Årets första 20-milare.

I lördags gick årets första brevet. Kalle Abrahamsson bjöd in till förstklassig vinterrandonné och det passade mig perfekt. Jag var tvungen att göra nåt åt den här slacker-mentaliteten som jag har lagt mig till med den sista tiden. 04:45 var bilen lastad och jag stack iväg mot Linköping. Jag försökte hitta en radiokanal som inte spelade irriterande musik, men det var lättare sagt än gjort. På P2 spelade vågbrus. Det är ju perfekt för folk som är ute och åker på morgonkvisten. På rockkanalerna spelade de värdelös skränrock och på megapol och rix körde de reklam. När jag väl hittade nåt att lyssna på så försvann sändningen när jag kom utanför Stockholm, eller runt nästa krön.

Vi blev 4 glada laxar som startade. Det började lite snopet med en punktering precis innan start men den kunde lagas inomhus. Något försenade kom vi till slut iväg. Vi rullade ut på landsvägen utanför Linköping samtidigt som solen gick upp. Himlen var glödande röd och det syntes att det skulle bli en fin dag. Vi höll ganska bra tempo och verkade vara rätt jämna. Sånt är ju alltid trevligt om man har tänkt sig att cykla ihop. Det snackades om Paris-Brest-Paris, Kalle är ju snabbaste svensken på PBP, och rekordtider till nästa gång. Peter hade bestämt sig för att köra nästa gång och tänkte inte göra det halvdant.

Efter sex härliga mil fick vi punktering nummer två. Samma däck som första gången. Punkakillen, som jag glömde vad han heter, körde med crossdäck bak. De har inget vettigt punkaskydd så dödsgruset skär bara rakt igenom. Kalle tyckte att det var ganska skönt att stå still ett tag eftersom han inte har cyklat sen i höstas. Han har tydligen blivit löpare nu. Och som vanligt så är det all in som gäller.

Milen rullade på men det började gnällas lite bak i gruppen. Punkakillen hade tydligen punkterat benen också. Så vi höll igen på tempot så alla skulle hänga med. I Valdemarsvik stannade vi på ett café och åt lunch och toppade upp med kaffe och prinsesstårta. Efter det satt jag som en uppstoppad grävling på cykeln. Jag var så proppmätt så jag knappt nådde styret men nu var tempot så lugnt så det gjorde ingenting. Vi låg oftast två i bredd och snackade. Nån gång ibland fräste punkakillen förbi för att några hundra meter senare vara ännu tröttare. Precis innan Linköping tappade vi bort honom. Han halkade ofta efter några hundra meter när vi inte tänkte på det. Vi väntade 5-10 minuter men bestämde oss sedan för att köra vidare. Det var bara fem kilometer till målet så han skulle inte ha några problem att hitta ändå.

Cyklingen gick riktigt bra. Benen kändes helt ok trots att jag bara har cyklat inomhus de senaste månaderna. Det var kul hela vägen och cykelsuget är ännu större nu. Rundan kan verkligen rekommenderas, den var riktigt fin. Jag skulle gärna köra den i sommar igen. Då lär benen brinna fint i backarna om man kör med nåt jobbigt sprättgäng. Deras 40-milare ska tydligen vara en dräpare också. Lång och backig. Som den här men dubbelt så lång. Fjong! Efter fika och dusch så satte jag mig i bilen och körde de 20 milen hem. Fortfarande inget vettigt på radion.
Tack Kalle, Peter och punkakillen för härligt sällskap.

Nu har äntligen säsongen börjat. Pepp pepp!