Det är söndag och klockan är strax efter tio på förmiddagen när jag vaknar i sängen och känner mig som en mosad skalbagge. Jag försöker röra mig men mina ben gör så makalöst ont att jag flämtar till. Här kan man använda hur festliga beskrivningar som helst för hur mina ben kändes.
– Det kändes som att man hällt flytande lava i benen och sen slagit på dem med en stekpanna.
– Benen kändes som ett rått ägg som körts i micron i tio minuter.
– Benen kändes som utbajsat äppelmos.
– Det kändes som om att Kim Jong Un hade provsmällt en kryssningsmissil i låren.
– Det kändes som att man hade försökt borra en Hallandsåstunnel i låren och sen fyllt igen med Rhoca-Gil.
– Benen kändes som Dresden i mitten av 40-talet.
”Vad fan har hänt? Var är jag? Vad har jag gjort egentligen? Varför denna outhärdliga smärta?”
Ah, just det. Jag hade precis vaknat efter Täbys 60-milare. Det sista kvalloppet för Paris-Brest-Paris. Fasen vad nice att ha den avklarad, tänkte jag och rullade ner på golvet. När jag ålade vidare ner mot köket så försökte jag minnas vad som hänt på rundan så jag skulle ha nåt att blogga om.
Det var ljust och varmt redan när klockan ringde 04:00. Vid starten var det 15-16 grader så jag startade i kort-kort. Det är alltid lika kul att träffa de andra vid starten. Speciellt när det är en 60-milare och PBP-år. För då är det bara de mest dedikerade som ställer upp och alla har samma mål, Paris. Calle, min bror var där. Toni, den tjocka australiensaren var där. Jocke, novisen på randonné var där. Jens, som inte verkar förstå hur stark han är var där. Reimert, som kan snacka så öronen blöder var där. Gunnar, superhjälten från Järvsö var där. Ingvar, The Dictator och mästaren på att suga hjul var där. Bengt, Herr Randonneur Sverige var självklart där.
Samling i Täby 06:00.
Vi rullade genom stan och förbi Södertälje och Järna. Vinden låg i ryggen så milen tickade på bra. Kontrollerna löpte också på utan några större besvär. Solen värmde skönt och fixade en nice bränna på armar och ben. Tempot var alldeles lagom och det kändes bara så enkelt allt ihop. Det var många starka cyklister i gruppen som hjälpte till med farthållningen. Det kändes redan nu att det här skulle bli en bra runda.
Fin rull på fina vägar.
Vädret var som sagt prima. Allt var frid och fröjd och jag satt och njöt av det fina vädret och vyerna. Då ropar Desmo (happy nick) till mig:
-Var är misären Mollo, var är misären? Det här håller inte!
En kvart senare hörde jag ett brak och såg Desmo ligga på marken i ett moln av damm. Calle gick också omkull och båda fick sina hjul krökta. Som av ett under så gick båda hjulen att rikta så vi kunde åka vidare. Det hade ju varit ganska snöpligt att behöva bryta en sån här fin runda.
Ungefär halvvägs ligger Fellingsbro. Efter den följer den tuffaste biten på rundan. Till Grängesberg där nästa kontroll ligger är det ca 10 mil och kan upplevas som jävligt dryg och backig. Här väggade jag förra året och hade allvarliga funderingar på att sluta cykla för gott.
Ingvar laddar med en räkbakelse i Fellingsbro. Utanför bild sitter Magnus och trycker i sig en tub majonäs.
SMHI hade antytt att det kunde komma lite regn här. Typ nån liten skvätt eller så men inget värre. De molnen som tornade upp sig i verkligheten sa något helt annat. De var fulla med dödsregn. Frågan var bara när vi skulle få smaka på det.
Börjar ana oråd. Regnet hänger i luften.
Precis när jag satt och funderade på det så började det droppa. Sen ökade det till fullt regn. Då beslutade vi oss för att stanna och ta på oss regnjackorna. Vi som hade packat med såna alltså. Regnet hängde med hela vägen till Grängesberg där det avtog lite när vi gick in på en liten mack som även var kontroll. Här bytte vi om och drog på oss lite mer kläder. Jag hade en minnesbild från SMHI-appen att det skulle sluta regna i Grängesberg så jag blev snöpligt förvånad när det regnade ännu mer när vi gick ut från macken.
Och där kom regnet. Men jäklar vilka Rapha-stekare!
En gubbe är glad i sin regnjacka, en annan ser bekymrad ut med sina tunna armvärmare.
Halvvägs till Fagersta slutade det regna. Vi hann även överraskas av ännu en vurpa. Nu var det Reimert som gick på Manges bakhjul och stöp i backen. Han och Mange skulle sova på hotell i Fagersta så Reimert hade nog börjat drömma om hamburgare och öl redan. Väl i Fagersta stämplade vi på den enda kvällsöppna macken. Ett tag senare vinkade vi hej då till ortens ungdomar som hängde utanför macken och drog vidare mot Sala. Nu var vi riggade för nattcykling med tända lampor och reflexvästar. Natten susade på precis lika fint som på dagen.
De gula västarna är redo för hemfärd i Fagersta.
Stället där det brann för några år sen. Fortfarande rätt mäktigt att cykla igenom.
Suddig gubbe.
Vid den här tiden på året blir det aldrig riktigt mörkt. Om det hade varit molnfritt hade vi knappt behövt lamporna. Efter lite irrande i Uppsala så hade vi bara sista etappen kvar. Den här biten brukar jag ha lite ångest för. Den är ganska backig och det är ofta blåsigt här. Nu gick det tacksamt nog riktigt bra. Vi sladdade in på OKQ8 i Täby och fick sista stämpeln på kortet. Jag får passa på att tacka alla i gruppen för ett riktigt bra jobb. Det flöt så fint hela tiden så man skulle kunna tro att vi har gjort det här förut.
Värsta nöjda gänget efter målgång.
Det sista kvalloppet innan PBP är klart. Så jäkla skönt. Det var även ett skönt formbesked att rundan gått så bra. Att benen kändes helt skändade när jag vaknade några timmar senare skyller jag på min pollenallergi.
/Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar