Årets första brevet för mig. Ett sånt kalas det skulle bli. Täby ställde upp med ett trettiotal läckra gubbar och en tjej utanför klubbstugan i Täby. Vi rullade iväg i +2 och ett löfte om värme och sol under dagen. Det började lite lugnt och de första sju milen bara rasslade iväg. Vi hade nog lite medvind. Medvind fungerar som så att när man ska tillbaks till samma ställe så kommer man oundvikligen få motvind. Men först bjöds vi på lite kantvind för att mjuka upp sällskapet. Den kom direkt efter Hallstavik. Fan vad jag har dåliga minnen av Hallstavik och den gudsförgätna vägen därfrån till Uppsala. Den höll nästan på att ta död på min randonnékarriär innan den ens hade börjat. Men det är en annan story.
Efter stämplingen på macken i Hallstavik tog vi vänster mot Uppsala. Nu kom vinden som en lätt roundkick på vänster kind. Härifrån är vägen spikrak i några mil. PDet var väl på 50-talet som nån livstrött vägplanerare drog ett streck på kartan från Hallstavikstavik till Uppsala. Härifrån skrivs inga romantiska sånger eller livsbejakande poesi. Däremot verkar det ha fött en hel del retarderade bilförare som tycker att cyklister ska hålla sig på cykelbanan, och om det inte finns någon cykelbana så ska de bara prejas ner i diket och dö. DÖ! Dö era jäfla lycrafleppon!
Kantvinden. Den jävla kantvinden drog och slet i kläderna för att få oss att stanna i Hallstavik eller för att vi skulle ge upp och lägga oss i vägkanten så kråkorna kunde kalasa på våra kroppar. Jag som är en liten plutt på 62 kilo blir ett riktigt lätt byte för kantvinden. Precis som en liten antiloopvalp som studsar runt på savannen, glad i hågen över att få vara med gänget och leka. Vips så kommer en lejonhona och biter en i halsen och sliter en i stycken. Tråkigt.
”Mon dieu vilken kantvind!” Tänkte jag innanför min jättestora hjälm.
– Är ni sugna på vind, här har ni nåt att suga på! Skrek vinden åt oss från himlen.
”Meh vad onödigt, vi som hade det så bra. Men visst lite vind kan vi ta.”
– Grabbar, vill ni ha mer?
”Nej tack!”
– Här har ni ändå. Boom!
”Hygglo, men det räckte bra med första laddningen faktiskt.”
– Hörrni, jag glömde momsen. Här har ni 25% till. RAKT I ANSIKTET!!
Precis som kor på vårsläpp så var det några ystra par vårben som gjorde kantvindskörningen till en riktig klungspräckarfest. Man kunde verkligen höra hur gruppen stretchades till max och brast som fiolsträngar. Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge. Er lilla gubbe klamrade sig fast trots att jag höll på att blåsa av vägen.
När vi kom till Uppsala så var alla uppspelta över att vi var i Uppsala och att få spendera de sista timmarna med motvind rakt i facit. Nu var den stora klungan kraftigt bantad till en handfull vindpinade gubbar. Den gången jag höll på att sluta med randonné snöade det i Uppsala när vi kom dit så idag fanns det inte mycket som kunde stoppa mig.
De sista milen till Täby rullade på utan några större incidenter. Jag var lite rädd att jag skulle bli uppäten av vinden på fälten mellan Uppsala och Märsta men det gick fint ändå. Till slut rullade vi in på Shell eller Ok eller Statoil eller vad macken heter i Täby för den sista stämpeln. Gruppen från Uppsala hade hållit ihop och kom in tillsammans. En sån fin liten skara gubbar. De flesta med PBP som mål för året så vi lär väl träffas igen under sommaren
Bengt håller ordning på startkorten.
Stadiga ryggar att hålla sig i när det är snålt om medvind.
Jag blänker i min stora hjälm. Benen är tunna och ber om nåd.
Första kortet för året. Boom!
Tack för en riktigt blåsig brevetpremiär!
/Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar