Bigmollos cykelblogg: Paris-Brest-Paris. Sämst när det gäller. 2019

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har laddat och peppat för PBP sedan 2015. Då körde jag tillsammans med min brorsa Calle Mölleborn, Toni Arndt, Niklas Wennberg och min engelska kompis John Barkman. Jag, Toni och Niklas kom in på 48:53. Andra bästa svenska tid nånsin. John ryckte på slutet för att vara säker på att slå det Brittiska rekordet. Han kom in två minuter före oss. Calle fick problem med hälsenorna och kom in strax efter oss men under 50 timmar.

Inför årets PBP skruvade vi upp målet lite till. Det fanns en del saker vi kunde förbättra jämfört med 2015. Målet för årets PBP var att slå vår tid från 2015 och gärna att slå Krister Jönssons vinnartid 47:24. En enkel men ambitiös plan sattes ihop. Jag började samla mil och brevetlopp. Formen kändes riktigt bra under de långa breveterna. Peppen likaså. Sen kom sommaren och allt vad det innebär så jag missade de planerade 100-milarna som skulle vara nyckeln. Kroppen skulle nog hänga med ändå. Det mesta hänger på huvudet så länge inte formen är allt för dålig.

Dags för start. Vi rullade med bra i grupperna ut från Rambouillet. Vi behövde inte stressa utan det var bättre att vi cyklade säkert och stabilt. Det var planen. Ett jämnt tempo med korta stopp. Ingen stress på kontrollerna och ingen sovpaus, ingen! Efter 20 mil började Toni få problem i backarna. Han kändes inte lika overkligt stark som han brukar vara. Nånting var fel. Mitt i natten tappade vi bort honom i en backe. Vi försökte vänta men fortsatte efter ett tag utan honom. Toni bröt senare i Loudeac.

Strax efter Loudeac (45 mil) började Calles hälsenor och knän strula. Vi fick hålla igen i backarna och fick därför släppa alla grupperna som kom ifatt oss. Innan vi kom till Brest mötte vi Niklas Wennberg som fortfarande låg i tätgruppen. Han hade vridit upp sitt mål till max. Han skulle hänga med tätklungan och siktade på en topp-10 placering. De körde otroligt hårt och Niklas verkade vara i dunderform. Verkligen imponerande. Vi tog en lugn stämpling i Brest där vi även träffade Krister Jönsson. Calles knä/hälsenestrul fortsatte. Under natten innan Loudeac gav jag efter för de bekväma tankarna som kommer när man är trött. Vi bestämde oss för att sova i Loudeac trots att vi hade bestämt att vi skulle köra genom natten. Vi sov nån timme i det stimmiga lunchrummet. Stoppet tog närmare tre timmar istället för beräknade tio minuter.

Vi rullade vidare i vårt vakuum och tog det lugnt i backarna. Calles problem blev värre i takt med att backarna blev fler och fler. När solen gick upp och vi närmade oss kontrollen i Fougeres vid 90 mil sa Calle att han hade gett upp och skulle bryta på kontrollen. Jag hade ingen energi kvar för att försöka få honom fortsätta så vi delade på oss där. Jag fortsatte, gjorde en snabb stämpling i Fougeres och rullade vidare. Nio mil till nästa kontroll i Villaines la Juhel. Jag försökte få igång benen och huvudet. Det gick bra några mil men när värmen ökade och backarna blev ännu fler än tidigare så fick jag psykbryt. Det gick så fort så jag hann knappt tänka på vad som hände. Den negativa demonen som man fightas med hela tiden på såna här lopp tog över och vann.

Vi hade slarvat bort tid på att sova i Loudeac för att det kändes bekvämt just då. Calle hade brutit och vårt tidsmål var som bortblåst. Varför skulle jag fortsätta att mosa mig själv i 20 mil till. Mitt mål var egentligen inte att slutföra loppet, det var alldeles självklart att vi skulle göra det. Mitt mål var att slå min förra tid. Nu rullade jag in i Villaines på nästan samma tid som jag gick i mål 2015. Psyket var helt slut. Kroppen var överhettad och röven var sönderskavd. Fuck this shit. Jag tar tåget till Rambouillet och super ner mig. Jag är färdig med randonné tänkte jag och den onda demonen skrattade högt.

Sagt och gjort. Jag staplade in på kontrollen och sa att jag gav upp. De gjorde inget väsen av det utan skrev bara ”Abandonner” i stämpelkortet. Jag gick och satte mig på en stol och somnade. Nägra timmar senare fick jag skjuts av arrangören till närmaste tågstation. Strax innan det träffade jag Jocke Regenheim som vi hade mött på kontrollerna under det senaste dygnet. Han stämplade och cyklade vidare. Jag ringde Calle som hade kommit hem och bad honom komma och hämta mig i Le Mans. Nägra timmar senare var jag tillbaks på hotellet och tog en skön dusch. Sen gick vi ner och åt middag och drack vin tills jag somnade.

Två dagar senare när jag körde bilen hem mitt i natten föll polletten ner. Vad i helvete hade jag gjort? Jag hade brutit PBP för att jag var trött och less. Jag var inte ens skadad. Jag bröt för att det var bekvämt. Det är så långt ifrån meningen med randonné man kan komma. Helvete vilken jöns. Jag är så fruktansvärt besviken på mig själv och mina beslut. Jag kan inte sockra till det på något sätt. Det är precis som det engelska uttrycket: Pain is temporary but quitting lasts forever, eller ”la douleur est temporaire, mais cesser de fumer dure pour toujours” som Google translate tycker att det ska heta på Franska sitter ganska bra. Det här kommer ta lång tid att smälta. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Jag är ansvarig för mig själv och mina beslut.