Ride of Hope.


Var med och stöd Barncancerfonden genom att cykla. Just nu pågår en insamling, den här gången i form av ett etappcykellopp, Ride of hope.

Det startar i Lund den 9:e augusti och avslutas i Stockholm den 17:e. Man kan köra alla etapperna eller välja några enstaka. Jag hinner bara köra den sista biten från Uppsala till Stockholm den 17:e augusti. Men många bäckar små..

Om du vill vara med och stödja det här kan du antingen köra själv eller klicka här och satsa på din favoritcyklist, i det här fallet jag. :)

Leta upp mitt namn i listan och lätta på lädret. Pengarna går oavkortat till Barncancerfonden.
Vi ses!
/Johan

Stockholm - Göteborg.

Klockan 07:30 rullade jag och Nypan in till Shellmacken på Norrmälarstrand. Där stod det ett tjog andra förväntansfulla cyklister. Jan yrade runt och försökte få allt att funka, Henrik och Åsa stod och snackade bergspass, Patrik såg ut som han hade druckit 10 liter kaffe, Ari stod och gnällde som vanligt och Magnus gav sista-minutentips till nån.

Det hela var lite extra festligt. Antagligen för att det var lite nytt blod i startledet. Det är alltid en härlig känsla när man vet att man har ett dygns cykling framför sig. Enligt SMHI skulle det regna på morgonen. Det var sol. SMHI, vad gör de egentligen? Försöker de ens, eller sitter de bara och fikar hela dagarna?

Av nån anledning startade loppet med en masterklunga till Alby, ca 2 mil från starten. Jag och John hade som uppgift att ligga längst bak och se till att alla hittade fram. Det dröjde bara nån minut innan fältet sprack upp i 2 grupper. På vägen surrade jag lite med Magnus, 48/16, som skulle cykla fixie. Han hade preppat hojen med ett par Miche Supertype högprofils kolfiberhjul. Det såg riktigt mulligt ut. Men ändå, fixie ner till Göteborg, det är jobbigt även med tusen växlar.

När vår vi kom fram till Shellmacken i Alby så gick starten på riktigt. Den här gången i fri fart. Ari tog genast täten och drog upp oss i 35 km/h. De flesta i gänget hängde med. Klungan var ca 15 man stark. Milen rullade på riktigt bra. Efter några mil hade vi trimmat in en fin belgisk kedja och jag njöt som en fisk i rödvin.

Storklungan höll i sig ända till Norrköping. Där började distansen göra sitt och vi delas upp till två grupper. Martin, Ari, Viktor, Danne, John, Toni och jag bildade en grupp med sikte på 20 timmar. Lite varstans utmed vägen stod Magnus, som åkte motorcykel, och hejade. Festligt att en sån liten grej kan göra så mycket. Tack för det Magnus!

Foto: Jonas

Vår lilla klunga jobbade riktigt bra ihop. Alla gjorde sitt och ingen verkade överdrivet trött. Danne var lite osäker ett tag, men det löste sig. Det här var hans första långrunda så det var inte så konstigt. Ari gnällde på att Toni körde för hårt i backarna. Martin och Viktor såg stabila ut och John låg tio meter bakom oss.

I Huskvarna stod Jonas och bjöd på mat. Här bytte jag brallor och fyllde fickorna med godis. Sen satte vi fart igen. Efter stoppet behövde man inte frysa länge. Den första backen fick fart på kroppen. Nu började det skymma också.

Nattcykling är grymt. DiNotte-lamporna lös upp vägen framför oss. Den sista biten innan Borås kändes som en evighet. Här var jag riktigt sovtrött. På macken i Borås var det proppat med folk. Det var tydligen ett poppis ställe för ortens festare. Nu stod vi och trängdes med packade bönder. En kille skröt om att han minsann hade kört Vätternrundan. Wow liksom.

Fem kilometer innan målet missar jag en högersväng i en rondell. Huvet var lite segt efter 20 timmars cykling. Istället för att åka tillbaka till punkten där vi körde fel så försökte vi hitta rätt ändå. Efter 30-40 minuters letande var vi tillbaka till den felande rondellen. Nu var jag riktigt jävla arg, mest på mig själv för att jag hade floppat.

På toppen av backen upp till Skatås stod Henrik och hälsade oss välkomna. Efter 21 timmar och 5 minuter var det skönt att vara framme. Tyvärr sabbade felnavigeringen stämningen. Cyklingen hade gått riktigt bra. Utan masterstarten och felkörningen hade vi nästan fixat 20 timmar. Men det är som vanligt, om ”om” inte fanns. Nästa år fixar vi det.

Foto: Åsa

Några timmar senare kom Nypan och Skogling i mål. De hade hållit ihop sen Norrköping. Skogling var riktigt nöjd, med all rätt. 55 mil är faktiskt ganska långt. Tack för ett härligt dygn på cykel. /Johan


Paris-Roubaix (cyclo)

Paris-Roubaix, ett mytomspunnet lopp på 26 mil med 5 mil pavé (kullersten). Loppet har gått sen 1896. Det är egentligen ett proffslopp som går på våren men nu var det dags för motionsvarianten. Det var ingen tävling med tidtagning utan en randonné. Det var nog tur det. Det skulle stryka med bra många pavékåta motionärer annars. Nu blev det istället en episk runda utan tävlingshets.

Viktor, Martin, Ari, Micke och jag packade in oss i vår jättestora hyrbuss och satte kurs mot Belgien. Där hade Ari fått tips om en bra ölbutik. Den var verkligen bra! Utan att namedroppa så kan jag säga att de hade all belgisk öl man kan drömma om. Efter ölbutiken styrde vi mot Gent där vi skulle sova för natten. Efter en regnig promenad i stadskärnan så hittade vi till slut en öppen pub. En riktig belgisk pub, 3€ för en Duvel och 4€ för en Rochefort 10. Vi var mer än nöjda, och blev mer än salongsberusade. Ganska mycket mer faktiskt.

Dagen efter åkte vi de sista 10 milen till Roubaix, checkade in på hotellet och gick ner till velodromen för att reka. Det pirrade i hela kroppen när vi gick på pavé 1. Man har sett det så många gånger på tv. Sen en skarp högersväng och en böj in på velodromen. Mäktigt. Efter det försökte vi sova lite för det var tidig uppstigning. 01:00 var det samling vid bussarna som skulle ta oss till starten. På vanligt fransk manér gick det smidigt i kaoset. Cyklarna packades in i specialinredda vagnar och vi satte oss i bussen. 3 timmar senare var vi framme. Det var fortfarande mörkt och vi kunde se hur de första startande cyklade förbi bussen. Det var ganska kallt och fuktigt så västen fick sitta på.

Starten gick lugnt till. Vårt lilla gäng rullade iväg i mörkret, farten låg runt 35. Efter ett tag kom vi ifatt en större klunga som vi hängde på. Utan ansträngning åkte vi med i 30-35. Efter ett kiss-stopp splittrades klungan och vi fick jaga ikapp. Jag hade varit pinknödig de senaste 6 milen. När vi väl kom ifatt den sista klungan där Martin och Ari låg så gick vår grupp fram och fortsatte dra. Efter en stund var det bara 5 andra kvar. Några backar senare var det inga kvar. Det var fransman som vägrade ge sig. Han såg verkligen plågad ut när han till slut släppte. Då hade vi inte ens kommit till pavé-avsnitten.

Efter 10 mil var det dags för den första pavén. Vi dundrade på och ylade som nypippade tonåringar. Det var blött på stenarna. Efter några hundra meter i totalt lyckorus fick jag sladd på cykeln. "Inte bromsa inte ramla, inte bromsa inte ramla." Efter ett tag får jag kontroll på hojen igen. Hjärtat i halsgropen. Blöt pavé är verkligen svårcyklat. När jag väl fått fart igen och kommit förbi det blöta partiet så slogs jag av hur stötigt, slagigt och skramligt det var. Händerna domnade nästan på en gång, pulsen slog i taket och benen skakades tills all kraft försvann. Nu var det 27 pavé-avsnitt kvar. Efter varje avsnitt väntade vi in vår lilla grupp. Under tiden hann vi ställa frågan "hur fan gör proffsen?" ett antal gånger. Helt allvarligt, hur gör de?

När Boonen vann sist snittade de 43 km/h. Jag hade packat med 5 slangar och 4 kolsyrepatroner. Jag var rustad för krig. Pavé-avsnitten fortsatte att banka skiten ur oss. Gång efter gång. För varje gång var man lite mer kränkt. Lite mer sliten. Men Martin fortsatte att ånga på. Det spädde förstås på kränkningen ännu mer. Men jag lyckade knycka ett avsnitt från honom. Jag laddade max och körde "all in", flåsade förbi honom på vänstern i en svag nerförsbacke. farten var lite över 40 km/h. Men då hade vi satsat allt. Proffsen ska tydligen snitta 40 på pavén. Åter igen, hur gör de?

När vi kom till Arenberg blev jag både besviken och lättad. När proffsen kör så spärrar de av grusvägen på sidan. Mest för att det är så mycket folk, men säkert också för att tvinga dem att köra pavén. När vi kom fanns inget kravallstaket så vi kunde enkelt ta oss förbi det här avsnittet. Men jag testade några hundra meter på slutet, där det går svagt uppför. Det räckte för att få krampkänning i låren. Den krampen skulle sitta kvar och göra sig påmind resten av loppet.

Efter 20 mil så bestämmer vi oss för att dela upp gruppen. Nu var Micke rejält sliten och Ari plågades duktigt av pavén. Jag, Martin och Viktor håller ihop resten av resan. Det var ganska skönt att kunna rulla vidare efter stenavsnitten. Tidigare hade vi väntat in resten. Men samtidigt var det kul att vi kunnat hålla ihop så pass länge. På näst sista pavén börjar vår lilla trio känna målvittring. Martin låg först och ökade tempot. Jag och Viktor hängde på. Nu började man tänka på positioner och planera för eventuella ryck, det var nästan givet att Martin skulle stöta när som helst. Han hade varit stark hela dan. Men Viktor verkade också ha mycket kräm kvar. Det var bara jag som åkte runt och försökte hålla tillbaka krampen i benen. Som sagt, det var upplagt för en riktig fight till velodromen. Just då får Martin punka på pavé nr 2. Vi stannade självklart och hjälpte till.

När vi hojade vidare så hade vi tappat det härliga trycket som vi hade inför upploppet. Men känslan att dundra fram över pavé 1 och svänga in mot velodromen är svårslagen. Full fart på pavén, skarp höger, sen vänsterböjen in och äntligen 1,5 varv på velodromen. Jag testade för skojs skull att gå upp lite högre i sista svängen för att farten med mig. Det funkade fint, men inte lika fint som det gjorde för Bäckstedt -04. Hatten av för honom förresten. Att vinna det här loppet är nåt av det tuffaste man kan göra.

Nöjda och härligt mörbultade satte vi oss på gräsmattan och drack några öl var. Där träffade vi åter igen ett gäng från Örebro som vi mötte vid bussarna på morgonen. Solen sken och benen ryckte. Ibland är det bara så läckert. Vi hade kört Paris-Roubaix och nu satt vi mitt i velodromen och bara njöt. Nästa år blir det Flandern Runt. Då går motionsloppet på lördan och proffsloppet på söndagen. Kan det bli bättre?

Lastning av cyklar till starten.

Den här cykeln ska snart få smaka pavé.

Härligt landskap i Frankrike.

Första punkan.

Precis som Boonen blev vi också stoppade av tåget.

La trouée d'Arenberg

Martin punkterar på pave nr 2.

Nöjda killar på velodromens gräsmatta.

Så jävla crisp!


Tack för en underbar helg grabbar!

/Johan

Energitrampet. 2:a i motionsklassen. Weee!!

I lördags körde vi Energitrampet i Västerås. Det skulle bli fjärde gången för mig. Förra året gick hyffsat tills jag blev avhängd och körde slut mig fullständigt. I år skulle jag vara lite smartare. SMHI hade lovat varmt väder. Upp mot 30 grader.

På morgonen hämtade jag upp Nypan och Vic. Vi hade missat anmälan med några dagar så vi fick ställa oss i kön för efteranmälan. Där fick vi höra att vi kunde betala 500.- för att delta med chipen var slut så vi skulle inte få nån tid. Hmm.. 500 spänn för att cykla 13 mil utan tidtagning?

Hur som helst så betalade vi pengarna och fick startnummer och ett chip för den kortare rundan. Som en liten överraskning fick vi reda på att de hade löst problemet. Det var bara att programmera om chipet så var allt i sin ordning.

Innan start träffade vi ett helt gäng från Happy. Superape, Engström, Pilen, Martin, Micke, Ostkakan och säkert några till. Startfållorna var helt proppfulla. Det var minst dubbelt så mycket folk mot förra året. Nu var det också en elit-klass. De startade 5 minuter innan oss.

Det tog inte lång tid innan klungan sträcktes ut. De första 5 milen snittade vi över 40. Jag höll mig mitt i klungan i den främre delen. I år skulle jag inte bränna för mycket energi på onödiga ryck och förningar. Martin, Vic och Pilen var också i närheten.

De första 5-6 milen susade på riktigt fint. Jag kunde inte sluta tänka på öl och vin. Jag hade 3 stycken Mars Contreras, 1 flaska Masi Campofiorin, 1 flaska iskall Cava och en hel tetra Black Granite shiraz. Just nu var jag väldigt sugen på Cavan. Iskall och bubblande.. Nä det är ju cykeltävling. Nu måste du skärpa dig. Se till att avancera i klungan så du är beredd om klungan splittras.

Efter 7-8 mil hade jag hamnat längst fram. Vi var 5-6 gubbar som höll farten i klungan, bland annat Pilen. Han är verkligen stark. Han ser lite kul ut när man ligger bakom. Smal som en pinne med två stora lår. En kille i Cykelcity-dräkt och en kille med Assoskläder hjälpte också till, vad jag kommer ihåg. Assoskillen var bra sugen på att göra ett ryck. Jag var självklart också sugen, men vinden på de öppna fälten skulle antagligen straffa oss hårt.

De sista milen var lite festliga. När man skulle släppa fram nästa man efter en förning så var det bara tyst. Inte ens när jag slutade trampa tog nån över. Men när jag försökte rycka så hängde folk på direkt. Pilen och jag gjorde vårt bästa för att splittra klungan. Men den sträcktes bara ut och kom tillbaka vid nästa kurva.

Några hundra meter innan målet trängdes vi ihop vid ett övergångsställe, helt plötsligt låg jag inlåst i klungan och hade ingenstans att ta vägen och nu började folk spurta mot målet. Med lite tur hittade jag en lucka till vänster och trampade på. Jag kom fri och kunde stå på de sista hundra meterna in mot mål. Precis innan mållinjen klämde jag in mig som andra man. Det fanns visst lite pulver kvar i benen ändå.

Pilen, Martin och Vic rullade in med samma klunga som jag. Nypan hade tydligen fastnat vid en krasch missade på så sätt när klungan drogs isär.
Sluttiden blev 3:17 och snittet hamnade på strax under 38. Helt ok för 13 mil.

Sen åkte vi nöjda hem och jag kunde äntligen ge mig på vinet och ölen. En sekund efter hemkomst knäppte jag en Mars och följde upp med ett glas bubbel efter duschen. Sen gjorde jag mitt bästa för att kränka vintetran.
/Johan
Bilden är fräckt knyckt från Nypans blogg.

Nattcykling runt Mälaren.

I lördags var det äntligen dags för vår nattrunda runt Mälaren. Vädret var fint, men det skulle bli ganska kallt på natten. Runt 5 grader ungefär.

Klockan nio på kvällen mötte jag upp resten av gänget på Lilla Barkarby för en öl innan avfärd. Det var Martin, Toni, Micke, Anders, Mattias och Jonas. Bel pilsen var riktigt god och jag hade lätt kunnat tänka mig att stanna ett tag till. Men då hade det inte blivit nån cykling.

Jonas skulle inte hänga med oss utan han var i full färd med sin egen afterbike. Han hade kört en 18-milsrunda på sin nya Turner och nu satt han i soffan på väg att bli kalas. När vi stack stod han lutat mot baren med en ny Bel pils i näven. Det blev nog pendeln hem.

Innan starten delade Toni ut småflaskor med Jägermeister. Det är tydligen 53 olika kryddor i dem som ska hjälpa nattcyklister att hålla trycket uppe. På min midjeväska, som jag bara använder vid längre rundor, fanns det 2 små fack där flaskorna passade perfekt.

Med lätt vind i ryggen hojade vi in mot stan, sen vidare mot Södertälje där vi tänkte ta en fika på Statoil. Förra året missade vi stängningstiden med 2 minuter. Men i lördags var vi där 23:40, alltså 20 minuter innan. Vi låg på rätt ordentligt på vägen ut. Farten var sällan under 35.

Efter fikat fortsatte vi genom Södertälje mot Mariefred. Vår lilla grupp höll bra fart och milen tickade på. Allt flöt så lätt och fint så det kändes nästan som att det var medvind eller nerförsbacke. Det var helt vindstilla och vägarna var så gott som tomma på bilar.

DiNotte-lampan som jag köpte i vintras funkade perfekt. Det blir så ljust så man inte ens tänker på att man kör i mörker. På heljus lyser man upp hela vägens bredd och en bra bit framåt. Man är tvungen att blända av för mötande bilar. Batteriet höll hela vägen runt. Men jag hade ett extra med för säkerhets skull.

Strax innan Strängnäs stannade vi på en stängd mack för att fylla på vatten, men tji fick vi. Vattenskåpet var borttaget. Enligt Martin hade vi snittat 34 km/h tills nu. Vi hade i och för sig legat på ett led hela vägen från start.

Den sista timmen hade det blivit riktigt kallt så nu var det äntligen dags att värma upp kroppen med lite Jäger. 53 utvalda kryddor…

På väg mot Enköping började solen gå upp. Det är verkligen härligt att se hur landskapet vaknar till liv och höra hur fåglarna sätter igång med sitt kvittrande. Vi låg fortfarande på ett led och dundrade fram strax under 40.

Nån kilometer innan Shellmacken i Bålsta kör Mattias, Toni och Martin igång en långspurt. Jag försöker hänga på men släpper ganska snart. Benen kändes tomma. Kylan och tempot har gjort sitt. På macken fikade vi och såg hur solen gled över trädtopparna.

Självklart blev det race i de sista 4 backarna in mot Barkarby. Samma sak här, jag försökte hänga med, men nu var benen helt tomma. Det funkade bra på platten, men när jag försökte trycka på i backarna så svarade det inte alls. Nypan gjorde ett djärvt ryck i backen mellan Bro och Kungsängen. Mellan backarna ryckte vi på skyltar. Allt för att vrida ur de sista dropparna energi.

Klockan sex på morgonen rullade jag in hojen i cykelrummet hemma och tog ett stort glas oboy och en lång varm dusch. Sen gick jag och la mig, för att bli väckt efter en kvart av Viktor som ville sova i vår säng. Efter 40 minuter blev jag väckt igen, även den här gången av Viktor, men nu med en spark i huvet. Efter en halvtimme väcks jag av larmet på min mobil. Sen dröjde det nästan en hel timme innan jag blev väckt för sista gången. Då gick jag upp och började rensa i trädgårn istället.

Jägerpaus i Strängnäs. Martins mobilbild.

Tack för en riktigt härlig natt grabbar.
/Johan

Tunnpannkakan Mölleborn

I lördags var det meningen att jag skulle kört en 40-mils brevet. Smhi hade lovat uppehållsväder. På fredan ändrade de till spridda skurar, men ändå hyffsat bra väder. Tempen skulle ligga runt 8 grader.

Klockan ringer 03:15 och jag packar ihop det sista. Brer jordnötssmörsmackor och fyller vattenflaskorna. Sen åker jag in till stan för att hämta Viktor. Det spöregnar hela vägen. Tempen låg runt +3.

Vi enades ganska snabbt att vi skulle ställa in cyklingen om det fortsatte att regna vi starten. Det gjorde det, och vi nöjde oss med att vinka av de 7 tappra cyklistern som stack iväg. Läs mer om det här: Åsa och Henriks blog

Senare på dan vid 10 så rullar jag och Nypan ut på en sväng. Det fick räcka med 10 mil. De sista 4 milen från Bålsta spöregnade det igen och vinden var emot oss. När vi avslutade på Lilla Barkarby var jag riktigt nöjd med att jag bara hade 5 kilometer hem och inte 300 som det egentligen skulle varit. Sen drack jag alldeles för många belgiska öl och vinglade hem.
/J

Rimborunda i solsken.

Jag, Ari och Viktor hade bestämt oss för en sväng ut mot Rimbo på lördagen. Jag hade först varit lite sugen på lilla mälaren runt, men den rundan ska vi köra om två veckor så vi siktade in oss på Rimbo istället.

Efter en ordentlig frukost trampade jag iväg mot sumpan för att möta upp de andra. Vädret skulle bli kalas så jag körde kort/kort redan från start. Solen sken och himlen var klarblå. Det var näst intill vindstilla och man kunde redan förstå att den här dan skulle funka.

Först tog vi oss genom Danderyd och Djursholm. Fan vilka kåkar det finns där. Sen vidare förbi Täby och ut mot Kårsta. Här kom vi i fatt två stora grupper med cyklister. Den första gruppen susade vi förbi i 45 blås. När vi kom till den andra gruppen stannade vi upp för att kolla vilka det var. Det var tydligen Fredrikshofs kaffelatte-grupp som var ute och luftade sig. Efter några minuter höjde vi farten igen och stack iväg.

Temat för dagen var skyltrace. Det började bra, jag klippte några skyltar här och där. Efter en lång förning siktade jag in mig på en fin skylt. Då, som skjuten ur en kanon, kommer Viktor frustandes. Han ville verkligen ha den. Jag försökte hänga på, men var för seg i benen efter förningen. Snyggt jobbat. Som salt i såren klippte han en skylt till när jag fipplade med en gel.

Efter lunchen i Rimbo trampade vi vidare hemåt. Solen stekte och vinden fläktade lite lagom. Vägarna här är verkligen perfekta för cykling. Kurvigt och småbackigt. Knappt några bilar och fantastiska vyer. Jag hade siktat in mig på att spurta på alla skyltar under rundan. Det gjorde jag, även om det krampade skönt i låren de sista milen.

Väl hemma i Hässelby 16 mil senare så grillades det biff och ploppades chianti tills lilla Mölle somnade gott i soffan.
Tack för en strålande dag på cykeln.
/Johan



Bilden tog Viktor.

Trettio smuttiga mil i roslagen.

I lördags var det brevét-premiär för min del. Jag skulle egentligen premiär-randonnéat redan i februari, men den lördan valde jag att sitta på toa istället.

Jag lyckades vakna 10 minuter innan klockan ringde (04:50). Efter att jag hämtat upp Martin i stan så åkte vi vidare i morgonsolen mot Täby. Det var skoj att se de andra randonnégubbarna igen. Ari såg pigg ut och Magnus Hektor överraskade med sitt deltagande. Han skulle ju ta cykelpension till 2011. Uppe vid klubbstugan satt Bengt och mös. De skulle tydligen renovera huset så han ficka sitta utanför och hälsa oss välkomna.

Efter 100 meter kom jag på att jag nog skulle tagit långfingrade handskar istället för de korta sommarhandskarna. Vad tänkte jag när jag gjorde det valet? Nån timme tidigare hade jag skrapat rutorna på bilen så tempen låg nog på max 1+. Nåväl det löstes genom att trä på ett par Fizik tåvärmare på fingrarna. Efter ett tag hade tempen höjts och jag kunde peta ner tåvärmarna i fickan igen.

Tempot var bra och jag trivdes som en fisk på de slingrande vägarna. Mallisbenen var sprattliga och sugna på att sprinta i backarna. Hojen kändes riktigt bekväm och fin och de nya hjulen funkade också prima, mer om dem senare.

Första stoppet var i Furusund. Några hade redan släppt från gruppen så nu var vi ca 10 kvar. Det blev ett ganska snabbt stopp med pink bakom macken och en nyköpt snickers i ryggfickan. Här lyckades jag också tappa bort mitt stämpelkort. Får hoppas att Bengt är på sitt snälla humör och godkänner mig ändå. Nästa gång tar jag med plastpåsen man fick på PBP.

Solen sken och milen tickade på. Efter några blåsiga mil var vi framme vid dagens andra kontroll, Grisslehamn. Strax innan hade Martin gjort ett ryck mot en ortsskylt. Här stannade vi på det lilla fiket och tog en räkmacka och en dubbel kaffe. Magnus och några andra ville köra lite lugnare så de stack iväg innan. Efter några mil kom vi ifatt dem, och körde ifrån dem. Jag, Ari och Martin låg och körde i fint tempo. Farten låg runt 40. Mina ben värkte och började krampa men huvet ville köra snabbare. Huvet fick bestämma.

Vid nästa kontroll i Gimo rullade Magnus och hans gäng in när vi stod utanför och fikade. Nu slogs våra grupper ihop igen, för att splittras efter nån mil. Vår lilla grupp rullade på riktigt ordentligt och Ari var framme och drog långa stunder. Nu började Martin se lite plågad ut. Framför allt när det gick snabbare än 40 km/h, då räckte inte hans 14-27(!) kassett till riktigt. Han är stark, men det hjälper knappt när man får trampa med 120 i kadens för att hänga med i klungan.

För att göra rundan lite roligare så rejsade på ortsskyltar de sista 15 milen. Det var i och för sig ingen som räknade, men det kändes alltid fint att göra en segergest när man tagit en.

Efter 10 timmar och 58 minuter rullar vi in på Shell i Täby för den sista stämpeln. Rulltiden var 9:15 så vi hade fikat bort ganska mycket tid. Men det är ju det som är tjusningen med randonné. Som vanligt avslutades rundan med kaffe och bulle. Nu var jag riktigt trött i benen men samtidigt nöjd att rundan gått så pass bra.

Väl hemma i soffan knäppte jag upp en flaska vin och kände hur kroppen sög i sig alla antioxidanter och började ladda för nästa helg. Då blir det nog samma runda igen.

Tack för en superdag på cykeln.

/Johan

Tyvärr tog jag ingen bild från cyklingen, så jag lägger ut en bild på en katt istället.

Mallorca 2008.

Ja jösses vilken vecka det blev. Efter flera månaders planerande och ivrig väntan så var det äntligen dags för Mallorca. Under vinterns mörkaste och suraste cykelpass har jag hela tiden haft siktet på den här veckan. Efter förra årets mallispremiär så visste jag vad som väntade. Det är inte ofta verkligheten slår tanken, men i år blev det så.

Jag började skriva om resan, men när jag skrivit 3 A4 så la jag ner det. Så istället för att försöka skriva om veckan på mallis så lägger jag ut lite sporadiska bilder istället. Och alla vet ju att en bild säger mer än 1000 ord.

Bilderna är klickbara om du vill spara dem.


Danne och Nypan på botten av Sa Calobra. Visst ser de lite nervösa ut?


Magnus, Micke, Oliver och Markus fikar i Valdemossa.


Viktor är på strålande humör trots 700 punkteringar.


Några av gänget på vinprovning på Santa Catarina vingård. Några av vinerna var riktigt goda.



På väg hem från vinprovning. Tyskarna såg lite undrande ut när vi körde om dem.


Jag och Micke ser väldigt nöjda ut efter Sollerpasset. Den dan blev det Puig Major 2 gånger, Sa Calobra och Sollerpasset. 18 mil och 3600 höjdmeter.


Skogling pustar ut efter backen upp mot Galilea.


Jag ser läcker ut i keps.



Jag. Nypan och Danne i Valdemossa.


Några av gänget på kustvägen. Hyffsad utsikt där faktiskt.



Skogling är jättenöjd med sin fika i Banyalbulfar.



Första dan och vi väntar på att Nypan ska laga sin punka.



Och här står han och fipplar. Magnus står brevid och skrattar.




Lugn cykling på väg mot vinprovningen.








Sista ölen på hörnan.

Grymt snygg bränna fick jag också.

/Johan

Dags för Mallis. Life is great.

I söndags lyckades jag sabba den nya Pedal Force-ramen. Jag vet inte riktigt hur det gick till men på nåt sätt så lyckades bakväxeln åka in i bakhjulet och dras runt ett varv. Det hände precis i slutet av en backe. Jag satt ner och tryckte på ordentligt och vips så var det stopp. En liten grej kan tyckas, men notan blev ganska ordentlig. Bakväxel (Force), kassett (Dura Ace) och hälften av ekrarna på ES-bakhjulet. Plus en ny ram.

Som tur är så kunde världens bästa cykelbutik (Alviks cykel) fixa fram alla delarna, byta ekrarna och dessutom ta hem en ny ram på 2 dar.

Igår åkte jag till Alvik och hämtade min nya Specialized Tarmac Comp-ram. 3 timmar efter jag kom hem var den färdigbyggd. Under tiden hade jag vält i mig 2 glas vin och garvat mig harmynt över skönheten och det faktum att jag åker till mallis imorgon.

Sen tog jag ut den på en testrunda. Först förbi Nypan så han kunde klappa den lite. Sen förbi Skogling där det var full tomteverksamhet dan före dan. Han höll på att skruva ihop Dannes nyköpta Cervelo R3. En vit liten fin sak som hade dekorerats med full Dura Ace-grupp. Den såg faktiskt lite uppkäftig och kåt ut när den stog i Skoglings cykelrum. Men det borde den göra med den prislappen.

Nu ligger Tarmacen, även kallad Tarmen, nerpackad i cykelväskan och bara väntar på att husse ska skruva ihop den igen. Vid den här tiden imorgon är vi antagligen på väg mot Calvia och vidare ut mot kusten. Mitt nästa blogginlägg blir från mallis. Med lite tur får jag tag på Internet där nere. Datorn åker med så jag kan ladda över bilder och pulskurvor och filmer och bloggar och youtube och all high tech man pysslar med. J

Så trots fulbakade kinaramar och länsade bankkonton så leker livet. Life is great som Voigt säger.



Hola!
/J

Cyklingen rullar på.

De senaste veckorna har jag lyckats hålla mig frisk. Jag lyckades pricka in en akut magsjuka till årets första brevet. Det kändes riktigt trist att behöva stanna hemma när alla andra körde de 20 vindpinade milen runt Västerås. Men jag kryade som tuvar till ganska snabbt. Tack vare den miljöförstörda vintern har jag kunnat ta ut höst/vår-cykeln på lite sköna rundor. Vädret har varit härligt belgiskt med regn och nån enstaka plusgrad.

Sista veckan blev också helt ok. Nu när ljuset börjar komma tillbaka så känns det lite lättare att gå upp nån timme tidigare på morgonen. Om man sticker ut 05 så hinner man faktiskt med en 3-timmarsrunda innan jobbet.

Veckans cykling:

Måndag – 1 timme trainer, intervall.
Tisdag – 45 km innan jobbet, 30 km efter.
Onsdag - 2 timmar promenad.
Torsdag – 1 timme trainer, intervall.
Fredag – 80 km landsväg innan jobbet.
Lördag – 2 timmar i Dalkarlsbacken.
Söndag – 100 km landsväg innan frukost.

Jag och Nypan har hunnit med några härliga kvällsrundor också. Våra nya lampor (Di Notte 600L) är verkligen grymma. Mer om dem senare. Om vädret tillåter så kommer vi nog köra en nattrunda runt Mälaren under Påskhelgen.

För övrigt är det 24 dar kvar tills vi åker till Mallis. Jag längtar knappt nånting…
/Johan

Ibland tar man sig vatten över huvet.

I måndags bestämde jag mig för att ställa in Sverigetempot. Jag har inte tid, ork eller pengar för att genomföra loppet. Det är framför allt tiden som saknas. Det här loppet tar ju ändå en hel semestervecka. Och den veckan saknas för tillfället.

Det kanske är dags att inse att jag inte är sponsrad eller barnfri singel. Sponsrad skulle jag gärna vara, men inte det andra. Familjen går ändå först. Det är lite för lätt att skena iväg i planerna bara. Man vill ju göra allt.

Jag kommer istället satsa på att ha så kul som möjligt på de andra loppen jag bestämt mig för. Jag och Nypan satsar på att köra brevetserien, Stockholm-Göteborg och några andra skojsiga grejer. Fokus kommer ligga på snabb, roligt och extravaganta afterbikes.
/Johan

Vinmarinerad Ekerörunda.

Trainercykling i all ära, men det är riktig cykling som är grejen. Idag var jag ute på en sväng med Viktor (inte min son) och Jonas (som är förvillande lik sångaren i Pogues, enligt Skogling). Jag kunde inte sluta le under de 4 timmarna vi var ute. Jag kunde inte heller sluta snacka. Viktor och Jonas var nog ganska trötta i öronen mot slutet. Jag försökte hålla tyst, men det gick inte.

Svårt bakis mötte jag upp grabbarna i Brommaplan. Sen satte vi fart mot Ekerö. Vädret var helt ok. Mulet och 4 plusgrader. I början gick det väldigt segt och kroppen kändes skum. Pulsen låg konstant på 85% fast jag bara låg i dryga 25. Jag hade varit över hos grannarna på middag kvällen innan så jag var ordentligt vinmarinerad när jag vaknade i morse.

Ekerö är alltid fint. Härligt slingrande vägar och lite trafik. Vi körde in på den fina vägen förbi Skå barnby och vidare mot Kungsberga. Där tog vi en stående randonnéfika på Konsum. En räkmacka och en coca cola slank ner innan vi rullade vidare. När man glider fram på de här vägarna så blir man alltid så otroligt sugen på att fortsätta mot natten. Vi drömde oss bort mot sommarens äventyr som Stockholm-Göteborg, brevetserien och Mallis.

Om vädret tillåter blir det en liknande runa nästa helg, helst lite längre. Det börjar bli dags att lägga på en kål med långcyklingen. Trainerrundornas tid är snart förbi. Det är verklighetscykling som gäller. Idag blev det 10 mil. Om ett halvår ska jag köra 190 mil till.
Nu mer öl, det är ju ändå lördag.


Tack för en superhärlig dag på cykeln!
/J

Gran Canarias.

I slutet av januari åkte jag och familjen till Gran Canarias för en veckas sol och bad. Vi hade bokat in oss på ett stort hotellkomplex med all inclusive i Maspalomas. Eftersom jag inte fixar att sitta vid poolen kände jag mig tvungen att ta med hojen. Skulle få en rejäl abstinens utan…

Temperaturen låg mellan 20 och 25 grader varje dag. Grumt med andra ord. Det var en tokigt härlig känsla att rulla ut i kortbyxor och korttröja. Behövde inte ens ta med västen eller armvärmarna. Första dan gled jag fram på hojen och skrattade hysteriskt inombords. Värmen och känslan att slippa pissregnet i Sverige var fantastisk. Det blev inte sämre när man såg alla lycraspejsade cyklister som satte fart mot bergen.


Eftersom jag cyklade ensam, och hade lite tight med tid så blev inte rundorna så långa och äventyrliga som jag hade velat. Men landskapet gör det möjligt för riktigt bra rundor även om man bara har nån timme på sig. Jag stack oftast ut efter frukost och kom tillbaka till lunch. Det var alldeles lagom för att bli riktigt ölsugen till lunchbuffén.

Hela ön är fullproppad med berg och mulliga vägar så man kan egentligen bo var som helst. Vägarna slingrar sig över hela ön så det är lätt att få till varierande rundor. Både långa och korta. Det finns som vanligt tyska cykelkartor med staplar och grafer snittlutningar och fan och hans moster. Den kartan jag hade räckte bra. Det var en helt vanlig turistkarta.

Några kilometer från hotellet hittade jag en liten slinga utan biltrafrafik. Rundan var 20-30 km lång och innehöll bland annat en härlig stigning på 3,7 kilometer med en maxlutning på 12%. Den rundan tog ungefär 1 timme. För att göra det enkelt så körde jag samma runda 2-3 varv per dag. Ibland vände jag på högsta toppen och körde om backen några gånger. Härligt sa benen.


Efter cyklingen mötte jag upp familjen vid poolbaren. Bartendern kollade på min snygga cykelbränna på armarna och kallade mig Miguel Indurain. Sen gjorde jag mitt bästa för att tömma hans sangrialager och hålla koll på Viktor som sprang omkring vid poolen.

Det finns inte så mycket annat att göra i Maspalomas förutom att dricka öl, sola och spela golf. Nattlivet är normalt sunkturistigt och maten halvdan.

I Maspalomas/Playa de Ingles hittade jag 3 ställen att hyra cyklar på.

Free Motion. http://www.free-motion.net/ verkade riktigt seriösa. Jag träffade en av guiderna upp på ett berg så vi surrade lite. De anordnar cykelturer av olika slag, både landsväg och mtb. Bland annat en Extreme ride som är 20 mil lång och 4000 höjdmeter. Tyvärr hann jag aldrig hänga med dem ut.

Linos Bikes i Maspalomas. http://www.linosbike.com/ De hyr ut flera olika sorters cyklar. Hojarna var av snikmodell men skulle funka för en dag eller två.

Happy biking i Playa de Ingles. http://www.happy-biking.com/ Jag var aldrig där och tittade men enligt reklambladet så hade de en stor butik och en stor uthyrning.

Om man ska åka till Gran Canaria för att cykla så passar nog den norra delen bättre. En snabb koll på kartan så ser man att den är full med fina cykelvägar och serpentiner. Nästa år kanske vi åker dit och hojar istället. Om man åker i februari så har man möjlighet att åka ner till Belgien för att köra och kolla på några vårklassiker också.

/Johan

Sverigetempot.

Jag har fått post-pbp-traumatisk stress. Jag måste ha nåt stort och långt cykelmål att drömma om. Jag måste ha nåt som får mig att bli nervös och samtidigt laddad. Nåt som kittlar.

I helgen bestämde jag mig för att jag ska köra Sverigetempot i augusti. Jag har klurat och drömt om det loppet ganska länge. Tanken att cykla genom hela Sverige är ganska häftig. Att dessutom försöka göra det på en vettig tid är för mig ännu häftigare.

Jag kläckte idén för Linda i lördags. Hon tittade på mig och frågade om det inte var väldigt långt.
Jo, sa jag.
-Kommer du klara det då?
Jag tror det.
-Kör då.
Jippi!!

Det är ett ypperligt tillfälle att se vårt fina land från cykelsadeln. Som det ser ut nu så är det jag, Jan, Ari och John som kommer köra ihop. Det är tre riktigt starka killar som jag trivs bra med.

Starten går i Riksgränsen och målgången är i Malmö. Det blir en nätt sträcka på 202 mil. Vi har pratat om att försöka ta det på 100 timmar. Det blir ca 50 mil per dygn. Det borde gå. Vi kommer inte ha nån följebil, så de första 70-80 milen innan civilisationen får vi köra med extra mat i ryggsäckar.

Mer än så har vi inte planerat än. Det får växa fram under våren och sommaren.

Så, nu har jag skrivit det. Nu är det bara att sätta igång att cykla.
/J

Träning träning träning.

För några månader sen gick jag ifrån min filosofi "jag tränar inte, jag cyklar". Tidigare har jag bara cyklat för att det är kul. Jag hade väl en plan med cyklingen men det var inte uttalade träningspass.

Förra året ville jag cykla så mycket som möjligt. Helst i pissregn eller minusgrader. Allt för att bygga pannben och testa mina gränser inför PBP. Det var nog väldigt bra just då. Jag blev starkare och uthålligare.

Tidigare har jag cykelpendlat till jobbet och kört långrundor på helgerna. Sen jag bytte jobb i oktober så fick jag 7 mil pendling om dan. Det funkade hyffsat när det var torrt och varmt. Men när höstregnet och slasken kom så fick jag nog. Det bev också väldigt trixigt de dagar jag skulle hämta lillkillen på dagis. Det blev väldigt svårt att få tiden att räcka till.

Så nu har jag alltså börjat träna. Med Aktivitus hjälp har jag fått ett program som jag ska följa under vintern. Målet är att höja min Vo2-max och på så sätt kunna cykla snabbare och längre. Programmet ändras vecka för vecka. Men i stort är det 5 cykelpass per vecka. 4 intervallpass och ett långpass. Just nu har jag 3 olika intervallpass. En vecka ser ungefär ut så här:

Mån: 1 timme trainer. 4 minuter på 95%, 3 minuter lugnt. Upprepa 4 gånger.

Tis: 1,5 timme trainer. Mjölksyratröskel i 15 minuter, lugnt 10. Upprepa 3 gånger.

Ons: 1,5 timme trainer. Hög och låg kadens blandat under 1,5 timme.

Tor: Vila.

Fre: 1 timme trainer. 4 minuter på 95%, 3 minuter lugnt. Upprepa 4 gånger.

Lör: 3 timmar trainer eller 4 timmar utomhus. Lugnt tempo ca 70%.

Sön: Vila.

Jag har valt att köra alla passen på trainer för att kunna koncentrera mig på att hålla rätt puls. Det skulle bli alldeles för struligt att försöka följa det här programmet i trafiken. Det är också väldigt tidseffektivt att köra trainer.

I mars har jag tänkt åka tillbaka till Aktivitus för att göra ett nytt test. Ska bli kul att se om det har gett nåt resultat. Just nu känns det som att jag blivit lite bättre. Framförallt har jag fått bättre koll på min kropp.

Så, det här var nog den tråkigaste postningen i min bloghistoria.
/J

Cykelåret 2007.

2007 blev det bästa cykelåret hittills. Årets stora grej var självklart Paris-Brest-Paris. Efter ett helt år av förberedelser var det äntligen dags. Mitt livs största cykelhändelse. Känslan kommer sitta i länge. Ju längre tiden går desto mindre minns jag hur jobbigt och smärtsamt det var.

Det var under 2006 som jag fastnade för långdistanscykling. Jag och Vito körde Stockholm-Göteborg. Båda var totala nybörjare på långcykling. Sen dess har mitt fokus varit på PBP. Nu börjar vi bli ett litet långdistansgäng. Nypan körde Stockholm-Göteborg i somras och fastnade totalt. Jonas och Jan har ju varit fast länge. En vacker dag kanske till och med Skogling hänger med.

2007 började redan på vintern med långa härliga rundor. Tour de Oetzi blev en återkommande favorit. Tungtrampade pendlarcyklar med dubbdäck har sin charm. Framförallt när man kan avsluta rundan med prima Belgisk öl.

Våren tjuvstartades på Mallorca i april. En grymt mullig vecka med sköna polare och fantastisk cykling. Vi kör samma upplägg i år igen. Det var första gången jag cyklade i serpentiner. Helt galet kul.

Jag och Nypan fixade också några härliga rundor. Bland annat Paris-Roubaixrundan. Det blev mer än lyckad. Självklart avslutades den på Lilla Barkarby. Med lite tur går den att dra ihop i år också. Nu när jag tänker efter så har vi varit ganska mycket på Lilla Barkarby i år.

Sen satte alla breveter igång, den ena längre än den andra. Formen kändes bättre och bättre. Det var på de här rundorna jag träffade Ari och Magnus. Vi körde ihop och kom oftast in som första grupp.

På Jotunheimen rundt lyckades jag och Ari vara med i en vurpa 6 kilometer efter start. Tack vare det så tappade vi hela klungan och all chans att få en bra tid. Vi tog oss runt med långa fikapauser istället. Det var ett grymt kul lopp som jag måste köra nån gång till. Dock inte i år.

Till slut var det dags för PBP. Mycket längre och mycket jobbigare än jag kunnat föreställa mig.

En vecka senare lyckades jag vinna Post-SM på gotland. En platt bana i duggregn och motvind.
Sen kom tröttheten, som tyvärr satt kvar ganska länge Det är faktiskt först nu som jag kommit tillbaka. Och det är mest tack vare Aktivitus. Jag ändrade om helt i träningen. Från långa rundor till korta intervallpass. De två sista månaderna har jag nästan enbart kört trainerpass.

Under året cyklade jag 1384 mil fördelat på ca 600 timmar.

2008 års planering.
Året som kommer blir minst lika bra som det förra. Jag har redan planerat in det mesta. Jag börjar med Gran Canaria. Sen är det dags för Mallorca. Årets bästa vecka. Därefter blir det ett 24 timmarslopp i månaden. Mellan dem ska jag försöka klämma in brevetloppen. Nånstans i bakhuvet ligger PBP 2011 och gror.

Gran Canaria 23/1 -30/1
200 km brevet 23/2
Mallorca 5/4 – 12/4
300 km brevet 19/4
Fléche Nordic 10/5
400 km brevet 17/5
Melfar 24 h. 7/6
Stockholm-Göteborg 29/6
Sverigetempot. 206 mil 4/8
Mälaren runt. 9/8
600 km brevet 30/8

Gott nytt år!
/Johan

Kampen mot fetman. Del 2.

Nu har jag kört efter Aktivitus program i tre veckor. Det är första gången som jag testat pulsbaserad träning på riktigt. Tidigare har jag kört på känslan och mina egna idéer. Det har ju funkat bra så länge. Men jag har ju ingen tidigare erfarenhet av konditions eller uthållighetsträning. Så helt optimalt har det inte varit. Tidigare satsade jag mest på att cykla mycket, långt och snabbt. Nu är det mer inriktat på effektiva pass och bra återhämtning. Förhoppningsvis får jag mer tid till familjen nu samtidigt som jag blir snabbare.

Jag har nästan helt lagt ner cykelpendlingen till jobbet nu. Jag blev alldeles för sliten av den. Och det blev inte lättare när kylan, regnet och mörkret kom. Så de sista tre veckorna har jag mest cyklat inomhus på min trainer. På vardagarna har det varit olika högintensiva pass och på helgerna har jag kört lugna rundor, både inomhus och utomhus.

Jag har riggat upp min gamla Trek på trainern med pulsklocka, kadens och hastighetsmätare. Hastighetssensorn har jag kopplat till bakhjulet så jag kan hålla koll på effekten. Det funkar riktigt bra. Med min nyköpta kunskap om pulszoner så blir pulsbaserad träning riktigt kul. I alla fall på vintern.

På datorn framför mig kör jag cykelfilmer eller musik. Den sista tiden har jag surfat runt på Youtube efter amatörfilmer från Mallis och liknande. Amatör-cykelfilmer alltså, inte voyeur-filmer. Har hittat några sköna klipp från Teneriffa och Canarias. Sicken osis att jag ska till just Canarias i januari, och Mallis i april.

Igår kollade jag på gamla klipp med Pantani samtidigt som jag kämpade mig igenom ett intervallpass. Vilket jävla klipp han har i pedalerna. Det är helt underbart att se honom sprinta ifrån Ullrich och kompani. Det märks att han är älskad i Italien. Det finns hur många minnesfilmer som helst om honom. Alla de största ögonblicken ihopklippta och ackompanjerade av en hes italiensk ballad.

Hur som helst. Nu ligger vikten runt 67-68 kilo och benstyrkan börjar komma tillbaka. Det känns som att latmasken är på väg bort och fetman är under kontroll. Jag ska försöka gå ner 0,5 kilo per vecka tills jag är nere på målet, sub 65 kilo. Det är nog lagom tempo på viktsänkningen så jag kan fortsätta att cykla hårt och bygga upp styrkan i kroppen.

Ikväll ska jag testa julöl.
/Johan

Kampen mot fetman och latmasken. Del 1.

Förrförra veckan skrev jag att jag skulle straffa kroppen för att den blivit tjock och slö. Nu lägger jag uppdraget på Mattias Lundquist och Aktivitus istället. Han är ju ändå proffs på att straffa kroppar.

Jag har länge gått och klurat på att besöka Aktivitus, för att göra ett konditionstest där man får reda på mjölksyratröskel och hur bra kroppen egentligen funkar. Men det är ju inte varje dag man är nere i Göteborg.
Förra veckan var jag nere i Alingsås för att jobba. Jag hade också ett besök i Göteborg inbokat. Nu fanns ju chansen att förena nytta med nöje.

Testet går ut på att man cyklar på en testcykel tills man kroknar. Festligt värre.
Man startar lugnt på 60 watts belastning. Vilket är väldigt lätt. Kadensen ska hållas jämn hela tiden, jag låg runt 90. Sen höjs belastningen med 30 watt var 3:e minut. Vitsen är att cykla så länge som möjligt. Men man kommer garanterat förlora i slutändan, hur stark man än är. Under testet tas ett antal blodprov för att kolla mjölksyranivåerna.
De första 5-10 minuterna kändes helt ok. Men ju längre tiden gick desto stummare blev benen. Tillslut kunde jag inte hålla kadensen och var tvungen att bryta.

Efter en snabb dusch fick jag resultatet.
Testvärde: 57,6 ml/kg/min
Vo2max 4,09 l/min
Max motstånd: 311w
Max motstånd/kg: 4,4 w/kg

Sen gick vi igenom vad siffrorna och graferna betydde. Mattias berättade också vad han trodde att jag kunde förbättra och hur jag skulle göra det. Jag ska börja med att höja mjölksyratröskeln samtidigt som jag ska fortsätta med långpassen för att behålla uthålligheten.

Som vanligt när man ska göra nåt så strular det på en gång. Så nu sitter jag här med ett träningsschema och en sjuk unge. Jag märkte också att min trainer inte funkar för den låga kadensen som vissa av programmen kräver. Man kanske skulle köpa sig en spinningcykel?

Nästa test är om 16 veckor. Då har jag som mål att höja max-motståndet till 330 w och 4,8 w/kg.
/Johan

Nu får det vara nog!

Efter ett helt års fokus på ett enda lopp känns det helt plötsligt tomt nu när det är över. Det tog ett tag innan jag förstod vad det var. Jag har känt mig trött och seg de sista månaderna. Att benen kändes tomma och trötta var ju inte så konstigt. Men att huvet skulle vara hängigt hade jag inte räknat med. Det festliga är att tröttheten kom några veckor efter PBP. Det smög sig på som ett elakt virus.

Jag känner mig sviken och kränkt. Det känns som min egen kropp har vänt mig ryggen. Min egen kropp har svikit mig. Mitt eget kött och blod har stuckit en kniv i ryggen på mig.

Nu har jag också blivit angripen av fetma. Jag väger just nu 70 kilo. Minst 5 kilo för mycket. I samma veva blev jag attackerad av latmasken. Förra månaden cyklade jag endast 70 mil. Det är hälften mot tidigare. Kroppen vill sova och huvet vill dricka vin.

Jag har alltså två uppgifter under vintern. Bli av med fetman och bekämpa latmasken. Vindrickandet vill jag inte göra nåt åt. Utan vin dör jag.

Nu när jag vet vad som är fel på mig så vet jag också hur jag ska komma ur det. Jag måste helt enkelt straffa kroppen. Kroppen ska inte komma och tro att den kan bestämma över mig. Jag måste också straffa huvet som har gett kroppen tillåtelse att slappna av. Då har jag inte ens straffat kroppen för att den segade ihop de sista 20 milen på PBP. Det kommer i vår.

Planen är klar. Den här vintern kommer kroppen ångra att den började löjla sig.

-På lördag blir det 3 timmar cykling innan frukost.
-Nästa vecka fortsätter jag pendla 6-7 mil om dan.
-Fortsätta cykla till jobbet utan frukost.
-Dra ner på kolhydraterna och höja proteinet.
-Sluta känna efter.
-Sluta lyssna på kroppens gnäll.
-Cykla mer och hårdare.
-Sluta behandla mig själv som en människa.

Nästa vecka kommer förhoppningsvis min nya cykelcross. Cube x-racer pro. Mer om det senare. Och idag kan jag med lite tur hämta ut min Pedalforce-ram på Ica. Jag har gått i väntans tider i flera månader nu. Den kommer byggas upp under vintern för att slutligen straffas duktigt på Mallorca. Rapport kommer.
Det ser alltså ganska ljust ut trots fetma och latmaskar. Jag har snart cyklat 1300 mil utspritt på 550 timmar.

/Johan.

Aerohjul, Skit eller pannkaka?

Efter en vild diskussion på Happymtb om aerohjulens vara eller icke vara för en allroundcyklande motionär, så fick jag äntligen tillfälle att testa ett par.

Dane Thomas, North American Flyers, kom förbi med sina Hed Jet 60/90. 60 mm fälg fram och 90 mm fälg bak, kanttråd på båda. Riktigt snygga kolfiberbakelser.

Innan jag monterade dem på min hoj så vägde jag dem, med däck och snabblås men utan kassett. 1523 gram bak och 1170 gram fram, tubvarianten väger 100-150 gram mindre. Det kan jämföras med mina Ksyrium ES som väger 1013 gram fram och 1210 gram bak. En viktskillnad på 470 gram.

Jag och Nypan hade planerat en runda till Bro och tillbaka. Det är 6 mil, mest platt men med några backar. Jag fick en bild i huvet att Nypan skulle be om nåd efter nån mil. Mina hjul skulle helt enkelt knäcka honom. Men icke. Det blev nästan tvärtom. Jag hade i och för sig varit på Ikea innan. Det knäcker även den tuffaste.

Den första känslan jag får är att hjulen känns tunga och trög-axade jämfört med mina ES som sprintar och sprätter iväg när jag trycker till lite. När jag väl fått upp farten så känns de väldigt bekväma och stadiga. De tar upp vibrationer och stötar väldigt fint. Jag trodde att det skulle vara tvärtom, att de skulle vara stötiga och hårda.

När man väl har farten uppe så rullar de fint. Ju snabbare man åker desto stadigare känns de. Men är de snabbare än vanliga hjul? Jag märkte ingen större skillnad faktiskt. Faktum är att Nypan hängde med väldigt bra med sina Ksyrium Elite. Jag försökte höja farten på rakorna och på så sätt utnyttja aerofördelarna, men han hängde på. Inte på rullen, utan brevid mig, eller snett bakom. Mycket möjligt att ett elitsvetto skulle känna skillnad, men jag är inget sånt. I vindtunneltester är de överlägsna vanliga hjul, men jag cyklar väldigt sällan i vindtunnlar.

Så fort man kommer till en backe så påminns man av vikten igen. Jämfört med mina ES känns de här väldigt tunga. Jag gillar att sprinta och attackera i backar. Med de här hjulen kan man glömma det. Återigen så jämförde jag mot Nypan och hans Ksyrium Elite. Han drog ifrån mig i varje backe, förutom en där jag tog i tills jag fick blodsmak i munnen.

Om man är ett elitsvetto med tempoambitioner eller om man kör triathlon eller liknande kan såna här hjul vara till nytta. Men till en vanlig motionär som står och väljer mellan dessa och Ksyrium så skulle jag helt klart rekommendera Ksyrium eller nåt liknande. Eller ett par lätta aerohjul för tub, typ Zipp 404. Då får man fördelen med aero-egenskaperna samtidigt som de är lätta och kvicka.

Tack för lånet Dane!

/Johan



Postmästare Mölleborn

I lördags var det dags för Post-SM. 75 km landsväg i Visby.
Det började lite halvdant på nummerlappsutdelningen där jag tydligen var anmäld i motionsklassen. Efter lite fixande och trixande var det löst och jag fick en ny nummerlapp med en snygg röd 10:a på. Självklart hade jag PBP-tröjan på.

Det var 40-50 taggade killar/gubbar i startklungan. De första kilometrarna guidades vi av master-bilen. Jag la mig längst fram och trampade på i lagom tempo. Efter nån kilometer lämnade jag över till nästa för att glida ner några platser i klungan. Jag ville inte komma för långt bak, utan jag höll mig bland de 5 första hela tiden.

Det var ordentlig motvind hela tiden så alla utbrytningsförsök blev snabbt infångade. Det konstiga med vinden var att det blåste från alla håll. När man trodde att det skulle bli medvind så fortsatte det att blåsa rakt framifrån.

Masterbilen låg några hundra meter före hela tiden och visade vägen. I varje korsning stod polisen och spärrade vägen för mötande trafik. Vägarna var slingrande och fina. Tyvärr var det mulet och trist väder så man kunde inte se mycket av omgivningarna. Det hade också blivit mer spännande om det fanns några backar. Nu var det platt som en pannkaka så klungan behöll storleken nästan hela vägen.

Vid en korsning ropade en funktonär att det var 6 kilometer kvar. Då blev det oroligt i klungan och alla började trixa med placeringar. När man varit framme och dragit var det ingen som ville ta vid. Helt plötsligt försökte folk göra ryck, men de hämtades snart in. Sen blev det lurpassning mest hela tiden. Det gällde att inte vara den första som försökte hämta in utbrytningen.

På den sista rakan låg vi 4 man på bredd. Det rycktes lite här och var. Jag kände mig riktigt fräsch tack vare det lugna tempot. Jag visste att jag hade kraft kvar för en bra spurt. Folk testade formen på varann och kollade in minen på den som låg bredvid. Jag log mest hela tiden.

200 meter innan mål var det en skarp högerkurva. 10 meter innan kurvan rycker jag för att komma först in på upploppet, det lyckas. Mitt i kurvan ställer jag mig och stampar på för fullt. Det kändes som cykeln skulle krökas under mig och jag formligen flyger iväg. Två killar hänger på. Men jag hade redan bestämt mig för att vinna.

Tack PIF för ett toppenarrangemang!
/Johan

Spridda minnen från PBP.

Lite spridda minnen från PBP. Jag kommer nog uppdatera det här inlägget när jag kommer på nåt nytt.

- Den stenhårda uppladdningen med kött och rödvin. Utskjutningen i Holdorf var extra minnesvärd.

- Mardrömmarna och nervositeten natten innan starten.

- Dansken som snackade med oss när jag, John och Jan stod nakna i Lodeac och smörjde in häckarna. Han hade tydligen brutit och hade all tid i världen.

- Samma dansk som gav bort sin assos-byxkräm till mig när jag av misstag smörjt in mina gamla byxor.

- Jonas uteliggarlook när vi hämtade honom vid målet. Jag kände inte igen honom först.

- Svedan i häcken när jag försökte sova i Villain.

- Svedan i häcken de sista 60 milen.

- Svedan i häcken när vi drack vin i måltältet.

- Gänget som bodde på hotellet. Jonas, Jan, John, Reimert, Simon, Danny, Richard, och George.

- Alla människorna som stod i vägkanten och hejade. När som helst på dygnet.

- De sista 6 milen.

- Kobjällran i den sista uppförsbacken.

- Första glaset vin efter loppet.

- De torra handdukarna som Jan fixade till mig vid målet.

- Alla trasiga och sovande människorna på kontrollerna.

- Sista vinkvällen innan loppet, när vi skulle bygga en tempocykel av en penis…

- Italienaren som hängde med oss några kontroller.

- Holländaren som tyckte vi skulle köra kedja på 4 man.

- Amerikanaren som var bäst i världen tills vi hängde av honom i en backe.

- Samma amerikanares ansiktsuttryck när han skröt om att han kört Boston – Montreal – Boston, och Jan svarade att han kört den tre gånger, sista gången på 51 timmar.

- Lukten av gödsel under hela loppet. 120 mil i skitlukt.

/Johan

Paris - Brest - Paris.

Oj oj oj jag vet inte var jag ska börja riktigt. PBP gav alldeles för mycket intryck och upplevelser för att kunna skriva ner i en enda text. Minnena är ganska luddiga från hela rundan. Till nästa gång kanske man skulle anteckna eller på nåt sätt diktera över intrycken. Jag minns dock de underbara vägarna, folket som stod och hejade i vägkanten, motvinden, regnet, solrosfälten, de vackra små byarna, backarna och glädjen över att äntligen vara här och på väg mot min första PBP.

Kvällen innan loppet låg jag sömnlös och grubblade. Jag vred mig fram och tillbaka och tankarna fladdrade i huvet. Det var mardrömmar blandat med ångest och vanligt tävlingspirr. I sängen brevid låg Jonas, han kunde inte heller sova. När klockan ringde 02:30 så var jag redan vaken.

Vi drog på oss cykelkläderna och tryckte i oss lite frukost. Rädslan och nervositeten satt kvar på nåt konstigt dämpat sätt. Nån timme senare mötte vi upp de andra i receptionen på hotellet. Sen rullade vi tyst och samlat mot startplatsen. Gatorna var tomma och nattdimman låg kvar under gatlyktorna.

Vid starten stämplade vi in och rullade vidare mot startklungan. Vi hamnade långt bak. Utan förvarning började klungan röra på sig. Starten hade tydligen gått. Som vanligt när det är mycket folk så blev det bitvis väldigt trångt och man fick vara beredd på att tvärbromsa. Då och då cyklade vi förbi folk som hade gått omkull eller fått punka. Efter nån mil hör jag ett brak och ser en cyklist flyga upp i luften. Han hade cyklat rakt in i en betongpelare. Efteråt fick jag höra att det var en svensk, Sören Permats. Fransmännen gillar att lägga ut hinder i vägarna. Betongpelare, dolda gatkanter mitt i vägen, upphöjda gatstenar istället för gatstreck och så vidare.

Efter ett tag spreds klungan och vi kunde andas ut och börja cykla på riktigt. Jag, Jan, John och Jonas höll ihop de första 6 milen tills Jonas släppte för att hitta sitt eget tempo. Det var kallt, regnigt och blåsigt. Här nånstans tappade jag mina glasögon. Jag lät dem ligga.

Jan, John och jag trampade på i fint tempo. Vi stämplade och fyllde vatten i kontrollerna. De första 30 milen gick på 10 timmar, eller var det 9? I Carhaix, kontrollen innan Brest la vi oss på golvet en timme för att vila lite. Det var förvånansvärt skönt. Sen trampade vi vidare. Den sista vägen till Brest var backigare och längre än jag trott. Till slut cyklade vi över den fräsiga bron och uppför den vidriga backen mot kontrollen. Soppa, cola och lite pink på toa sen stack vi iväg.



Nu var det bara halva rundan kvar. Det började fint med rull genom byn sen vände vi upp mot banans högsta punkt, masten. Det kändes som en evighet och tempot var precis mellan kramp och kaskadspya.

Trampa trampa i fint tempo. I Lodeac började jag känna mig lite sliten. Skavsår i häcken och energin var låg. När vi väl kom till nästa kontroll efter 90 mil var jag tvungen att sova. Jan och John cyklade vidare till nästa kontroll. Jag kunde knappt stå när jag beställde mat i restaurangen, än mindre prata. En bit lasagne och en cola fick bli nattmat innan jag bokade in mig i sovsalen. En madrass och en svettig filt kostade 3 euro, taget. Tre timmar senare vaknade jag redo att trampa vidare. På toa träffade jag Danny, Jans engelska polare.

Vi trampade iväg i natten och regnet. Nu hade vi bara 30 mil kvar. Efter nån mil släppte han. Då satte jag fart och jagade reflexvästar. De 8 milen gick hyffsat smärtfritt och i bra tempo. På kontrollen efter träffade jag Simon och Richard, två andra kompisar till Jan. Nu gjorde min häck så ont så jag grinade illa varje gång jag satte mig ner igen. Nånstans här funderade jag på att sluta cykla, för gott. Jag var helt slutkörd och tankarna var inte glada längre.

Efter den sista kontrollens lasagne fick jag ny energi, nu var det bara 7 mil kvar. Jag, Simon och Richard trampar iväg i lugnt tempo. Efter en mil pajar Richards cykel. Jag var några hundra meter framför. Jag vinkade och ropade att jag skulle hoja vidare. Nu fick jag ny energi. De sista 6 milen snittade jag nog 35, eller minst 25. Med mina nyfunna energi trampade jag genom de sista byarna och trängde mig som ett cykelbud i korsningarna. Folk stod fortfarande vid vägkanten och hejade på. Jag hade ingen aning om distansen eller vad klockan var. Cykeldatorn gick sönder efter 20 mil.

En gubbe vinkade och sa att de bara var 5 kilometer kvar till mål. Wee!! Nästan framme. Då ställde jag mig upp och bröt uppför några backar. 30 minuter senare ser jag en skylt där det står arrivé 15 km, skitgubben var senil. En stund senare cyklade jag förbi 10 km-skylten. Sen fortsatte vägen i evighet, minst 2 mil till.

En högersväng, raka, högersväng in i rondellen sen såg jag polisen som vinkade in mig i en avspärrad fil in mot stadion. Äntligen framme. Efter 61 timmar och 21 minuter smakade det blaskiga vinet perfekt.

Den här rundan kommer jag minnas länge, och som sagt, det går inte att skriva allt man upplevt eller tänkt under en sånt här äventyr.



Bilden är fräckt snodd från Jonas Larssons blogg



Kommer jag stå i Guyancort med bula i brallan 2011? Kan du fethajja.

/Johan

Prylbögeri på begäran.

Ok, på allmän begäran så kommer här lite bilder på gammel-Treken. Jag har rustat upp min gamla Trek 1500 så hon ska fungera perfekt i Frankrike. Bilderna är tagna med mobilen och fotografen (jag) hade minst en flaska chianti i blodomloppet.
Först en helbild. Här står hon lutad mot soffan, sådär lite lagom förförisk. Eftersom Viktor hjälpte till med monteringen av grejerna så fick han vara med på bilden. Just nu mekar han med vevlagret.
Här har vi de nya urmulliga handtagen. Jag vande mig vid växlingarna snabbare än jag trodde. Handpositionen känns perfekt. På bilden ser handtagen väldigt uppvinklade ut, men i verkligheten ser det helt ok ut.

Jag passade även på att köpa ett nytt styre. Det blev ett FSA energy. Det lättaste i den prisklassen, under 1000-lappen.

De nya bromsarna har bett så det räcker. Inget flex alls. Bra mycket skarpare än mina gamla Ultegra. Däcken är Continental 4000s. De känns lite grann som suddgummi men rullar fint ändå. Hållbarheten och greppet verkar också vara toppen.

Sadeln köpte jag idag. Fizik Aliante carbon. Jag hade en likadan tidigare, men den började kännas lite matt. Det är inte kul när stommen gnager i sittbenen. Den här sadeln passar mig perfekt. Den är skön, lätt och dyr.
När jag hämtade den på Alviks cykel idag så skruvade jag genast bort den gamla och bytte. På vägen hem överraskades jag av komforten. Det kändes som en barnmorska smekte mina skinkor. Häcken kommer garva genom Bretagne.

Hjulen blev ett par Mavic Ksyrium ES. Lätta och snygga, dessutom jättedyra. Den röda ekern sägs göra 10% i snitthastighet. Tänk om alla ekrarna vore röda, som Fulcrum racing zero...
De känns känns skönt styva och rullar fint. Jag kör ju inte så speciellt aggresivt. Jag är inte helt med på idén med det överdimensionerade framnavet. Mina Ritchey är mycket snyggare. Men rödvinsdrickarna på Mavic vet nog vad de pysslar med.

Bakväxeln känns lite hårdare än den gamla Ultegran jag hade. Växlarna våldas i på ett skönt sätt. Jag valde en Dura Ace-kassett istället för SRAM för att få ner vikten och för att "jämna" ut växlingarna lite. Inför Frankrike kör jag med en 12-27 kassett. Eftersom jag kör med 53-39 vevparti så vill jag ha några växlar över i backarna när benen tagit slut.

Jag behöll mitt gamla FSA carbon vevparti. Jag tycker det funkar så bra. Till nästa sommar kanske jag byter det mot nåt lätt och porrigt.

Så ser hojen ut än nu. Nån dag kommer jag lägga ut en nakenbild på mig själv och utvärdera alla delarna. :)

/J