Mullig söderrunda med bonk.

06:00 pep klockan och jag gick upp för att olja kedjan och hälla i mig lite frukost och trä på mig 50 lager funktionskläder. Det fick bli lite extra kaffe för att få igång kroppen efter fredagens vinfrossa. Vi var hos morsan som bjöd på två flaskor Pomerol, Chateau la croix st. George och Chateau la croix de Gay. Båda från 2005. De borde nog ha fått stå till sig 10 år till för att få fram den sista snärten.

07:00 rullade jag iväg mot Hammarby Sjöstad där jag skulle möta Viktor (Vic) och Tillman, som också bloggade om rundan. Det var soligt och runt 7 minusgrader. Stockholm bjöd på fantastiska vyer när jag susade genom Gamla Stan och genom Slussen. Strålande sol och helt knäpptyst utmed kajen. Jag hade lätt medvind så jag kände mig starkare än vad jag egentligen är.

Snöfria vägar. Snart kan man slänga dubbdäcken.

08:00 stack vår lilla trio iväg från Sjöstan och ut mot Nacka och Tyresö. Tille höll bra tempo till första skyltspurten där jag högg som en cobra och Viktor fick se sig slagen. Det var fortfarande lite trafik ute så vi cyklade på bilvägen. Cykelbanorna var pinsamt dåligt skötta så de undvek vi så mycket vi kunde.

Tille har växlat för sista gången.

Jag hjälpte till så gott jag kunde..

Vägarna vid Årsta Havsbad var fantastiska. Snön gnistrade och asfalten var torr och fin. Nu började magen kurra och jag började se fram mot fikan i Rosenhill. På nåt sätt lyckades Tille bryta av sitt växelreglage för bakväxeln. Så från det fick han nöja sig med två växlar. Efter några mil på magiska vägar torskade jag skyltspurten på Rosenhillskylten till Viktor. Jag ville lite för mycket så min pedal klickade ur. Det som skulle bli min cykelkarriärs största seger...

Posering vid Årsta havsbad.

Efter en köttbullemacka, Coca Cola och kaffe stack vi vidare i motvinden. Efter nån mil mötte vi ett stor klunga cyklister som leddes av Kaj Superape. Det såg ut att gå undan ordentligt i medvinden. Vi stretade vidare mot Södertälje och Bornsjön. Rundan förbi Bornsjön var riktigt läcker. Backig och kurvig. Den här sträckan skulle vara kul med räsercykel och pigga ben.

De sista milen in mot stan rullade på fint och solen gick i moln. Vic skulle guida oss till färjan i Slagsta så jag och Tille kunde ta vägen över Ekerö hem. Trots att han var tvärsäker på vägen så lyckades han ändå leda oss åt fel håll. Han skulle nog behövt min karta ändå. Så vi fick köra vägen förbi Kungens Kurva istället. I Hornstull tackade Viktor för sig och cyklade hemåt.


När jag vinkade hejdå till Tille efter Västerbron tog helt plötsligt benen slut. Hela kroppen strejkade och ville bara lägga av. Nu hade jag 2 mil motvind kvar. Som lite extra lök på laxen började det snöa också. Tranebergsbron kändes som Puig Major.

Efter 16 mil och 7 timmar staplade jag in i värmen. Helt slut. Efter en snabb recovery-drink bäddade jag ner mig i sängen. Jag måste börja dricka mer på vinterrundorna. Det var antagligen vätskebrist som gjorde att jag kroknade. Konstigt nog blev jag glad att jag bonkade. Det är bra för psyket att göra det lite då och då.

Tack för en strålande runda!

(De snygga bilderna har Viktor tagit)

/Johan

20 kalla mil i Västerås

I helgen arrangerade Ck-Distans en dubbel 20-milsbrevet. Alltså en 20-milare på lördagen och en 20-milare på söndagen. SMHI lovade minusgrader och eventuellt snö. Det lät för mulligt för att avstå så vi bokade in oss på First Hotell i Västerås, oljade kedjorna och stack dit. Det skulle visa sig bli tuffare än vi tänkt.

Klockan 06:00 lastade vi upp Aris cykel på taket och stack iväg. Tempen sjönk från -9 till -18 på vägen. På Statoil Västerås mötte vi de andra som skulle köra. Det var Rock, Tillman, Schture, Peter, Martin, Lasse, callegunnar och två andra killar som jag inte träffat tidigare. Prick klockan 08 stack vi iväg i kylan.

Redan efter hundra meter sved det i ansiktet. Det kändes som att nån stod och örfilade mig oavbrutet. Tårna frös ganska snabbt och efter en stund gjorde de ordentligt ont, samma sak med händerna. När vi kom till första stämplingen i Hallstahammar plockade jag fram min rånarluva som låg i sadelväskan. Efter det var det bara fötterna och händerna som gjorde ont.

De stora vägarna var funkade fint att cykla på, medans de mindre, som säkert är helmulliga på sommaren var isiga och spåriga. Vi hade några vurpor på de vägarna. Antingen halkade vi på isen eller så spårade framhjulet i packad snö så vi gick omkull. De små skumpiga isvägarna slog effektivt energin ur benen.

I Norberg letade vi upp Elsa Anderssons café. Det var lika mysigt som jag mindes det. Och det var riktigt skönt att komma in i värmen och sätta sig ner en stund. Här stannade vi ganska länge och hann med 3-4 påfyllningar av kaffet. Till slut var vi tyvärr tvungna att cykla vidare. De första 20 minutrarna är alltid värst när man kommer ut i kylan igen. Nu svängde vi in på en till smal och isig väg.

Milen rullade på ganska fint och vår klunga höll ett jämnt och bra tempo. På en sån här runda gäller det att hålla humöret på topp annars hamnar man lätt i en neråtspiral. Kylan, väglaget, dubbdäcken och vassa snöflingor i ögonen blir en extra krydda på en redan krävande runda. Vägarna kring Riddarhytttan var ordentligt backiga.

De sista milen var ordentligt stötiga på de små vägarna. När vi väl kom ut på en större väg och kunde sträcka ut blev det tyst i klungan och det verkade som att alla bara ville komma i mål. De som var trötta fick ligga bak i gruppen och åka med. Det rullade fortfarande på i skaplig takt och gruppen höll ihop fint.


Efter 10 timmar var vi äntligen framme vid Statioil igen. Det hade snöat ordentligt de sista timmarna och det skulle fortsätta hela natten och hela söndan Vi enades ganska snabbt om att det hade varit en hård och fostrande runda och att vi skulle ställa in söndagens tur och istället gå lite hårdare på ölen. Vi såg nog ganska risiga ut när vi tryckte i oss våra mosbrickor Statoils fikahörna.

På kvällen gick vi på italiensk restaurang och åt god mat och drack gott vin. Till det snackade vi om cyklar, cyklister och cykelrundor. Sen fortsatte vi cykelsnacket i hotellbaren.

Tack killar för en riktigt kall runda.
/Johan

Gnäll och Weissbier

Den sista veckan har jag känt mig lite krokig både i kroppen och knoppen. Det har inte blivit så mycket cyklande heller. De sista två veckorna har jag trampat 20-25 mil per vecka. Men det blir det ändring på nästa helg. Då är det äntligen dags för dubbel-tjugomilaren i Västerås.

I lördags stack jag och Nypan ut på en liten sväng till Lilla Paris och tillbaks. Det var bra kallt i luften och jag klädde mig lite för somrigt. Bilvägarna var ordentligt saltade så de var torra och fina. Men cykelvägarna mellan Kungsängen och Bro var rent pinsamt dåliga med tre centimeter skitig snö med ett lager grus ovanpå.

Efter 2,5 timmar och 63 kilometer avslutade vi med varsin öl i Nypans kök. Där bjöds det på vete-öl från Weihenstephaner, som stoltserar med att vara världens äldsta bryggeri. På kvällen åkte vi på fest och jag snackade cykel och drack vin som vanligt.

Nu får det gärna bli lite varmare.
Gnälligare än så här blir det inte på min blogg.

/Johan

Slaskig morgoncykling innan frukost.

Imorse rasslade väckarklockan igång 06:00. Jag hoppade upp ur sängen och hoppade ner i cykelkläderna. Sladdade iväg i snömodden med Meridan ut mot Ekerö. Tempen låg på en plusgrad och dimman låg tät. Det var hyffsat folktomt på vägarna ut till Bromma. Det var inte så mycket aktivietet vid Drottningholm eller FRA heller. Men vägarna var fina och cykeln rullade lätt. Nja inte lätt, men ni hajjar nog vad jag menar.

Vid Svartsjö-slott vände heltom med min lilla enmansklunga och cyklade samma väg tillbaka. Vid Drottningholm började jag känna mig ganska slak i kroppen, pulsen var hög men benen var det inget vidare tryck i. Jag hade inte ätit nån frukost så det var inte så jättekonstigt. Det blir också lite dåligt med dricka när det är kallt ute. Då kroknar benen snabbt.


Efter ganska exakt 3 timmar och 74 km var jag hemma igen. Ett litet husmorstips, en trist frukost blir ganska god när man är jättehungrig.

Tack väckarklockan för att du väckte mig idag.
/Johan

Morgonpigga mollo.

Idag gick jag upp 04:00 igen för att hinna med en liten sväng innan jobbet. När jag gick ut för att hämta hojen började det snöa lite smått. Jag trampar iväg på de tomma gatorna. Inte en käft syns till. Idag styrde jag ut mot Ekerö istället.

Nån enstaka bil susar förbi och jag sitter på fulMeridan och njuter av att jag inte låg kvar i sängen och såsade bort den här fina morgonen. Snön faller allt mer och flingorna blir lite vassa i ögonen. Som tur var så tog jag kepsen på så den tog det värsta.

Vid Svartsjö vände jag tillbaka mot Skå där jag tar en liten omväg till Stenhamra. Nu är klockan 06 och det blir fler och fler bilar. Det har också fallit 1-2 cm snö på cykelvägen.

Efter 3 timmar och 74 km smakar det gott med frukost i omklädningrummet på jobbet. Det var också riktigt skönt att ta av ryggsäcken med dator, matlåda och nystrykna skjortan i.
/Johan

Uppe med tuppen och magisk cykling på kuppen.

Ibland får man vara lite flexibel om man har småbarn. Idag fick jag lämna Viktor på dagis, det brukar Linda fixa annars. Han ska lämnas 08:00 och för att inte komma för sent till jobbet bestämde jag mig för att jobba hemifrån idag. Men då blir det ju ingen jobbpendling! Hur göra nu? Det är då man får vara lite smart.

04:00 ringde klockan och jag studsar upp som en fjäder. På med kläderna och i med en stor kopp kaffe. Sen upp på hojen, på med Di Notten och ut i förortsmorgonen. Gatorna var nästan helt tomma. Tempen låg på två fina minusgrader. Jag fick ganska snabbt in cykelkänslan och kroppen vaknade till.

Jag cyklade genom Lilla Paris (Bro) som såg mer öde ut än vanligt, svängde upp på den bortre bron och körde rundan förbi golfbanan och tillbaka till Hässelby. På hemvägen hade fler vaknat och det såg ut som vanligt igen.

Efter 2 timmar och 53 kilometer rullade jag in cykeln i förrådet. Sen väntade frukost, dusch och dagislämning. En riktigt bra start på dagen och en väl utnyttjad morgon.


/Johan

Vintermys i Roslagen.

06:00 drog väckarklockan igång sin festliga melodi. Jag hade lite att pyssla med innan dagens runda så jag fick gå upp lite tidigare. Jag skulle installera en ny cykeldator på hojen och samtidigt rengöra och olja drivlinan på pendlarMeridan. Två minusgrader visade termometern.

Tidigare i veckan hade jag lämnat in min Polar CS600 på Alviks cykel. Det hade blivit nåt knas med displayen. Dan efter fick jag hämta ut en sprillans ny utan kostnad. Grym service från Polar!

På parkeringen i Barkarby stod gänget och väntade. Efter de vanliga handskakningarna och kommentarer om kompislappar stack vi iväg. Vi skulle ge oss ut på de härliga vägarna i Roslagen. Det var några nya ansikten med idag. Bland annat Amir, som har en son som går på samma dagis som min Viktor. De andra i gänget var Viktor, Martin, Tillman, Staffan, Schture och Zapiens.

Strax efter Upplands Väsby stod Micke från Microsoft, Kapsylen på Happy. Vi sänkte farten lite och han hakade på. Nån mil senare hakade ännu en Microsoftare på, som jag tyvärr inte minns namnet på. Han släppte ganska snart och körde sitt eget tempo.



Innan vi svängde in mot metropolen Rimbo för lunch stack Martin och Staffan vidare mot nåt hemligt möte i Kårsta. Caféet bredvid bolaget har blivit standardlunchstället i Rimbo, så även idag. Jag tog en baguette med grillad kyckling och currysås. Till det en cola och två koppar kaffe. Micke vände hemåt efter maten och tackade för idag.

Innan vi stack iväg märkte jag att mitt framdäck hade punkat. Snacka om tur i oturen. Nu kunde jag stå inomhus och byta slang medans de andra gav uppiggande kommentarer. Självklart började jag berätta om Vics punkadag på Mallis där han hade 6 punkor på samma runda.

Efter Rimbo fortsatte vi på 77:an upp mot Norrtälje tills vi svängde av en mil innan. Nu började också solen titta fram. Det sprack aldrig upp helt men det räckte för att man skulle sitta och flina nöjt. Vintercykling är riktigt läckert. Och läckrare blev det när vi svängde av mot Kårsta. Vid ett pisstopp såg vi ett gammalt tubdäck som var uppslängt i ett träd. Antagligen av nån sur Hovetgubbe som punkat på Roslagshösten.

Efter 6 timmar och 15 mil sladdade vi in på Barkarby torg och sparkade upp dörren till Lilla Barkarby. Där satt redan Lelle och Thomas. De hade kört en kortare runda, för att hinna dricka mer öl. En snabb Belpils var allt jag hann med. Sen fick jag stressa hem för att sticka vidare på middag.

Ännu en supermullig vinterrunda i Roslagen. Tack alla som var med.
/Johan

Brinn tjockis brinn.

Efter två halvslaka cykelveckor så finns det inte så mycket att skriva om. Men för att inte ni ska tro att jag dött eller lagt av så tänkte jag skriva lite om min feta kropp.

När jag vaknade på nyårsdagen vägde jag hisnande 73,5 kilo. Julmat, julöl, julvin, glögg och pepparkakor hade fått min fettreserver att skena. Min vanliga matchvikt ligger på 67 kilo. Nån måste göra nåt! Det måste vara samhällets fel. Eller inte.

Steg 1 var ganska enkel. Jag bestämde mig för att cykla till jobbet varje dag, förutom då jag jobbar hemifrån eller är nere i Alingsås. Det har jag gjort sen vi flyttade kontoret i Oktober.

Steg 2 var också ganska enkel. Ingen frukost innan cyklingen. Det äter jag i omklädningsrummet. Det funkar riktigt bra och jag tycker jag får bättre koll på kroppens signaler.

Steg 3 är både bra för ekonomin och kroppen. Matlåda till jobbet. Istället för att äta mig proppmätt på buffé varje dag tar jag med en låda med vanlig mat. En lagom portion.

Steg 4 var lite tristare. Inget godis eller glass på vardagskvällarna. Det funkar hyffsat med frukt istället.

Steg 5 var trist men nödvändig. Inget vin eller öl på vardagar. Det har funkat bra hela den här veckan. Det ska ju inte vara så svårt egentligen, men det är ju så gott med vin en mörk vinterkväll.

Hur har det gått då? Jo nu efter en månad så har jag droppat till 67 kilo. Jag har fortfarande bra tryck kvar i benen och jag har inte pinat mig nåt. Det är ju ändå ingen body-building deff det handlar om. Några små ändringar bara. Målet är 65 kilo till våren. Då jävlar ska jag se ut som en senig randonneur.




/Johan

Härliga Roslagen.

I lördags var jag bjuden på middag hos Jonas i Åkersberga. För att klämma in några extra mil på vägen bestämde jag mig för att ta vägen förbi Rimbo och upp mot Norrtälje.

Tempen stod på fantastiska -12 grader så det fick bli att klä sig för krig. Dubbla strumpor, skoöverdrag, ull-långkalsonger, dubbla underställströjor, tjock tröja, Gore-texjacka, rånarluva, mössa och tejpad hjälm. Det toppades med en ryggsäck med kläder och en flaska vin, The King cabernet sauvignon (nr 6312).

När jag cyklat förbi Stäket och svängt in mot Upplands Väsby skingrades molnen och solen strålade fram. Kylan och snön gjorde att det gnistrade magiskt. Solen och det faktum att jag hade ca 12 mil framför mig, gjorde mig på lika strålande humör. Målet i Åkersberga med öl, vin, bastu och mat fick mig nästan att börja hoppa av glädje.

Gladast i världen snirklade jag mig genom Upplands Väsby och stolpade in på en kiosk för att köpa dricka. Killen i kassan tittade lite konstigt på mig och sa skämtsamt att det var 18 grader varmt ute. Med det jätteroliga skämtet i huvudet rullade jag vidare med min drickaflaska innanför jackan så den inte skulle frysa.

Nånstans missade jag en avfart och helt plötsligt var jag i närheten av Arlanda. Efter en snabb koll på kartan så styrde jag mot Almunge och Gottröra. Sen upp på 77:an mot Rimbo där jag stannade för lunch. Av alla pizzorna på Rimbo-träffen valde jag, klart inspirerad av vinaren i ryggsäcken, en Elvis special. Den kommer jag inte köpa igen. En halvtimme och en halv pizza senare hoppade jag upp på hojen igen och styrde Meridan mot Norrtälje.

De fantastiska Roslagsvägarna slingrade sig genom bondgårdar, ängar och en och annan runsten. Dubbdäcken knastrade sövande mil efter mil samtidigt som jag trallade på Hej mitt vinterland och Gamla Nordsjön. Vägarna vid Karby och Kårsta måste upplevas. Framför allt med finhojen och 23 mm däck.

6 timmar och 13 mil senare plingar jag på hos Jonas. Viktor och Oskar hade just kommit dit. Efter en snabb rundtur i huset hoppade jag och Viktor in i Bastun med varsin iskall Estrella. Sen bjöd Jonas på den godaste chilin jag ätit. Den hade kokat i 5 timmar. Till det drack vi Infinitus cabernet sauvignon tempranillo. Innan vi slocknade i soffan kollade vi på en av de bästa cykelfilmerna jag sett, Detour de France.

På söndan hällde jag i mig en fyrdubbel espresso och cyklade hemåt. Frukost tänkte jag äta hemma eller på cykeln. På hemvägen passade jag på att återuppleva Karbo och Kårsta. Det var lika fint på söndan också trots att det blåste och snöade. 3 timmar och 7,5 mil senare var jag hemma, hungrig som fan.

Imorse cyklade jag min hundrade mil för året.

Tack Jonas för en strålande middag och tack Roslagen för vägarna. Vi ses igen.
/Johan

Tour de Oetzi #2

Efter några intensiva veckors diskussioner om skoöverdrag, dubbdäck, balaklavas, förfrusna tår och imploderande kolfiberramar var det äntligen dags för vinterns andra Tour de Oetzi. Dan innan starten försvann kylan och den mesta av snön smälte.

Jag och Nypan möttes upp på vägen till Barkarby där starten går. På Skälbyvägen var det en bil som tyckte att det var så jobbigt att köra om 2 cyklister så han bestämde sig för att preja oss istället. Tyvärr hann jag aldrig ifatt honom. Det hade varit intressant att höra hur han tänkte eftersom vägen var helt tom.

I Barkarby stod några av de andra Oetzisarna och väntade. Några skulle ansluta utmed vägen. En hel del nya ansikten hade letat sig hit men även de gamla vanliga. Oetziklungan växer. Schture delade ut Jägermeister-halsdukar till höger och vänster och Jocke stoltserade med sin tempostrut. KalleGunnar hade åkt från Linköping för att vara med på sin fixed.

Vid första stoppet i Södertälje cyklade Bosse diesel vidare. Han äter hjärtmedicin så det är viktigt för honom att hålla sitt eget tempo. Janne kände sig krokig efter sina 2 veckor i Thailand så han vände hemåt. Vi andra tog en stående randonné-fika på Shellmacken. Sen satte vi fart mot Strängnäs. Nu var vi 22 pers. Det såg ganska mäktigt ut.

Foto: Evosmos

Klungan rullade på riktigt fint. Vi körde 2 led och tempot låg strax under 30. Vägen var blöt och skitig av smält snö. Det var lite skiftande kvalitet på kompislapparna. Jag får väl erkänna att min var i minsta laget, men det ska fixas till nästa gång. När vi närmade oss Strängnäs kunde man nästa höra hur magarna knorrade av hunger. Jag hade bara druckit en Cola och en liten bit energikaka i Södertälje så jag började bli riktigt hungrig. Det kändes som en befrielse när pizzan äntligen dansade in på bordet.

Efter lunchen dracks det som vanligt Jägermeister, tackar tackar Tillman. Jäger är verkligen perfekt för att bryta ner en pizza i magen. Man känner sig genast varm, stark och redo att köra vidare. Den trista vägen mot Enköping rullade på fint. Vi hade ett litet missöde, eller snarare två missöden. Xets kedja låg plötsligt på marken. Efter 15 minuters mekande var den lagad, för att sedan gå av igen efter 100 meter. En stund senare så var det löst.

Foto: Evosmos

Den sista milen till Enköping rullade på ännu bättre. Nu började det knorras lite om tempot bakifrån klungan. Det var många trötta ben som gärna ville komma hem nu. Själv kände jag mig fräsch. Men jag började bli riktigt ölsugen. Och sugen på fincykeln med 23 mm-däck. Några mil senare syntes den härligt upplysta Shellmacken i horisonten. Jag låg lite inklämd i klungan så jag bad Staffan flytta lite på sig, sen satte jag händerna i bocken och la in en långspurt. Jag gick förbi Vic med bra fart och fortsatte med ansiktet så nära styret jag kunde. Strax innan bron blev jag kränkt av Staffan, och sen nån mer. Det finns egentligen inget att spurta om just här men det är väldigt svårt att låta bli.

Stående randonné-fika på Shell i Bålsta. Nu började rundan ta ut sin rätt på flera av Oetzisarna. Skitiga och trötta mumsade vi i oss bullar och kaffe, sen klädde vi på oss igen och stack ut för den sista repan mot Barkarby. Xet och Cameleonte tog tåget istället. Xets kedja började ge upp igen så för att slippa bli stående i mörkret fick åkte han hem istället, hans tjej Jenny trampade vidare med oss. Hon var riktigt stark och pinnade på bra. De sista backarna plågade musten ur de tröttaste. Världens bästa cyklist (jag) tog den sista skyltspurten på den mest prestigefyllda skylten ”Barkarby”. Sorry Markus, du får ta i lite mer nästa gång.

På Lilla Barkarby satt Skogling, Mattel, Patrik b och Johan A och väntade. Den första klunken Bel Pils satt som en smäck. Sen var after-biken igång. Det var en riktigt skön syn med alla skitiga och slitna gubbar i underställströjor som hällde i sig belgisk öl och snackade cykel. Precis så som det ska vara.

Foto: Skogling

Tack alla som hängde med och gjorde den här dagen till en av vinterns bästa cykeldagar.

Tråden på Happy

/Johan

Det rullar på.

Än så länge har cyklingen rullat på fint. Det var skönt att komma tillbaka till jobbpendlarrutinen igen. Jag känner mig grymt motiverad och börjar verkligen längta efter långa sommarrundor. Men just nu får man hacka i sig kylan och klä sig som en eskimå varje morgon och kväll.

För att få lite mer cykling så klämde jag i måndags in en runda på 45 km efter jobbet och igår körde jag en timme på trainern, utöver pendlingen. Det blir ca 3 timmar cykling om dan. Det funkar bra så det ska jag fortsätta med. När jag känner mig piggare på morgnarna får det bli en extrasväng innan jobbet också.

Just nu snöar det utanför kontoret så det ska bli härligt att få det i fejan på hemvägen. Ikväll blir det en timme på trainern, vila på fredag och på lördag är det dags för Oetzi igen. Härligt härligt.

Bilderna är tagna med en värstingkamera, av en proffsfotograf.

/Johan

Kallt men mulligt.

Nu är det nya året några dar gammalt. Det är dags att bränna bort julmaten och skumpan från nyårskvällen. Det är också dags att börja beta av de där 1000 milen innan juli som jag skrävlade om. Julveckan tillbringades i Idre med Lindas familj. Där bytte jag cykeln mot längdskidor. Att man kunde få så ont i kroppen av att åka skidor...

Men nu var det alltså dags att sätta igång med cyklingen för 2009. Det började lite halvknackigt på nyårsdan när jag och Nypan skulle ut på en sväng. Efter 1 mil lossnade min spd-kloss så det var bara att vända hemåt. Dan efter gjorde vi ett nytt försök, som gick bättre. Vi tog den vanliga 5-milssvängen till Lilla Paris (Bro) och tillbaka. Det var grymt skönt att få sträcka ut på vägarna igen. Vi snackade om året som gått och vad vi skulle hitta på för kuligheter det kommande året.

Imorse när jag stack ut var det -14 grader. Det fick bli dubbla skoöverdrag, dubbla långkallingar och dubbla underställströjor. För att slippa klura på vägval så tog jag samma sväng till Bro. Kroppen kändes fet och trött.

Jag tänkte jag skulle testa att köra med Camel baken under reflexvästenen för Tour de Oetzi nästa helg . Redan efter nån mil hade munstycket frusit. Då fick jag ha den under jackan och dra ut munstycket genom bröstfickan istället. Det hade jag redan testat för två år sen så jag visste att det skulle funka.

Vid golfbanan efter Bro vände jag och fick solen i ansiktet. Det var fortfarande kallt som fan men riktigt läckert med solen som strålade i ansiktet. Nu hade benen vaknat till och jag kände äntligen igen mig själv. Efter 50 km kändes tårna som frusna fiskpinnar. När jag kom hem tog det nån timme innan jag kände tårna igen.

Innan middan körde jag en timme intervaller på trainern för att verkligen sparka igång det nya året. Sen drack jag vin. Imorgon är det dags att cykla till jobbet igen. Nu börjar det nya året.

/Johan

Nytt år nya planer.

Planen för 2009 börjar bli klar. Det största målet är London-Edinburgh-London i slutet av juli. Innan dess har jag en hel del härliga cyklingar inbokade. I ett ögonblick av övermod gläfste jag på Happy att jag skulle cykla 1000 mil innan LEL, det ska jag försöka göra också.

Januari börjar med årets första, säsongens andra, Tour de Oetzi. Än så länge är det över 30 pers anmälda! Den följs nog upp av en liknande sväng i slutet av månaden.

Februari, Ck Distans anordnar en jättehärlig dubbel 20-milare som man bara måste köra. Man cyklar 20 mil på lördan, dricker öl och sover på hotell och cyklar en 20-milare till på söndan. Bra jobbat Peter.

Mars, avslutas med en vecka på Canarias. Jag har bokat en värsting Cannondale. Bergscykling och sangria är det bästa jag vet.

April, vid det här laget bör jag ha cyklat en bit över 400 mil. Det firar jag med en 20-milare från Täby och kanske en 40-milare från Västerås.

Maj, här klämmer vi av en liten 100-milspralin. Än så länge är den bara på planeringsstadiet. Månaden avslutas med en 40-milare från Täby.

Juni, Janne på Microsoft bjöd med mig på deras Vätternrundasatsning. Vi är ett gäng som ska köra på sub-9. Det ska bli riktigt kul. Månaden avslutas med Stockholm-Göteborg. Den här gången vore det fan om vi inte fixade 20 timmar.

Juli, börjar med 2 veckor på Gotland. Har en plan på att cykla 20 mil varannan dag. Får se hur det går. Sen är det äntligen dags för LEL. Målet är sub 70 timmar på 140 mil. Efter det här lär jag vara ganska mör.

Augusti, en av förra årets trevligare rundor var Mälaren Runt. När blev jag tillfrågad om jag ville vara med som kapten i +30-klungan i år igen så kunde jag inte säga nej. Det verkar också som att jag kommer köra Rad am Ring, 24 timmar på Nürburgring.

September, förutom Post-trampet så blir det nog ganska lugnt. Jag har inte planerat in nåt annat under året.

Ikväll blir det skumpa och Amarone. Gott nytt år!!




/Johan

Cykelåret 2008

Snart är det jul och det är dags att summera året som gått.

Det här året har känts som mellanår efter PBP. Det har varit ett roligt år, men inte det roligaste. Lite på grund av att jag inte haft något stort lopp att ladda för men också för att man blev lurad på sensommaren. Den tiden då jag hade tänkt köra en massa mulliga kvälls och nattrundor regnade bort helt.

Året började med en nystart tillsammans med Activitus. Deras program lärde mig en hel del om både min kropp och om cykelträning. Tyvärr har jag inte haft tid att följa upp det med ett nytt test. Får se om jag får det under vintern.

Aktivitus

Sen var det dags för en vecka på Gran Canaria med familjen. Cykeln fick åka med så jag kunde cykla 2-3 timmar om dan. Det var en grymt härlig känsla att få susa fram i kortbyxor och korttröja.

Gran Canaria

En månad senare bestämde jag mig för att ställa in SverigeTempot för min del. Jag saknade helt enkelt erfarenhet för att klara den. 210 mil är seriöst långt. Men nästa år kan det nog bli av.

Sen var det dags för Mallis. Jösses vilken vecka det blev. Det var ett grymt roligt och cykelsuget gäng som hängde med. Cykling blir inte bättre än så här. Jag kan skriva hur mycket som helst om den veckan, men nöjer mig med några bilder istället.

Mallorca

Energitrampet var kul. Jag kände mig stark och lyckades spurta till mig en 2:a plats i motionsklassen.

Energitrampet

Sen var det dags för en av årets bästa grejer, Paris-Roubaix cyclo. Det är en sån där helg man kommer minnas för resten av livet. Helt rubbat kul och helt rubbat hårt.

Paris-Roubaix

Några veckor senare var det dags för Stockholm-Göteborg. Det var också en riktigt härlig runda. Allt kändes fint och cyklingen gick bra trots att vi snubblade på mållinjen. Ett bra tecken var att de 54 milen inte kändes så värst farliga. Vi har redan börjat planera inför nästa år. Då ska vi fixa sub-20.

Stockholm-Göteborg

Mälaren runt blev också en lyckad sväng. Jag och Tommy var ledare för snabbgruppen. Det var ett riktigt skönt gäng som hängde ihop från start till mål. De flesta verkade väldigt nöjda efter den turen. Vissa blev så nöjda att de bjöd med mig på andra äventyr. Mer om det senare.

Mälaren runt

Sen var det dags för Post-SM. Här hade jag laddat lite för hårt med rödvinet dan innan och floppade helt i klädvalet innan starten. Men det gick hyffsat ändå och jag gnetade till mig guldmedaljen i Herr-senior.

Post-trampet

Höstens höjdare blev helt klart ”Kina” tur och retur. En riktigt lyckad cykelhelg med sköna polare. Dragon Gate var konstigare än jag trodde var möjligt och Scandic Gävle var helt ok att ha after-bike i.

Dragon Gate

Årets sista långcykling blev Tour de Oetzi. Rundan blev riktigt lyckad och nästa sväng är redan planerad.

Tour de Oetzi

Nu när jag tänker efter så har det nog varit ett riktigt bra cykelår ändå. Strax under 1300 mil stannade mätare på för i år.

Nästa års planer är redan klara men de tar jag nästa år.

Tack till alla som varit med och cyklat och ni som orkat läsa bloggen. Och framför allt tack till Linda som står ut med mig trots allt cyklande.

Bild från SvD i somras.

/Johan

Lucia-cykling på Ekerö

Alldeles för mycket vin igår. Huvudet känns konstigt när väckarklockan spelar sin glada trudelutt. Förmiddan är vigd åt Ekeröcykling med Ari. Snäppet kallare än noll, blött och mörkt. Häller upp lite fil. Skallen full med snor och tanniner. Medicinskåpet länsas. Mölles kropp vaknar sakta till liv.

I bromma står surfinnen och gnäller. Idag hade han anledning att vara sur, jag var en kvart sen. Inte hade jag nån kompislapp heller. Vad är jag för kompis egentligen?

Våra 960 gemensamma dubbar knastrar fint mot gruset. Dubbdäcken behövdes inte egentligen men vanliga däck punkterar för lätt på stenkrosset som de vräker ut på vägarna. Plus att det ger lite krydda i benen och hår på bröstet.

Vi kör förbi FRA och drar på våra foliehattar, knastrar vidare förbi kyrkan och knastrar förbi golfbanan. Sen knastrar det extremt mycket på cykelvägen utmed Ekerövägen. Cykelrundan blir mer en planering inför LEL, där vi äntligen är anmälda. LEL-arrangören verkar förutsätta att man är schaman eller spåman. Ingen av oss är det men vi lyckades till slut knäcka koden fick igår iväg vår anmälan.

På hemvägen börjar gårdagens vinorgie kännas i benen. Ari började också se lite krokig ut. Han hade inte ätit nån frukost, och ville inte heller ha nåt på vägen. 10 mil på dubbdäck innan frukost har den effekten på folk.

Efter 10 mil och 4 timmar är jag hemma igen. Trött men glad. Efter en timmes vila på soffan och lite pyssel är jag nu redo för glögg och lussebullar.

Glad Lucia!

/Johan

Tour de Oetzi 29 november.

(Samma text som artikeln på Happy-mtb)

I lördags var det äntligen dags för säsongens första Tour de Oetzi.
20 mil runt halva Mälaren. En härlig runda som vi har kört i 3 år nu. Veckan innan såg det ut att bli perfekt väder. Men tre dar innan start smälte all snö och vädret höll sig grått och trist. Trots detta var det 16 glada cyklister som skulle hänga med.

08:00 möttes gänget utanför Welcom Hotell i Barkarby. Några skulle plockas upp utefter vägen. Efter de sedvanliga handskakningarna och klämmandet på varandras däck och kommentarer om stänkskärmar och kompislappar rullade vår grupp bort över pendeltågsspåret och ut mot det stora äventyret.



Strax innan Alvik anslöt Pilen. Han tog dagens stil-pris. Han körde på en gammal Ultra-cykel, fladdriga byxor, Silva pannlampa på hjälmen och en plastkasse på pakethållaren. Fem minuter senare fick Rock dagens första punka. Innan vi kom till Södertälje där vi skulle möta långcyklarparet Henrik och Åsa så hade vi fyra punkor och en skuren pedal. Det såg ut som att det skulle bli en lång dag.


Efter en uppfriskande fika i Södertälje satte vi fart igen. Nu var vi full styrka och den tråkiga biten av rundan var avklarad. Det är efter Södertälje som den riktiga cyklingen börjar. Nästa stopp var Strängnäs. Jocke med tempostruten tog täten. Tempohjälm och touringcykel är en oslagbar kombination.


Var stora grupp rullade på bra och stämningen var på topp. Knastret av dubbdäcken var lagom sövande och farten låg runt 30 km/h. Ibland mer och ibland mindre. Det blev oftast högre när en sommardäckscyklist kom upp för att dra. Det fanns ingen som helst anledning att köra med dubbdäck. Men det ska tydligen ge hår på bröstet, så de flesta hade valt det i alla fall.


I Strängnäs var det äntligen dags för lunch. Kanelbullen i Södertälje räckte inte speciellt långt så jag hade hunnit bli ordentligt hungrig. Vi delade upp oss på två grupper för att få plats på pizzeriorna. Det visade sig vara helt onödigt. Det fanns plats så det räckte för alla. Jag, brorsan, schture, Tillman och Nypan åt på Strängnäs kebab.


Lunchen avslutades med en liten Jäger som Tillman och Kitzblitz delade ut. ”Den innehåller 52 olika kryddor så det är väldigt bra för magen” försäkrade Toni. Och det var det. Jag brukar oftast bli spy-mätt av pizzan i Strängnäs. Nu blev jag perfekt mätt och härligt varm i kroppen.


Fyllda med pizza och Cola och flott och Jäger satte vi fart mot Enköping. Sträckan mellan Strängnäs och Enköping är ganska dryg. En smal 90-väg som inte ger någon större njutning förutom när man ser Enköping och vet att den är avklarad. Efter Enköping är det bara att ta sikte på Bålsta där nästa stopp är.


Milen snurrade på fint och vi körde en lugn variant av belgisk kedja. Nu började också milen ta ut sin rätt på några av oss. Men det var inte värre än att vi fick vänta lite på backkrönen. Schture var en envis rackare. Han var trött redan innan Strängnäs. Men han hängde ändå med hela rundan. Nu började det bli mörkt också.


Shellmacken i Bålsta lyser fint i vintermörkret. Man ser den på några kilometers avstånd. Här skulle vi ta en kaffe och ladda inför den sista etappen in till Barkarby.
Några av Oetzisarna smällde på en långspurt till macken. Jättebarnsligt. Vi andra, lite mognare cyklister, cyklade vidare i en snygg klunga. De sista 3,5 milen med sina 4 backar vred ut den sista energin schture hade i benen men med en hjälpande hand på rumpan av Magnus så gick det fint.


Efter 11 timmar rullade vi in på parkeringen till Welcome hotell igen. Ari, Hektor och Pilen vinkade hejdå och vi andra skyndade oss till Lilla Barkarby och den efterlängtade ölen. Schture var så glad över att ha kommit fram så han bjöd hela gänget på en runda Bel Pils. Den rann ner utan problem. De andra gästerna måste ha undrat vad det var för gökar som stod och luktade get i baren.

Tack alla Oetzisar för en supermullig dag på cykeln.
Vi ses väl i januari igen?
/Johan

Skrattfest de lux efter jobbet.

Av nån anledning bestämde jag mig för att ta den längre vägen hem. Den är inte bara längre utan den är sämre plogad också. Glad i hågen hoppade jag på min pendlar-Merida och trampade iväg mot Karolinska sjukhuset. Fram dit var det helt ok plogat men direkt när jag kört över vägen utanför så tog det slut. Här hade ingen plogat på hela dan. Hela vägen mellan E4:an och kyrkogården var oplogad. Som en extra krydda är den backen en seg slakmota också. Nu fick jag premiärtesta lillklingan..

Efter Järva krog tog det helstopp. Här hade de plogat upp 20-30 cm snödmodd på cykelvägen. Det tog bara stopp. Premiär för att leda cykeln också. När det väl gick att cykla så var det grymt trögt och sladdrigt.

Det enda jag ångrar från dagens runda var att jag inte jagade ifatt en Volvo som försökte köra över mig. Jag skulle just leda cykeln över ett övergångsställe när en tönt kom med fullt ställ i en korsning och strök mina ben med 10 cm. Gud vad härligt det hade varit att få sätta Shimano vinterskorna i gommen på honom. Med pulsen en bra bit över syratröskeln trampade jag de sista 5 kilometerna hemåt.

Förutom Volvon så var det en riktigt härlig och utmanande cykelpendling. Efter en och en halv timme var jag äntligen hemma. Det gäller att passa på när det finns snö. Man vet aldrig när det smälter bort.

/J

Skrattfest innan jobbet.

Efter två dagars snöande och stormande var det dags att cykla till jobbet igen. Det hade blåst, snöat och jävlats hela natten så det var upplagt för skrattfest.

Den första kilometern var lite bökig i snömodden, cykeln krängde omkring över vägen och jag fick balansera som en ninja för att inte sladda omkull. När jag väl kom ut på en större väg så var det bara att trampa på som vanligt.

Ett snabbt stopp på Statoil som vanligt för att köpa frukost, 1 liter Onaka-fil. Sen stack jag ut på cykelvägen. Här var det nyplogat, nysandat och kraftig medvind. Jag trampade lätt upp i 30 km/h. Riktigt härligt.

På vägen såg jag spår från 3 andra cyklar men jag såg inte en enda cyklist. Det tog enda tills jag kom till Alvik där jag mötte en gubbe på en gnisslande gubbcykel utan varken lyse, reflexer eller hjälm. En liten stund senare mötte jag en ”riktig” cykelpendlare. Han såg plågad ut i motvinden. Riktigt plågad.



I Kristineberg vänder jag tillbaka mot Tomteboda. Nu fick jag snön och motvinden rakt i ansiktet. Nu såg helt plötsligt jag lika plågad ut. Men nu var det bara några kilometer kvar till jobbet. Lite synd för det är ju i pissvädret som skrattfesten gömmer sig.

Nu sitter jag och stirrar ut på snöstormen utanför och drömmer om cyklingen hemåt. Det blir nog Nypans väg över järva. Den är snäppet längre och snäppet mulligare. Idag borde det också vara motvind hela vägen hem. Det gäller att passa på innan det blir varmare.


På lördag är det dags för Oetzi.
/Johan

Ekerösväng på nya pendlaren.

I lördags var det dags för den första riktiga rundan med pendlarcrossen. För dagens övning hade jag bytt hjul så jag slapp de tröga crossdäcken som hängde med. Nu körde jag istället på mina andra pendlarhjul, Ritchey wcs Protocol med 25 mm Conti 4-season.

Jag och brorsan mötte upp Ari och Hasse hårding på Drottningholmsbron för att köra vidare ut på Ekeröarna. Jag körde mina nya Shimanobyxor och Hovetjackan, Ari körde som vanligt i knickers och vindväst. Det är hårt virke i den där finnen.

Vi hade lovat varandra att ta det lugnt. Min nya pendlarcross uppmanar inte direkt till snabb och inspirerad cykling, snarare tvärtom. Det blåste som vanligt väldigt mycket men just då så märktes det inte så mycket. Antagligen för att vi körde så pass lugnt.

Var femte minut mötte vi andra cyklister. Många av dem kände jag igen från Happy-mtb, en av dem var Mange 48/16 som jag high-fivade på drottningholmsbron. Jag antar att han redan har börjat smygträna inför Stockholm-Göteborg nästa år. Men det skulle han förståss aldrig erkänna.

Hasse Hårding hade en hel del att berätta från hans och Bengts otroliga cykelresa i USA tidigare i höst. När jag får tid och råd ska jag också göra nåt liknande. Men till dess får jag nöja mig med Ekerö, Rimbo, Järlåsa och enstaka lite festligare rundor.

Cykeln då? Jo den funkade väldigt bra. Lite lugnare och tristare än räsern. Men den kändes väldigt stadig för långrundor. Växlarna funkar nästan onödigt bra. Tiagra liksom. Sadeln kändes ganska stum så den kommer bytas pronto mot en SLR. Styret kommer få en sväng styrlinda till. Än så länge är jag väldigt nöjd.


En annan kul grej är att brorsan börjar komma i form. Han kommer bli farlig till sommaren. Jag får helt enkelt lägga på en rem så han inte spöar mig i sommar. Det vore ju förjävligt. Men å andra sidan skulle jag aldrig blogga om det, och står det inte på bloggen så har det aldrig hänt.

Nu längtar jag till vintern. Mörka, kalla långa rundor som avslutas på LB. Idag är också första dan på nya kontoret så nu kommer jag börja cykelpendla ordentligt igen. Det blev lite väl långt att cykla till Nacka Strand varje dag. Nu blir det 4 mil om dan. Alldeles perfekt för en liten vinpimplare som mig.

10 mil slutade mätaren på innan jag slängde mig på soffan med en Duvel.

/Johan

Ny pendlarcross.

I tisdags var jag hos mina goda vänner på Alviks cykel och hämtade min nya pendlarcross.

Jag har klurat ett tag på vilken sorts vintercykel jag skulle köpa. Helst skulle jag vilja ha en cx med skivbromsar, men det finns inte så mycket att välja på där. Sen kollade jag på lite olika fin-crossar, men det känns lite onödigt att köpa en fin hoj och sedan hänga på skärmar och pendla med den. Till slut gick jag emot mina principer och lyssnade på plånboken istället.

Det blev en knallröd Merida Cross 3. En halvsniken men funktionell cykel som kommer gå som pendlare och vintercykel. Markus fick skruva på ett par skärmar på en gång.

Idag var jag ute en snabbtur och testade den lite. Cykeln kändes stadig och rejäl. Nästan lite tråkig.
Växlarna (Tiagra) funkade riktigt bra. Överraskande bra. Tiagra är fortfarande 9-delad vilket ger väldigt billiga slitdelar.
Hjulen är även de Tiagra med DT Comp-ekrar och CXP 22-fälg. Tunga men slitstarka hjul som jag med nöje ska sladda runt med i vinter.
Däcken, Larssen cx, kändes väldigt tunga och tråkiga. Men tunga däck ger starka ben. Och starka ben ger en glad Mollo.
Resten av grejerna är Meridas egna snikgrejer. Säkert funkis men ganska tråkiga.

Allt som allt verkar det vara en bra pendlarhoj för vettiga pengar. Jag kommer inte grina när den repas eller slits ner av grus och skit. Och det kommer kännas underbart när sommaren kommer och man kan plocka fram finhojen och susa fram på vägarna igen.

Ikväll ska jag ut en sväng med Nypan och skvätta lite grus på hojen. Det får bli lugnt tempo, min envisa förkylning har inte släppt än. Jag trodde den skulle gå över efter helgens 40-milatur. Men icke. Den blev nästan värre. Snacka om envis förkylning. Nästa vecka börjar pendlingen på riktigt. Då får vi se hur tuff den där bacillen egentligen är.

/Johan