Just nu pågår Hell Week i Södertälje. Det är Randonneur Stockholms som ska ta igen alla inställda brevetlopp. Tanken är att man ska köra en hel brevetserie på en vecka. Alltså 20, 30, 40 och 60 mil från måndag till söndag. Jag som har vilat från cyklingen sedan augusti förra året såg det som en bra nystart men nöjde mig med den kortaste distansen, 20 mil.
Starten går i Södertälje och vanligtvis brukar jag ta bilen till starterna men den här gången tänkte jag att gott kunde unna mig att cykla dit och hem för att få lite mer tid i sadeln. Sagt och gjort, jag gav mig av ganska tidigt på morgonen med en ljudbok i öronen. Start och mål var flyttad från sedvanliga Statoil till arrangörerna Henrik och Åsas hus för att inte fösa in människor i på bensinmacken i onödan pga Corona. Utanför huset stod upp mot 20 personer och småsnackade. Starten gick och vi rullade iväg. I första backen märkte jag att min framväxel inte fungerade. Den var sönder. Redan i Hall-backen släppte jag förstaklungan. Med min usla form skulle jag vara söndertuggad och utskiten innan stämplingen i Torö om jag försökte hänga med snabbingarna. Det bildades ganska snart en andraklunga på fem personer. Det var ett par, kille och tjej, på varsin Canyon Endurace, en kille på en snygg blå Tegnér stålcykel med styrväska och en annan kille som redan från början sa att han skulle bonka efter 10 mil. Jag ska reda ut namnen inom några dagar.
Vår grupp höll ett jämnt och fint tempo. Killen med Enduracen tog en av de längta förningarna jag varit med om. Från Södertälje till Torö. Sen fortsatte han hela vägen till färjan i Skanssundet. Det är ca 12 mil totalt. Klart bra förning.
Innan vi kom till vändningen i Torö mötte vi tätgruppen. Vi hade inga planer på att stressa så vi tog en fika på lanthandeln. Sen fyllde vi flaskorna och vände tillbaka mot färjan till Mörkö. Den första halvan till färjan är backigare än man tror. Min trasiga framväxel gjorde det inte lättare. Jag försökte att inte störa mig på det utan tänkte på Alejandro Fuentes Bergströms Post-it peppin. Det finns inga problem som är för stora för att lösas med en peppande text på en post-it.
Man försöker lägga i lilla klingan fram men framväxeln är trasig. Den är sönder.
Då ser man post-it lappen där det står ”Du är stark.” Ja, jag är stark faktiskt. Se filmen så förstår ni.
Ungefär här började jag få problem med ryggen. Jag kände direkt att det var ett ryggskott på gång. Jag får det när jag slarvar med träning och stretching. Det kändes helt ok så länge jag satt på cykeln men så fort jag skulle kliva av eller på cykeln så gjorde det magiskt ont. Ryggen var sönder.
Det var på håret att vi kom med färjan. När vi kom fram hade de redan fällt ner bommarna och var på väg att åka men färjekaptenen var snäll och fällde upp bommarna så vi kunde rulla på. Grymt nice. På färjan träffade vi på en kille som hade droppat av från förstagruppen. Han hade en teamdräkt från Nyköping. Han fick åka med. Nästa stopp var Trosa. Där skulle vi äta lunch. Vi hittade ett litet fik där man kunde sitta i en park och äta. En köttbullsmacka och en Cola i skuggan under ett stort träd blev det.
Efter fikat lämnade vi Canyonparet och killen som trodde att han skulle bonka eftersom han nu var helt säker på att han skulle bonka. Jag, Tegnér och vår nyfunna vän från Linköping fortsatte mot Gnesta. Efter några mil fina vägar var vi framme i Gnesta. Nu var ryggen helt paj. Jag gick omkring som en stel pinne som nån hade knäckt på mitten. Tjejen i kassan på Statoil tyckte att jag såg så rackig ut så hon gav mig en skraplott. Jag skrapade och vann inget. När vi stod utanför macken och glodde i solen kom det andra gänget rullande. Canyonparet och bonk-killen. Vi bestämde oss för att hålla ihop de sista tre milen till målet i Södertälje. Canyonmannen tog täten igen.
De sista milen snurrade på lika smidigt som innan. Min framväxel var sönder och min rygg var sönder men benen kändes förvånansvärt bra. Humöret var också på topp. Det var riktigt skönt att känna att kroppen kändes så pigg, förutom ryggen då. Till slut var vi tillbaks till Henrik och Åsas hus där vi stämplade korten för sista gången och la de i deras brevlåda. Vi tackade varandra för en strålande runda. Sen stoppade jag in ljudboken i öronen och cyklade hem igen. När jag kom hem efter 27 mil var jag överlycklig av att vara igång med cyklingen igen.
Vi får väl se vad nästa äventyr blir. Jag har några idéer som jag hoppas att jag kan genomföra men först måste jag få ordning på ryggen. Den här så pass sönder så att inte ens en post-it kan laga den.
/Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar