Som randonneur och storbloggare är det viktigt att man har självdistans. I lördags vaknade jag tidigt och kände mig oerhört självdistanserad. Helgen 25:e maj är inte bara Elitloppshelg utan det är även min och Lindas bröllopsdag. Hur firar man sin bröllopsdag på bästa sätt? Jo, Linda åkte till Plantagen och jag cyklade ett varv runt Mälaren. Efter en snabb frukost drog jag på mig mina finaste kläder och min byggare Bob-hjälm och satte kurs mot Slagsta-färjan. Men det skulle dröja ett tag eftersom jag först skulle kika förbi Stäket, Bålsta, Enköping, Strängnäs, Södertälje och till sist Slagsta.
Luften var fuktig och tung och låg de första 7-8 milen åt fel håll. Oftast brukar man kunna krypa ihop och gömma sig för vinden men nu verkade det som att den fastnade som kladdig sirap på mina kläder och höll mig fast. Det kan förstås bero på att jag är hopplöst svag i benen och lite för lätt för att komma framåt när det blåser motvind. Trots att jag är en riktig liten fetknopp så väger jag faktiskt bara 62 kilo. Jag är bättre när det är medvind och lite lätt nerför, gärna i solsken och på Mallorca. Just då briljerar jag.
Strax innan Jakobsberg hörde jag Amir ropa. Han kom dundrande med sitt gäng från Sigge Cykel. Jag hakade på och la mig längst bak en stund. De körde samlat och snyggt. Jag har sett på Amirs Strava att de har kört ihop en hel del och det syntes. Snabbt, snyggt och välordnat. Vid Stäket kände jag att det var dags att släppa. Jag skulle ju få självdistans, inte ligga bakom ett gäng starkingar och se ut som nån randonnégubbe som åker snålskjuts. Jag svängde upp på cykelvägen som går frän Stäketbron till Kungsängen och såg Sigge Cykel-gänget försvinna medan jag fastnade i den kladdiga motvinden igen.
Det tar ett tag att lära sig uppskatta 55:an mellan Enköping och Strängnäs men när man väl har insett dess skönhet så sitter den. Vissa kommer aldrig till insikt. De kommer gå omkring hela livet och tycka att 55:an är supertrist. Det är trist för dem tänker jag. Jag kan ibland längta till 55:an. Tex när man cyklar på nån ful slingrig väg i Toscana eller när man sitter på nåt trist torg på Mallorca med en pa amb oli intryckt i ansiktet. Det magiska med 55:an är att den upplevs på två olika sätt om man kör till Enköping eller till Strängnäs. Testa så får ni se. Men förbered er på en livsförändrande upplevelse. Ett halleluja-moment helt enkelt.
Strängnäs. Jag har aldrig riktigt förstått vad man gör här. De flesta man ser går bara omkring och glor. Ensamma eller i par. De står på torget och glor, de står i hamnen och glor, de står på bron och glor. Det finns ett torg, en kyrka och en korvkiosk som då och då inte ens säljer korv. Det känns som att man inte riktigt orkade bestämma vad människorna skulle göra när de väl hade byggt färdigt stan. Som en oinspirerad by i en Märklin-värld. Energin tog slut när landskapet och byn var klar. Det är märkligt. En positiv sak var att vinden vände strax innan Strängnäs så när jag susade förbi alla fantasilöst uppställda människor hade jag vinden i ryggen och kunde snabbt pipa vidare.
Milen susade på och ett tag senare var jag i Södertälje. Därifrån är det bara några utsträckta tramptag innan man är i färjeläget Slagsta. En kort båttur och några backar senare så var jag hemma. Lagom till vi dukade upp bubblet på altanen så kikade solen fram. Det kändes ändå rättvist att man hade sparat finvädret till när vi skulle fira vår bröllopsdag än att ödsla det på mig när jag cyklade. Att cykla själv i halvtrist väder är bra träning för pannbenet. Att dricka bubbel i solsken med sin bättre hälft är belöning för allt gott man gör i livet (cykla randonné och sånt).
Trevlig helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar