30-mils brevet i roslagen.

I lördags körde jag 30-mils breveten. Den andra av de fyra brevetsen inför PBP. Det var ca 40 pers som samlades i Täby. Solen sken men tempen låg under 10 grader.

Det tog inte så lång tid innan klungan delades upp på två. Det var ganska kraftig motvind. Den skulle hålla i sig de första 14 milen. Men den märktes mest när man låg framme och drog.

Vägarna var jättefina, typiska roslagsvägar. Det var några som utmärkte sig. Ari från Ck Distans är stark och tog långa fina förningar. Det var också en kille på en superfin Specialized Tarmac. Han körde med tempohjälm. Det såg faktiskt ganska ballt ut, men samtidigt lite festligt eftersom vi var ute på en 30-mila runda. Men han verkade ha bra tryck i benen i alla fall.

Första kontrollen var i furusund. Här bytte jag min jacka mot en väst. Arm och benvärmarna fick sitta kvar. Det var bitvis riktigt kallt i vinden trots solskenet. Bengt Sandborg sa åt tempohjälmskillen att hålla igen lite när han drog. Nån mil senare delades klungan igen. Nu var vi 8-9 stycken kvar. Vägarna slingrade vidare.

Förra veckan fick jag en ClickFix minimap av Jan. En fiffig liten grej som man sätter på styret. Där har man sen karta eller noter. Den var helt klockren. Nu höll jag koll på varenda sväng. Dagens randonneurtips. :)

Efter 14 mil var vi i Grisslehamn, dags för dagens andra kontroll och en lite längre fika. Jag, Ari, Crescenkillen och tempohjälmsmannen gick in på ett litet kaffé. De andra tog pizza.

Efter två koppar kaffe och en stor räkmacka gjorde vi oss i ordning för att sticka vidare. Jag drog av min benvärmarna för att bättra på brännan lite. Det var vi fyra plus en kille på en gul De Visini. Så fort räkorna lagt sig till ro i magen höjdes farten mot 50 km/h, nu hade vi medvind ett tag.

När tempohjälmsmannen gick fram för att dra gällde det att hålla i sig. Han var stark som en häst. Redan efter 2 mil tappade vi killen med den gula De Visinin. Nu var det tempomannen, Ari och jag som tog förningarna. Crescentkillen började se lite seg ut. Farten låg konstant runt 40 och över.

Vid kontrollen i Gimo tackade Crescentkillen för sig, han väntade in Visinimannen. Här festade jag till med en liten påse chips, en cola och en drickyogurt. Sen for vi iväg med samma härliga fart. Nu var det 10 mil kvar och benen kändes oförskämt fina. Nu åkte även armvärmarna av. Det var kallt, men tanken att bli snyggt brun slog högre.

Sista kontrollen i Almunge. En cola till och lite skönt cykelsnack på macken. Tempomannen verkade riktigt sugen på brevetserien. En blivande randonneur? Jag antar det. Tyvärr kunde han inte köra 40-milen det datumet jag ska köra. Men Ari skulle köra då och jag antar att Jan också kör. Lite pink bakom Ica, sen for vi vidare.

De sista milen in mot Täby gick som på räls. Farten var sällan under 40 och vi tre trivdes i kapp. Två mil innan täby krampade mina lår till, det gick som tur var över efter ett tag. Det hade känts riktigt trist att behöva släppa nu.

En kaffe och en bulle på Shell sen var det dags att åka hem mot den väntande middan med vin. Det blev dock inget vin. Istället tömde jag lagret på trapistöl och kände mig riktigt nöjd med dagen. Jag fick till sist reda på att tempomannen heter Erik. 10 timmar och 12 minuter blev tiden.

Tack Ari och Erik för en toppendag i roslagen.

/J

400 mil idag.

Så där, idag cyklade jag min 400:e mil för i år. Mallisveckan gjorde susen. Nu känns cyklingen roligare och jag har fått tillbaka köpsuget. Sitter nu och funderar på hur jag ska finansiera en ny ram. Hmm.. Ska jag köpa en ny lätt ram, eller ska jag köpa en cross till hösten? Eller ska jag göra båda? Det blir antagligen båda.
Det vore riktigt mulligt att banta hojen ett halvt kilo till. Nästa år ska den ligga under 7 kilo. Då jävlar ska jag flyga upp för Sa Calobra!

Helgen blir helt cykelfri. Linda ska bort och jag är ensam med Viktor. Egentligen borde jag köpa en cykelvagn till honom. Då skulle jag kunna klämma några härliga rundor på lördag och söndag. Eller så skiter jag i det och ägnar mig åt vin och vila.
Det blir nog vin.

/J

Paris-Roubaix i Barkarby.

I söndags gick Paris-Roubaix. Det är nog kungen av vårklassikerna. 25 mil långt, varav 5 mil på kullersten. Hårt är bara förnamnet. Tävlingen har X antal nyckelben på sitt samvete. Om det regnar blir det lerbad och snorhalt. Är det torrt så blir det snabbåkt och dammigt så in i helvete.

Förra året satt jag ensam och kollade på Eurosport, kul men inte 100% kul. I vintras surrade jag med Anders (Nypan) om att man borde samla ett gäng och kolla på loppet tillsammans. Vi skulle självklart dricka belgisk öl till.

Hmm.. Det finns ett ställe där vi brukar dricka just belgisk öl, de råkar också ha en jättestor tv och Eurosport! En idélampa tändes över våra huven. Lilla Barkarby! Kruxet är bara att de har stängt på söndagar. Efter lite tjatande på Hanna, som ägaren heter, så enas vi om att han ska hålla öppet för oss om vi kan skramla ihop 15 pers eller mer. Efter 2 dar på Happy så var 40 pers anmälda.

Nån vecka senare hör Per Edgren av sig till Anders och undrar om vi är intresserade av att få besök av en cykellegendar, Sven-Åke Nilsson. Han skulle komma och berätta om livet som proffs och om Paris-Roubaix. Som gentjänst ville han visa sina ramar. Taget!

Några veckor innan loppet skulle gå så var 70 pers anmälda till visningen. Nu fick jag till och med skriva att det var fullt. Egentligen finns det bara 45 sittplatser i restaurangen. Men eftersom de flesta av oss känner varann så räknade vi kallt med att klämma in 50-60 sittande, resten skulle få hänga i baren, däribland jag.

Innan sändningen började 14:00 så ordnade vi en cykelrunda på 10 mil med inslag av grusvägar för efterlikna pavéavsnitten på den riktiga tävlingen.

Klockan 08:00 på morgonen stod 33 cykelsugna och lycraklädda killar redo att sticka iväg. Vädret var perfekt och alla såg glada ut. Tempot var till en början lugnt och sansat. Jag fick leda klungan ut mot Märsta där vi skulle fika. Efter Sigtuna kom de första grusavsnitten. Man såg verkligen hur det växte horn i pannan på folk. Nu var det fullt ös, den främre delen av klungan låg i 40-45 och gruset smattrade mot ramarna.

När vi kom ut på asfalten väntade vi in de som punkat. 6 punkor på första grusavsnittet. Sen satte vi fart mot nästa. Full fart.

Strax innan 13 kom vi tillbaka till Barkarby. Nu var de flesta bra törstiga. BelPils är en bra törstsläckare.

När folk hade beställt mat och lugnat ner sig så började Anders intervjua Sven-Åke. Han berättade om sin träning och om hur det var att köra Paris-Roubaix. Spontana applåder och beundrande blickar. Sven-Åke berättade bland annat att han innan vårklassikerna brukade cykla 30 mil om dan i 30 dar, sen var han redo.

Sen började sändningen på Eurosport. Jag såg nästan ingenting av den. Jag hade fullt upp med att surra med folk och att släcka törsten med Bel Pils och Maredsous. Jag passade också på att bjuda en världsmästare på pizza. Jag hade ju ändå fått testa hans bergspriströja från Tour de France.

När tävlingen var avgjord och folk hade smält att O´Grady verkligen hade vunnit så var det dags att avrunda. De flesta såg väldigt nöjda ut framför allt jag och Anders. Han hade också fått upp köpsuget på nåt läckert i kolfiber, mer om det kommer...
/J


Bild: Daniel Reimer.

Mallis i mitt hjärta.

Efter en hel vinters längtan var det äntligen dags. En veckas cykling på Mallis. Tidigt som fan kom Anders och hämtade mig. Cyklarna hade vi packat och stuvat undan dan innan. Det var Anders, Patrik, Jan, Kaijan, Fredrik, Oliver och jag som åkte.

Lördag:

Vi landar på Palma flygplats och får ut våra cyklar utan problem. Det var till och med skyltat med cyklar till specialbageutlämningen. Anders hade ordnat med transfer. Av nån anledning hämtade de oss i en stor buss avsedd för 50 pers. Det började bra. Grym proffskänsla.
På hotellet packade vi upp hojarna och skruvade ihop dem snabbt som ögat. Sen stack vi ut på en provrunda för att kolla hojarna och hitta en bra väg ut från Palma Nova. Vi nöjde oss med en sväng till Calvia för fika och tantsolning. 36 kilometer stannade mätaren på.

Söndag: Vädret ser fint ut. Vi hojar upp mot Calvia för att därifrån ta oss till Galilea och vidare mot kusten. Vägarna är jättefina och bilarna visar hänsyn. Alla i gruppen ser glada ut.
Nån mil senare leder vägen in i skogen och börjar sakta luta uppför. Ett tag senare kommer en tvär sväng och uppförsbacken fortsätter mot en annan tvär sväng. Min första serpa tänker jag upphetsat. Den ena svängen avlöser den andra och jag känner hur glädjen bubblar i kroppen. Benen känns pigga och fina. Då och då öppnade sig skogen och man såg utsikten. Helt fantastiskt.

Väl på toppen samlade vi ihop gruppen och alla såg ut som nyfrälsta skolpojkar. Nu gick det nerför. Oliver och Jan tog täten. Det märktes att de gjort det här förut.
Efter en glad och sprallig fika så var det dags för nästa stigning. Inte lika högt den här gången. Men minst lika kul.

Dagens höjdpunkt blev när vi kom ut på kustvägen och hojade mot Andtratx. Helt sinnesjukt mysiga vägar. Man svischade fram i 50-60 km/h och skrattade högt. Ibland gick det upp och ibland gick det ner. Vips så åkte man genom en liten by och vips var man på ett krön och såg inget annat än havet. Här trodde jag att jag skulle sprängas av glädje. Varenda trist vintersekund var som bortblåst. Det är så här man ska cykla. Dagen fortsatte i samma euforiska bubbla och folk skrattade högt i klungan. Efter den sista backen låg jag, Jan och Anders i en liten klunga och stirrade ut mot havet. Sen gick det nerför igen. Brant, snabbt och slingrigt.
Efter rundan satt vi på balkongen och skrattade med våra 1-liters San Miguell.
9 mil blev dagens runda.

Måndag: Idag tänkte vi köra en lugnare platt runda mot de södra delarna av ön. Vi började med den sega cykelvägen genom Palma och irrade runt lite i ett bostadsområde innan vi hittade rätt väg. Vägarna var långa och raka. Jan höjde tempot och stack iväg, jag ville inte vara sämre så jag hängde på. Vi hade nog lite medvind för snittfarten var runt 45 de närmaste 2-3 milen. Vid korsningen till Capo Blanc0 väntade vi in de andra. Anders, Oliver och Patrik kom med varsitt jättesmajl på läpparna.

Nu hängde vi fem ihop och Jan drog upp oss i 45-50 igen. När vi stannade för lunch såg Patrik helt galen ut. ”Jag ska sälja mountainbiken!” skrek han. Efter lunchen drog vi iväg i samma tempo. Mina hjul sjöng och allt kändes perfekt. Fredrik och Kaijan tog en kortare väg mot Cala Major, där vi skulle möta upp dem senare. Men vi hittade dem aldrig så vi fikade och stack vidare, farten låg fortfarande över 40. Känslan att dra en klunga i 45 km/h är svårslagen.
Dagens återhämtningsrunda blev 14 mil.

Tisdag: Idag var tanken att köra Puig Major och Sa Calobra men det regnade på den norra delen så vi bestämde oss för att ta söndagsrundan en gång till. Den här gången tryckte vi på lite mer i backarna och minskade på stoppen. Bästa dan hittils. Känslan att sprinta uppför ett berg och sen snabbt svischa ner på andra sidan är obeskrivlig. Utmed vägen hördes sporadiska tjoanden från gänget.
Lunch i Port Andratx och vidare på en extrasväng. Benen verkar tåla hur mycket berg som helst.
10 mil avverkades.

Onsdag: Hela gänget förutom jag och Jan åkte in till Palma för att turista och kolla i cykelbutiker. Jag och Jan körde istället en lugn runda till Calvia där vi fikade. Sen vände vi hem och sov. Vi var helt enkelt för trötta efter tre kvällars stenhårt pubande.

Torsdag: Dagens mål var La Gomila i Binisalem. Vi trampa den sega vägen genom Palma och tog sedan den trista motorvägen mot Binisalem. Det var motvind hela vägen. Snittfarten låg på 30 strecket. La Gomila var en trevlig butik med mycket Assos-kläder. Jag köpte en undertröja och en keps. Dagens lunch var den bästa på hela veckan. En riktig Mallorcanskt restaurang bjöd på trerätters med vin för 10 euro. Mycket prisvärt och gott. Det var också väldigt trevligt med lite vin mitt på dan.

När vi steg ut genom dörren började det regna. De resterande 4 milen hem regnade det. Men nu hade vi medvind så de första 2 milen in till Palma låg vi i 40-45 hela vägen.
Palmas gator var snorhala och Patrik var inte helt nöjd. Här ville han ta en taxi hem.

9 mil blev det idag.

Fredag: Äntligen dags för de riktiga bergen! Jag, Anders, Kaijan, Oliver och Jan gjorde sällskap till Valdemosa där vi fikade och trivdes som fiskar. Valdemosa var motsatsen mot Palma Nova. Här var det snyggt och städat. Till och med folket här var snygga. Byn låg uppe en bergen så vägen dit var minst sagt svettig.

Efter kaffet skildes skildes vi åt. Kaijan och Anders skulle ta en kortare sväng mot Puigpinyent (stavning). Anders kände av sina knän och ville inte spräcka dem helt. Jag, Jan och Oliver satte kurs mot Puig Major, Mallorcas högsta berg. Vägen dit var helt fantastisk. Väl nere i Soller började nervositeten spridas i vår lilla trio. Backen uppför Puig Major var 14 kilometer lång. Prick en timme tog det att trampa uppför den. Jag tog det lite lugnt så jag inte skulle spränga benen innan Sa Calobra. Pulsen låg konstant över 150 och när jag närmade mig toppen så rök det när jag andades. Högst upp cyklar man genom en 400 meter lång tunnel. Sen vände det neråt igen.

Nu var det dags för Sa Calobra. Jag hade suktat på den här backen hela vintern. Det var riktigt skoj när man kände igen bilderna från vinterns planering. Längst ner åt vi lunch 0ch tog en välbehövlig kaffe. Jag passade även på att lätta kroppen från 1 kilo bajs. Sen bar det uppför samma väg som vi kommit. Serpentinerna var obeskrivligt fina. Vart man än tittade på bergsidan såg man vägsnuttar. Nån hade verkligen gått loss när de planerade den här vägen.

Efter Sa Calobra trampade vi norrut runt bergen mot Inca. Serpentinerna tog aldrig slut. Innan Inca svängde vägen av mot Llosetta, en jättemysig by.
Nu började klockan bli mycket och solen var på väg ner. Vi hade nu 6 mil hem.

Egentligen skulle vi tagit vägen över bergen hem, men det fanns inte tid till det. Så istället styrde vi mot Binisalem och tog den vägen mot Palma. De 4 milen mot Palma tog en timme. Vi hade alltså snittat 40, helt ok efter 8 timmars cykling. Väl inne i Palma lugnade vi ner oss, härifrån följde vi cykelvägen mot Palma Nova.

Vi staplade in på hotellet 20:00 och tripmätaren visade 18 mil och 10 timmar.
Under middan stannade mina ögon i stängt läge flera gånger. Kroppen var härligt slut. Nu gällde det bara att fylla upp ordentligt med öl.

Lördag: Klockan ringer och jag känner mig riktigt trött. Nu återstod bara att packa ner cykeln och samla ihop kläderna. En vecka är alldeles för kort. Planeringen inför nästa års resa är redan på gång. 67 fina mil avverkade jag under veckan. Det var inte på nåt sett mycket. Benen kändes fina hela tiden och varje mil var rolig.

Tack alla som var med. Bästa cykelveckan på 33 år.
/Johan