Jo jag cyklade runt Vättern, tillsammans med 28000 andra. Känner mig så unik. Men nu ska jag inte låta negativ. Det var riktigt kul. Jag vill börja hela inlägget med att tacka Stockholm CK för ett fantastiskt lagarbete. Både mina medcyklister och David och Micke som servade oss på depåerna. Davids energi lös som en vår egna lilla sol i regnet. Lagkänslan i klungan var otroligt stark. Den kändes genom motvind, kantvind, regn, medvind, sol, kramp och spykänslor. Och inte minst efter målgång.
Alla bilder är tagna av Jenny Grip.
Min uppladdning har varit allt annat än optimal. Jag har haft den värsta pollenvåren någonsin. Efter Mallorca var det så illa att jag fick inflammerade bihålor och kunde knappt cykla till jobbet. Det var som att andas genom ändtarmen på en näbbmus som jag skrev på Facebook. Klart obra om man har tänkt att tävla i cykling. I vanliga fall brukar jag lösa det hela med mycket randonnécykling men i år har det bara blivit några spridda 20-milare och endast en 30-milare. Men det har blivit desto mer besök på Bauhaus och olika fotbollsplaner runtom i Stockholmsområdet. Men jag ska inte skylla ifrån mig för mycket. Om man vill och är motiverad så går det oftast att hitta tid för träning. På kvällar och tidigt på morgonen. Jag har helt enkelt varit slö.
Vättern då. Vi samlades i Crescents tält där Micke Nord, Gunnar, Danne och David gick igenom dagens övning. Vi skulle ha två depåer. En efter 10 mil och en efter 20 mil. David och Micke Jansson skulle assistera oss där. Vi hade förberett varsin hink med fyllda flaskor, gel, bars och eventuella förstärkningskläder. Jag packade mitt i en låda. Samma låda som jag har tänkt använda på Jotunheimen om två veckor. Vi startade 12:24 och enligt Dannes order så rullade vi i tvåpar i sansat tempo för att värma upp tills vi var förbi de första rondellerna. Sedan började vi rotera. Efter några varv ökade vi farten. Det blåste sida-mot men vi var många i rotationen så milen tickade på smärtfritt. Vi körde om några andra snabbgrupper och försökte göra det så snyggt som möjligt. Enligt väderleksrapporten skulle det regna i Ödeshög. Och jösses vad det regnade. Det sved på läpparna när de träffades av regndropparna. En stund senare var vi i Jönköping. Där sken solen. En stund senare regnade det igen. Lyckligtvis var det varmt så varken regnet eller vattnet som sprutade upp från vägen kylde ner oss. Om det hade varit kallare så hade misärmätaren slagit i taket.
Första depån flöt på fint. David räknade ner från två minuter. Vi som var klara rullade sakta iväg på den smala vägen tills vi var återsamlade. När vi kom ut på 195:an igen ökade vi farten. Nu hade vi helt plötsligt vinden i ryggen och vi susade fram i 50-60 km/h. Känslan att ligga i en klunga i de farterna är svårslagen. Suset från vinden, dånet från kolfiberhjulen och bara känslan av att äntligen få betalt för de milen man har kämpat i motvind. Det gör ganska mycket för moralen i gruppen att få blåsa på så där också. Energin och glädjen kommer tillbaks. En annan som också kom tillbaks var regnet. Precis som väderleksrapporten hade sagt.
Mitt i regnet var det dags för andra depån. Jag hade fortfarande ganska mycket dricka kvar. Jag hade knappt druckt en halv flaska vatten sedan förra depå tio mil innan. Våra hinkar var prydligt uppställda utmed vägen och locket på min låda var redan uppknäppt för att göra det enklare för mig. En sån liten detalj som bara en människa som verkligen bryr sig om andra skulle tänka på att göra. Snyggt. Det gav mig extra energi och värme. Benen kändes fortfarande bra. Jag hade gott om energi kvar i kroppen. Det här gick bra.
Gruppen som var framme och roterade var hyfsat stor. Vi var runt 15 pers som delade på jobbet. Vid varje växling när man kom från långsamma ledet sa framförvarande till att det var dags. Då och då ropades det något peppande eller något annat för att höja motivationen. Laget, vår grupp. Alla kämpade tillsammans. Danne sa i våras när vi var på Mallorca ”det är ett bra gäng, det är gubbar med pulver”. Jag kan hålla med om att det stämmer. Det dundrades på ordentligt i gruppen. Snitthastigheten låg precis enligt plan för att nå målet på 7:30. Nu måste det bara hålla hela vägen in. De sista 4-5 milen är lite stökigare med många svängar och små backar så där gäller det att hålla trycket uppe. Vi var tvungna att hålla 40 km/h i snitt hela vägen in.
Fram till 25 mil kände jag mig stark och pigg. Men ganska snabbt därefter började jag få problem. Det började med kramp i vänsterbenet. Sedan fick jag kramp i högerbenet. Jag svarade tillbaka genom att ge mig en hård örfil på högerkinden tätt följt av en lika hård på vänsterkinden. Ingen större respons. Det blev lite varmt men benen gjorde fortfarande ont så då satte jag en knytnäve i källan till problemet, låren. Det gav inte heller något utan gjorde bara jävligt ont. Några rotationer senare packade jag ihop totalt. Jag fick problem att gå om och skifta över längst fram. Jag började köra ryckigt och hörde Danne ropa bakifrån -TA ETT BESLUT! Sen föll jag bakåt och la mig bakom Micke Nord som var grindvakt. Helt kokt. Verkligen helt jävla sönderkokt. Jag hade inte sparat på något. Jag hade inte stått över en enda förning och hade inte en meter kvar i benen. Bakom grindvakten gick pulsen snabbt ner till 60% igen. Ansträngningen är så mycket lägre där bak. En mil senare, vid backen i Medevi tänkte jag göra ett nytt försök. Jag gick upp i rotationen och kunde nätt och jämnt hålla krampen borta.
Då började det ropas i gruppen om att målet var nära och att vi måste öka tempot. Jag halkade bak och fick kämpa för att inte släppa. Då gjorde min kropp revolt igen genom att utöka krampen från benen till magen. Nu blev jag tvungen att släppa. Det gick verkligen inte att hålla hänga med så gruppen rullade vidare. Jag hittade ett tempo som jag kunde leva med. Precis under spygränsen. Nu var det ändå bara 8 kilometer kvar så jag skulle inte förlora så mycket om jag bara trampade på. När jag rullade över mållinjen 2 minuter senare stod redan killarna där och kramade om varandra. De hade klarat målet med 7 sekunder. Ökningen på slutet gjorde skillnaden. Helt sjukt vilka små marginaler det är ibland.
Om jag kommer köra Vättern med SCK nästa år? Hjo det kan ni haja!
/Nöjdingen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar