Min nya cykelsatsning gick ju för jäkla bra. En vecka hann jag köra innan jag blev dödsförkyld. Idag var första gången på två veckor som jag kunde cykla, innan dess har jag legat i sängen och fått sista smörjelsen varje dag. Och vad passar inte bättre då än Zwift Gran Fondo runt Mega Pretzel? Jag gav det till mig själv som farsdagspresent. Om Linda hade sagt nej så hade jag cyklat ändå men då för att fira Singles day. Man kunde välja mellan tre distanser. Jag tog den längsta för att vara säker på att bli jättetrött. För er som inte har Zwift så är Mega Pretzel den längsta banan som finns i den virtuella världen. Den är 11 mil lång och går över varenda backe som finns i Zwiftvärlden.
Det var strax över 600 startande i min grupp. Det delades ganska snabbt upp i olika klungor och jag hamnade i mitten runt plats 300. Det här är ett Gran Fondo och inget race så det handlar bara om att genomföra loppet och ha det kul på vägen. Om det hade varit ett race så hade jag självklart vunnit. Jag började medvetet ganska lugnt men kände mig ändå rätt pigg och kunde hänga med bra trots 6 helt cykelfria månader då jag bara har ätit ost och de två sista veckorna med en fruktansvärd dödsförkylning.
Som vanligt när jag cyklar längre inomhus så lyssnade jag på en ljudbok. Den här gången var det Röde Orm. Den är för jäkla rolig och när man hör om Orm och Tokes äventyr så känns några timmars inomhuscykling ganska futtigt. Röde Orm funkar bra att cykla till. För några veckor sen lyssnade jag på 1984 av George Orwell. Då ville jag bara kliva av cykeln och ge upp. 1984 är fantastiskt bra men som pepp för Zwiftcykling funkar den inte så bra. Den gamle och havet funkar inte heller och Dostojevskijs Brott och Straff är helt hopplös.
Rundan tar ungefär 3,5 timmar så jag hade laddat upp med fyra flaskor vatten varav två var preppade med sportdricka. I yttersta nödfall hade jag en snickers och två gel inom en armslängd från cykeln. De behövde jag aldrig sträcka mig efter utan det räckte prima med drickat. Tiden gick ganska snabbt och milen tickade på så där härligt som de kan göra utomhus. På Mega Pretzel kör man igenom hela Watopia så det blir väldigt omväxlande jämfört med att sitta och gnugga mil efter mil runt London eller ännu värre, Richmond. Det tillsammans med Brott och straff i lurarna så slår misärindex i taket.
På sista varvet in på Jungle loop tröttnade jag på Orm och Toke så då bytte jag till Armin van Buuren för att få en sista pushen in i mål. Nu var vi en liten grupp på tio cyklister som turades om att ta vinden. Man gör ju egentligen inte det men håll med om att det låter lite bättre. Med Armin i lurnarna kände jag energin komma tillbaks. En mil innan mål började en britt och en kille som kan ha varit slovak rycka och stöta. Jag tänkte inte låta dem sticka iväg så jag följde med på vartenda ryck. Tempot höjdes och mina ben ryckte av kramp så fort jag ställde mig upp. När det är 500 meter kvar så kommer han som skulle kunna vara slovak farandes, britten hängde på och jag var tvungen att ställa mig upp för att inte tappa. Sen var det bara fullt ställ som gällde.
Jag går om slovaken och strax efter glider jag förbi britten. Sen håller jag stumt de sista 200 meterna för att ta hem spurtsegern! Vilken jäkla spurtkanon han är den där Bigmollo! Jag hamnade väl på plats 240 av 600 men det är inte det som räknas. Det viktigaste är att man visar moral och inte låter nån spurta förbi en på slutet. Sen föll jag ihop på golvet. Helt trasig. Det var amputeringsläge på benen och lungorna sved som efter en skogsbrand. Det här blev en alldeles prima farsdagspresent. Jag önskar att jag hade kunnat fira min egen pappa idag men han blev tagen av cancer för 16 år sen. Jag är rätt säker på att han såg hur jag vann över britten och slovaken och var stolt över vilken fin inomhuscyklist hans son har blivit.
Grattis alla pappor på er dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar