Upp som en sol ner som en pannkaka.

Idag var det meningen att jag skulle få köra skiten ur mig på GIHs testlabb. Jag fick i och för sig skiten körd ur mig men inte riktigt så som jag hade tänkt. Det började rätt bra med invägningen. 63 kilo. Fetman verkar vara under kontroll. Sen fick jag för mig att mäta hur lång jag var och fick veckans chock. 167 cm. Vafan! Jag ska ju vara 170 det har jag alltid varit. Jag kommer självklart fortsätta att hävda att jag är 170.

Sen körde vi igång testet. Det var ett Padilla-test där man börjar på 100 watt och ökar med 50 watt var fjärde minut. Mellan intervallerna går det ner till 100 watt och sen ökar det till nästa nivå. Jag märkte ganska snabbt att det var nåt knas med masken när vi satte på den. Luften gick inte ur ordentligt så andningen blev väldigt ansträngd. Det kändes som att jag bara fick ner luften till halva lungorna. Det var säkert lite ovana att andas i mask också. Hur som helst så bröt jag ganska tidigt. Det visade sig sedan att en ventil satt lite fel så jag kommer få chansen att köra testet igen senare.

Jonas tog en fin bild på mig som ni kan printa ut och hänga på kylskåpet eller ha under kudden, men då bör ni laminera den först. 

Foto: Jonas Larsson

Långspinning igen.

Körde väl Amris 3-timmars spinning igår. Har inte mer att skriva om det än att jag körde mig sönder och samman. Det var verkligen tur att det bara var tre timmar. Om vi hade kört en timme till hade de andra fått se mig i fosterställning gråtandes så där snorigt och dramatenaktigt som Helena Bergström alltid gör.

I fredags drack jag ett av de godaste vinerna nånsin. Det var första gången jag testade Sforzato. Det är ett vin från norra Italien som görs på samma sätt som Amarone. Inte billigt men fan så gott.

Det fanns inte mycket kvar på sista blocket.

Mors!

HTFU gubbe!

Sjuka ungar, trött och ont om tid? På med HTFU-kepsen och kör ba! Det hade varit så lätt att ge upp och skita i det men det spar jag till en annan dag.

Dags att vrida upp.

Jaha nu sitter jag här med ansiktet fullt av godis igen. Körde igenom benen i 40 minuter utan att döda dem. Det får vänta till imorgon. Det börjar nämligen bli dags att höja effekten och gå över mot Vo2-träning. Men först två veckor invänjning med tior. Bring it!

Tour de Ötzi randonné! Storartad succé!

I lördags tog KBCK det stora steget ut i randonnévärlden med sin egna officiella 20 mils-brevet. Sexton cykelsugna gubbar hade tagit sig till Welcome Hotell för att cykla varvet runt Mälaren. Efter inskrivning och uthämtning av stämpelkort så rullade gruppen iväg någon minut efter åtta. De första milen genom stan gick ryckigt på de bitvis sorgligt underhållna cykelvägarna. När vi väl kom ut till Bergslagsvägen, som var snöfri och fin som ett vardagsrumsgolv, hade vi redan tappat en kille. Han hade fått punka i Spånga och stod där utan vettig pump och svor. Efter ett tag fick jag ett sms att han hade åkt hem istället. I Södertälje fyllde vi fikadepåerna med mumiebullar och redbull. Det här var dagens första stämpling och cyklist nummer två valde att åka hem.

Den riktiga cyklingen börjar efter Södertälje. Nu sträckte vi ut på landsvägen och njöt av knastret från dubbdäcken. Milen rullade på i bra fart och vips så var vi i Strängnäs. Här tog vi en stå-fika på kiosken där vi brukar fylla vatten och äta glass på sommaren. Uteserveringen såg inte lika lockande ut nu. Några stunder av tid senare cyklade vi genom Enköping och fortsatte mot Bålsta. Gruppen höll fortfarande ihop och tempot var bra. Imponerande att folk är så starka redan nu. Det hördes inte ett enda gnäll och hela gänget såg ut att trivas.

Det finns bara en enda skylt som betyder något när man cyklar runt Mälaren, Barkarbyskylten. Någon mil innan Barkarby höjdes tempot en aning. Jag låg ganska långt bak och började ta mig framåt i gruppen. Samtidigt såg jag hur Markus gjorde detsamma lite längre fram. I svackan vid Shurgard gick han och Daniel loss och gjorde en stöt i backen. Markus hade varit helt dockad innan Bålsta så han försökte sig antagligen på en långspurt. Så lätt ska han inte få den tänkte jag och satte fart efter honom. I rondellen kom jag upp bakom och tog mig förbi på vänster sida precis när man svänger ur. Sen var det bara fullt spett som gällde. Jag visste att det var folk bakom mig som var minst lika sugna på den skylten så det fanns inget utrymme att slå av på farten. Som en blandning av Mark Cavendish och Peter Sagan passerade jag den åtrovärda Barkarbyskylten som första man. Jag VANN! Hela skiten. Uppslag till Västerortstidningen: Spurtfenomenet från Hässelby har gjort det igen! Jerringpriset, Nobels spurtpris och UCIs hedersmedalj. Så stort är det.

I Barkarby stod Hanna i baren och väntade och vid KBCKs egna bås satt Tille, Jan, Jans polare, Jonas, Micke och Gurra. Tolv skitiga gubbar haltar in och slår sig ner och beställer varsin Belpils. Sen var afterbiken igång. Nu skulle det dunkas ryggar och historier om hårda förningar och krampande ben kryddades efter varje klunk öl. Under kvällen rasslade det in fler för att hjälpa till med afterbikandet. Det sista jag minns är att Hanna kom ut med några Gregorius och att Toni dansade in med famnen full av Rochefort tior. Sen var det ridå. Tack och adjö. Precis som det ska vara.

Vi hade i alla fall tur med vädret.

Första stoppet i Södertälje.

Pinkstopp innan Strängnäs.

Finfika i Bålsta.

Nämen skål då!

Tille sköter sekretariatet.

Får det lov att vara några Gregorius?

Tack alla som var med och gjorde detta till en av vinterns bästa dagar.
/Johan

En måndag i förorten.

Jaha vad har hänt hos tönten Mölleborn ikväll då? Jo ser ni, ikväll njöt jag av 70 minuter på Moanarken varav 50 av de på 90% av maxpuls. Under tiden kollade jag på klassikern Road to Roubaix. Snart är det dags för vårklassikerna och några snippiga polare ska åka ner och både cykla och kolla på loppen. Sånt blir man så sjukt lack på. Denna orättvisa! Varför får aldrig jag göra nåt kul? Buhu...

Långspinning igen.

Igår var det dags för Amirs långspinning igen. Den här gången hade marknadsföringen på obskyra cykelforum och gubb-bloggar gjort susen. Ca 20 gubbar av olika längd och densitet hade släpat sig till Forma i snömodden. Bjorre hade lyckats få med sig xc-fenomenet Ville som självklart hade badshorts på sig. Till och med KBCKs egen surfinne hade hittat hit. Det tog inte lång tid innan Bjorre tog av sig tröjan och visade hud. Mycket uppskattat.

Passet var som vanligt jättejobbigt. De sista korta intervallerna tog verkligen det sista jag hade i benen. Efter passet åkte jag och Nypan upp till Vällingby. Jag skulle köpa en present till Viktor och Nypan skulle köpa nåt stärkande till sig själv. Jag fick tag på ett lasersvärd och Nypan fick snopet systembolagets dörr i ansiktet när de stängde för helgen. Sen åkte jag hem och löste av morsan som hade passat ungarna och började fixa med det som skulle fixas, typ middag, popcorn och film. Några timmar senare somnade jag tillsammans med ungarna i soffan.
Nästa helg är det dags för KBCKs första officiella brevet. Missa inte det!

Jag och Maximus.

Idag skulle jag inte gå på samma mina som igår. Så därför hoppade jag över lunchträningen och lade krutet på ett sweetspot-pass istället. Den sista halvan på Gladiator fick vara underhållning. Alldeles lagom till Maximus körde ner en dolk i halsen på Commodus så var jag klar. 40 minuter på 90% av max satt som en smäck. Varken för mycket eller för lite. Bli inte för förvånade om det blir nåt likna de imorgon.

80 dias kvar till Mallis!

Idag är det 80 dagar kvar till Mallorca 312. Det känns som att det var igår jag skrev det här inlägget om att det var 120 dagar kvar. Nu kanske ni undrar varför jag håller på och obsessar över den här Mallorca-resan. Men det är bara så enkelt att jag inte riktigt trivs när det är sånt här väder ute. Så när jag sitter på Moanarken på kvällarna så måste jag ha nåt att se fram emot. En resa eller ett lopp eller som nu, både och.

På bilden står vi på "kustvägen" på Mallis på väg mot Andratx. Den här vägen kommer vi dundra förbi på Mallorca 312. Fast då lär det inte finnas tid för fotografering. Härifrån är det ca 20 mil kvar. Fan vad läckert det ska bli.

 



Mallorca 2008



Jag har satt upp lite mål inför resan. Ett viktmål och ett wattmål. Nu får ni plocka fram anteckningsblocket igen. Vikten ska ligga på 62 kilo och jag ska kunna klämma 300 watt i 30 minuter. För att nå målen så är det egentligen bara att sluta äta och ta i lite mer på Moanern. Lätt som en plätt alltså.

Missa inte långspinningen på lördag. Ni som vill vara med mailar Amir:

amirnazari65@yahoo.com det kostar 100.- per pass.

Vi ses!

/J

Skitkorvspass.

Det är svårt att prestera när blodet känns tunnt som räkspad och benen är som bajskorvar. Planen var att köra skiter ur mig med Staffans styrkepass och nåt sweetspottigt efteråt men jag fick ge mig redan efter de fem första intervallerna. Nä lite salta pinnar och en Staropramen på det här så ska jag nog kunna topprestera imorgon igen.

Sweet heaven!

En solig vinterdag som den här skulle man egentligen varit ute. Men eftersom jag har varit lite halvkrasslig i halsen så bestämde jag mig för att köra inomhus istället. Sweetspot kändes lämpligt. Topprullen Gladiator fick vara underhållning tillsammans med Tiesto i högtalarna. Trance, gladiatorvåld och Monark. Vilken oslagbar kombination. Efter tio minuters uppvärmning drog jag igång. Efter 90 minuter på 250 watt varvade jag ner i tio minuter och kände mig riktigt nöjd. Under tiden jag cyklade så hade Maximus hunnit slå ner det Germanska upproret, nästan blivit avrättad, ridit ner till Spanien, blivit tillfångatagen som slav, gjort succékarriär som gladiator och träffat kejsaren Commodus på Colloseum för att sedan döda honom, fast dit kom jag aldrig. Det är fantastiskt vad vi människor kan göra om vi bara lägger manken till.

Ser ju ut som att jag ruskar tupp!

Torkan fick just sällskap.

Buhu. Jag gnällde ju över torkan i förra inlägget. Idag har den fått sällskap av en dödsförkylning. Det började med att jag var hemma med Lisa som är sjuk, hon kommer vara hemma hela veckan. Hon har fått förkylningskrupp så hon sover knappt på nätterna. Som om inte det räckte så bestämde sig hennes baciller för att anfölla mig också. De fick snabbt ett dödsgrepp kring min hals och försökte få mig på knä. Jag stretade emot så mycket jag kunde men till slut föll jag. Så nu går jag hemma med en sjuk dotter och en infekterad hals. Det är nästan så man längtar tillbaks till torkan. 85 dias kvar till Mallorca. Det tickar på. Kämpa Johan...

Torkan..

Oj vad torrt det blev här då. Jag har varken haft tid eller lust att skriva nåt på bloggen den sista tiden. Först och främst för att jag inte har nåt vettigt att skriva om. Det här med barn, jobb och familj kan vara lite svårt att klämma in när man samtidigt ska vara storbloggare och hårdsatsande långcyklare. Eller var det tvärtom? Varje dag ser ut som dagen innan. Gå upp tidigt, jobba, hämta barn, laga mat, träna, sova. Det finns inte många minuter över till nåt annat. Trött av mörkret och kylan. Trött på mörkret och på kylan. 

Har inget vettigt långlopp på lut som får mig att styvna till heller. Visst, Mallorca 312 och Vättern ska ju bli kul men det är inte som att cykla dygnet runt tills man blir alldeles tossig. Stockholm-Göteborg kan jag inte köra för då är jag upptagen och London-Edinburgh-London fick jag inte köra. Med lite tur så kan jag köra Jotunheimen runt. Men det är verkligen inte säkert. Buhu stackars mig.. Så jävla tufft liv. Jöns. 

Upp i tvåan och KÖR!

Det surrar rätt fint i benen efter tre timmars spinning. Idag var jag och Nypan på Amirs långspinning. Amir hade hyrt en lokal på Forma i Hässelbygård. Ett riktigt fräscht gym med toppklassig spinningsal. Cyklarna var Schwinns senaste och för en gångs skull så var det sval och bra luft i lokalen. Vi kör om två veckor igen, häng med då! Trötta ben garanteras.

Sweet mister Mölleborn.

Läste om sweetspotträning på Anders blogg och kom på att det är precis det jag har pysslat med de två senaste vintrarna. Det har funkat bra så idag var det bara att köra vidare som vanligt. 60 minuter på 250-260 watt kändes riktigt sweet. Så sweet att jag firade med ett lass pannkakor och en Staro. Sweetspot with a happy ending...

Är det konstigt att man längtar bort ibland?

21,5 minusgrader imorse och kallare ska det bli. Just nu känns det som ett riktigt mästardrag att jag anmälde mig till långspinning på lördag. Som Lena Andersson så käckt sjöng så är det fan inte konstigt att man längtar bort. På Mallorca 312´s hemsida står det att det är 92 dias kvar till start. Där har man nåt att förhålla sig till. Till dess ska jag gå ner 4 kilo och klara 2x20 på 300 watt. Det är mina mål just nu. Just nu ligger 2x20 på timida 280 watt. Får helt enkelt rycka upp mig lite. Och sluta trycka in mat i munnen varje vaken timme. Och gräva där jag står istället för att längta bort hela tiden. Då kör vi då?

MFD = Men Fans Djävlar

Vintertips för Stockholm.

Jag tänkte bara passa på att tipsa om Amirs spinningpass på Friskis och Svettis i Jakobsberg under vintern/våren. Han kommer köra 3-timmarspass varannan helg med start nu på lördag. Anmälan och info finns på Hovets hemsida. Det kostar 500 spänn för 5 lördagar. Om vi ber riktigt snällt så kanske vi får köra nån timme extra. Ses vi där?

Tillbaks på internet igen.

Ni kan andas ut, jag lever. Träningen har rullat på bra men jag drabbades av skriv-afasi förra veckan så jag hade ingen möjlighet att skriva om det. Ikväll tränade jag bort skrivkramp en med Staffans härliga styrkepass. För att vara på den säkra sidan så avslutade jag med 20 minuter på 270 watt. Det verkar finnas nån sorts form som gömmer sig i kroppen ändå. Om ni vill testa Staffans styrkepass så har ni beskrivningen nedan. Mors!

Sista lunchTabatan?

Var nere på gymmet idag för att köra en härlig lunchTabata och kom på att det antagligen var den sista jag gjorde på det här gymmet. Vi flyttar kontoret på fredag och kommer få ett eget gym där men jag är lite osäker på om det blir några vettiga cyklar. Tänk om jag inte kan Tabatakränka mig på lunchen längre! Hemska tanke.

Dagens omgång gick riktigt bra. Jag hade bra tryck och driv hela vägen. Pulsen slutade på 97% av max. Det blir välförtjänt vila ikväll. Men inget vin, så kul ska vi inte ha.

Lördagscykling och funderingar.

Det blev en helspäckad dag igår. Några timmars cykling, födelsedagsfika hos brorsan i Bålsta och till sist middag hos kompisar på Ekerö. Men först cyklingen. Jag och Matte hade bestämt att vi skulle köra en sväng på lördagen. Vi körde svängen förbi Bålsta och tillbaks över motorvägen och I1. En bilist tyckte att det var väldigt svårt att svänga förbi oss på den öde vägen så han valde att tuta och prejas istället. Vi vinkade och gestikulerade glatt. Då blev han svinsur och stannade och skrek att det var olagligt att cykla två i bredd. Vi frågade honom om det var mer lagligt att prejas. Sen tipsade jag honom om att köpa en bil med större ratt om det var svårt att svänga förbi oss.

Det var tur att vi hade bestämt att vi skulle cykla annars hade jag nog legat kvar i sängen eller på soffan och antagligen i soptunnan till slut, styckad och paketerad i plastpåsar. Jag får de vibbarna ibland när jag är för dödstrött och slö hemma. En vacker dag kommer jag bara känna hur det svider till i bakhuvudet och sen  hittas jag på soptippen i små prydliga paket. Min värdelöshet upphör aldrig att förvåna enligt vissa.

Slaktade ben.

Ingen träning idag. Benen kändes som att de fått en omgång i Dexters killroom så det var lika bra att låta de vara. Siktar på att tabataslakta mig på lunchen imorgon istället så de är på topp inför helgen. Snart är det fredag. Hepp!

Värsta tröttot.

Försökte köra moanern ikväll igen. Kände redan efter en minut att det skulle bli kärvt. Det som var tänkt att bli 2x20 blev istället 1x20. Men det var ändå ok. De sista 10 minuterna låg jag på 93% av max. Sen lökcyklade jag i 20 minuter tills ett knä började göra lite ont. Kvällspasset igår gick likadant. Det är inte på den här bloggen ni hittar morgondagens stjärna.

Årets första lunchtabata!

Vad grymt det är med ett nytt år. Då blir allt man gör "första gången för året". Idag körde jag därför årets första lunchtabata. Knäna gnällde lite i början men efter 20 minuters uppvärmning så tystnade de. Sen var det en blandning mellan skärseld och skrattfest i fyra minuter. Nu surrar det fint i benen. Jag har sagt det förut men nu kommer det igen, 2013 nu kör vi!

Årets första 20-milare.

I lördags gick årets första brevet. Kalle Abrahamsson bjöd in till förstklassig vinterrandonné och det passade mig perfekt. Jag var tvungen att göra nåt åt den här slacker-mentaliteten som jag har lagt mig till med den sista tiden. 04:45 var bilen lastad och jag stack iväg mot Linköping. Jag försökte hitta en radiokanal som inte spelade irriterande musik, men det var lättare sagt än gjort. På P2 spelade vågbrus. Det är ju perfekt för folk som är ute och åker på morgonkvisten. På rockkanalerna spelade de värdelös skränrock och på megapol och rix körde de reklam. När jag väl hittade nåt att lyssna på så försvann sändningen när jag kom utanför Stockholm, eller runt nästa krön.

Vi blev 4 glada laxar som startade. Det började lite snopet med en punktering precis innan start men den kunde lagas inomhus. Något försenade kom vi till slut iväg. Vi rullade ut på landsvägen utanför Linköping samtidigt som solen gick upp. Himlen var glödande röd och det syntes att det skulle bli en fin dag. Vi höll ganska bra tempo och verkade vara rätt jämna. Sånt är ju alltid trevligt om man har tänkt sig att cykla ihop. Det snackades om Paris-Brest-Paris, Kalle är ju snabbaste svensken på PBP, och rekordtider till nästa gång. Peter hade bestämt sig för att köra nästa gång och tänkte inte göra det halvdant.

Efter sex härliga mil fick vi punktering nummer två. Samma däck som första gången. Punkakillen, som jag glömde vad han heter, körde med crossdäck bak. De har inget vettigt punkaskydd så dödsgruset skär bara rakt igenom. Kalle tyckte att det var ganska skönt att stå still ett tag eftersom han inte har cyklat sen i höstas. Han har tydligen blivit löpare nu. Och som vanligt så är det all in som gäller.

Milen rullade på men det började gnällas lite bak i gruppen. Punkakillen hade tydligen punkterat benen också. Så vi höll igen på tempot så alla skulle hänga med. I Valdemarsvik stannade vi på ett café och åt lunch och toppade upp med kaffe och prinsesstårta. Efter det satt jag som en uppstoppad grävling på cykeln. Jag var så proppmätt så jag knappt nådde styret men nu var tempot så lugnt så det gjorde ingenting. Vi låg oftast två i bredd och snackade. Nån gång ibland fräste punkakillen förbi för att några hundra meter senare vara ännu tröttare. Precis innan Linköping tappade vi bort honom. Han halkade ofta efter några hundra meter när vi inte tänkte på det. Vi väntade 5-10 minuter men bestämde oss sedan för att köra vidare. Det var bara fem kilometer till målet så han skulle inte ha några problem att hitta ändå.

Cyklingen gick riktigt bra. Benen kändes helt ok trots att jag bara har cyklat inomhus de senaste månaderna. Det var kul hela vägen och cykelsuget är ännu större nu. Rundan kan verkligen rekommenderas, den var riktigt fin. Jag skulle gärna köra den i sommar igen. Då lär benen brinna fint i backarna om man kör med nåt jobbigt sprättgäng. Deras 40-milare ska tydligen vara en dräpare också. Lång och backig. Som den här men dubbelt så lång. Fjong! Efter fika och dusch så satte jag mig i bilen och körde de 20 milen hem. Fortfarande inget vettigt på radion.
Tack Kalle, Peter och punkakillen för härligt sällskap.

Nu har äntligen säsongen börjat. Pepp pepp!

Dags att köra igång då!

Tur att det bara är nyår en gång om året. Spenderades hela gårdagen i soffan. Helt färdig. Det sliter tydligen hårt på en randonnégubbe som mig att gå på fest. Det kan också vara så att jag har blivit överkänslig mot shots och bubbel. Får testa om ett år igen.

Idag var det i alla fall dags att ta tag i 2013. Firade med att ta cykeln till jobbet. Sen mailade jag Kalle Abrahamsson och anmälde mig till Linköpings 20-milare som går på lördag. Den får vara startskottet för ett strålande år. Jag har äntligen fått nån sorts gnista för träningen och cyklingen.
Nu kör vi!

Gott nytt år!!

Nu var det sista Moanerpasset kört för i år. För att inte ta slut på fantasin så körde jag ett klassiskt 2x20 på måttlig effekt. Hade tankar på att köra en tredje intervall men bestämde mig för att spara på dansbenen för ikväll. Börjar få upp peppen ordentligt för nästa cykelår. Ser ut att bli en hel del kul då. Inga nyårslöften, förutom att fortsätta vara styvast i Hässelby.

Tack till alla som nån gång har kikat in på bloggen. Nästa år blir bästa året. Gott nytt år!

Avslutar året i vitt.

Där får skorna stå till nästa år.

Laddar med plättar! 

Nu vänder vi blad...

Smärtzen...

Linda tog med mig på Tomas Ledins konstert igår. Idag har jag så ont så jag antagligen inte kommer kunna träna.

Ni får tolka inlägget hur ni vill.
/J

Redo för helg!

Var just nere på gymmet och körde en Tabata och smaskade sönder benen med knäböj, benspark och utfall. Känslan i kroppen just nu är som kråkan i Michael Wiehes sång om flickan och kråkan. Träningsfritt imorgon så det får gärna göra lite ont. Snart är det helg. Bring it!

120 dagar kvar...

Hade lite tid över på jobbet och råkade klicka in på Mallorca 312´s sida. Det är tydligen bara 120 dagar kvar till start. Imorgon 119 och i övermorgon 118, ja ni förstår. Nu gäller det verkligen att lägga på en rem med träningen. Jag vill ju inte bli avhängd och kränkt redan innan Puig Major. Utecyklingen har jag nästan strukit nu under vintern. Jag varken hinner eller orkar. Och eftersom jag inte cykelpendlar så får jag inga gratismil heller. När jag kollade igenom Funbeat så bekräftades det som jag misstänkte, jag lever mitt cykelliv inomhus på vintrarna. I år har jag än så länge suttit på Monarken 102 timmar fördelat på 133 gånger. 

Den totala träningstiden i år kommer hamna på strax under 500 timmar. Då är ca 450 av det cykeltimmar. Hur många träningstimmar kan jag klämma av innan Mallorca om man räknar från den 1:a januari? 100? 200? För några år sen lyckades jag skrapa ihop 1000 mil innan 1:a juli. Det lär inte hända i år. Men jag kanske skulle försöka ha nåt annat mål, tex 150 timmar träning innan Mallis. Vi får se vad jag lovar på nyårsafton. Ikväll körde jag i alla fall ett bra monarkpass. Jag var trött och seg innan men det löste sig rätt bra ändå. Säkert lite av peppen att det bara är 120 dagar kvar.