Rumpor, alltid dessa rumpor. Om det är något cyklister är fixerade vid förutom cyklar, forta hjul, däckstryck, styren, snabba glasögon, kläder, skor, cykelresor, FTP, kaffe, punkteringar, regn, motvind eller strumplängd så är det rumpor. Och helt osökt så tänkte jag skriva om sadlar.
Innan man börjar titta på ny sadel så kan man tänka på det en gammal chef sa till mig. ”Om man pekar finger mot någon annan så finns det alltid tre fingrar som pekar tillbaka på en själv”. Det finns oftast fler faktorer som spelar in än själva sadeln om man får problem med skav eller domningar. Även om man har världens bästa sadel så spelar det ingen roll om den är felvinklad eller om man sitter fel på cykeln. Här får man testa sig fram, millimeter för millimeter. Det kan vara byxorna som inte passar. För tunn eller för tjock padding, fel form på paddingen eller fel storlek på byxorna. Eller så kanske det är fel storlek på cykeln. Du kanske har fel reach så du sitter för framåtlutad eller för upprätt för din rumpas bästa. Eller så kanske du är för stel så du vinklar bäckenet fel. Om man är osäker på om man sitter rätt så ska man göra en riktig bikefit.
Nu är jag en sån där som litar på min egen förmåga. På gott och ont kan man säga. Även om jag har gått på några nitar så gillar jag att ta reda på vad som händer om man gör det ena eller det andra. Tyvärr kommer såna lärdomar till ett rätt högt pris ibland. För nån dag sen satt jag och kollade på en youtube-film om sadlar och bikefitting. Där tog de bland annat upp pedalklossarnas position och att en felaktig sadel kan öka trycket på fötterna och hälsenorna. Då plingade det till i huvudet på mig och jag tänkte genast på London-Edinburgh-London 2009. Med en kolfibersadel på 100 gram som var hård som en stekpanna. Jag fick såklart svinont i häcken och belastade då fötterna mer för att lätta på tyngden mot sadeln. Helt otippat så gjorde jag sönder hälsenorna så jag fortfarande har problem med dom.
Vilken jäkla inledning! Vad ska han skriva om egentligen gubbjäveln, tänker ni. Jo jag tänkte skriva om sadlar och att jakten efter den perfekta sadeln aldrig tar slut. Jag har oftast inga större problem med skav och domningar men man vill ju alltid optimera. Framförallt nu på vintern. När man faktiskt har möjlighet att sitta inomhus och testa vinklar och lägen på den sadeln man har. Det är oftast när man sitter inne (eller när man cyklar långt) som man märker att man domnar eller får ont eftersom man sitter mer still än när man är ute och kan ställa sig upp och vara mer aktiv på cykeln.
Jag vet inte hur många sadlar jag testat under åren. Många riktigt jäkla dåliga. Mitt värsta sadelminne är Selle Italia Turbo som jag monterade dagen innan Stockholm-Göteborg. Det var mitt första långlopp. Herrejösses vad ont i häcken jag hade. För det första var det dittils min absolut längsta runda och till råga på allt så passade inte sadeln mig alls. Jag minns att jag grät bitvis på slutet. Några år senare hittade jag Fizik Aliante som jag körde flera långa lopp på utan några större konstigheter, men jag fick alltid skav och ont på slutet av loppen. Dessutom tog de slut lite för snabbt. De var oftast slutkörda efter två säsonger.
För fem år sen tog jag klivet in i vuxenvärlden och köpte en Gilles Berthoud lädersadel. Men jösses vilken sadel. Det tog några hundra mil innan den var inkörd men sen var den som att sitta på en prinsesstårta. Vilken känsla. Jag tror jag köpte den 2014 och på PBP 2015 kommer jag ihåg att jag inte ens fick ont i häcken. Den var alltid varit riktigt bra, år efter år. Det är nu de mörka molnen rullar in. I höstas när jag spände fast cykeln på Zwiftmaskinen så fick jag helt plötsligt problem med domningar. Visst, man sitter ju mer still när man cyklar inomhus och framförallt när man ligger i tempobågar för det mesta så blir trycket helt annorlunda mot när man cyklar ute. Men ändå, det har aldrig varit ett problem tidigare så nu kickade min OCD igång ordentligt hos mig och sadelfrågan blev prio ett igen.
På några veckor har jag hunnit testa av ett gäng sadlar. Både gamla och nya. De flesta gamla kunde jag avfärda direkt. Oftast för att de var jäkligt gamla och hade gjort sitt. Jag köpte en Brooks Cambium B17 som jag hade läst mycket bra om. Den hade varit perfekt om den inte hade varit aningens för stor. B15 hade nog varit bättre. Innan jag sålde den på Happys köp och sälj så beställde jag en Pro Stealth som jag hade sett en del om på Youtube. Den är en sån där utskuren sadel som ska vara bra för just domningar. Både Specialized och Selle Italia har liknande modeller.
Efter en del trixande med sadelvinkeln så tycks den funka riktigt bra. Inga problem med domningar eller liknande och den verkar funka riktigt bra just när jag ligger i tempobågen. Däremot vet jag inte hur den kommer kännas efter ett dygn ute på vägarna. Jag får väl helt enkelt testa. Men tills dess vet jag iallafall att jag har en sadel som kommer funka toppen för mig inomhus i vinter. När sommaren kommer så får jag se om jag blir tvungen att fram den gamla fransmannen igen. Varför ändra något som kanske var rätt bra från början?
Anledningen till att jag håller på och ältar och grubblar så här är nog att jag längtar så till sommaren och att hoppa in i alla äventyr som väntar. Nu när man inte heller kan fuska fram lite konstgjord sommar på Canarias eller Mallorca så blir väntan ännu längre. Hur gör ni för att klara av vintern och längtan till sommaren?
/Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar