För fyra år sen när jag satt och ritade brevetloppen från Barkarby så var tanken med 30-milaren att man skulle cykla genom ett soligt Roslagen och komma fram till Öregrund lite småhungrig. Man skulle sladda ner i hamnen och sätta sig på någon av restaurangerna vid vattnet och äta lunch. Sedan skulle man susa hem genom det böljande landskapet och avsluta det hela med en öl på Lilla Barkarby.
Igår blev det precis så. Vädret var helt perfekt. Vindarna var näst intill perfekta och gruppen bland det bästa man kan plocka ihop. I försnacket på Happyride.se hade vi snackat ihop oss om att vi skulle cykla i sansat tempo och äta pizza i Öregrund. När starten gick delades det snabbt upp till flera grupper. En snabbgrupp som leddes av Amir, en pizzagrupp och nägra ännu lugnare grupper.
Det här var min första brevet för året, om man räknar bort Södertäljes 20-milare som jag bröt halvvägs, så det var kul att se alla bekantingar igen. Vi cyklade och tramsade som aldrig förr. I Knutby stannade vi på Ica Knuten som vanligt och som alla gånger tidigare skämtade vi om pastorn och Kristi brud. Jag köpte ett halvt kilo vingummin som jag tryckte ner i ryggfickan.
I Öregrund letade vi upp den minst fullsatta restaurangen. De allra flesta beställde pizzor men jag, pizzagruppens namn till trots, beställde en angusburgare med pommes. En kille, som jag är lite osäker på vad han heter, berättade att han hade börjat cykla ganska nyligen för att han hade dött för tre år sen. Japp. Hans aorta hade spruckit och i samband med det hade han helt enkelt dött. Läkarna hade sågat upp bröstkorgen och sytt ihop hjärtat och bytt lite prylar. När han vaknade så kom han på att han skulle bli randonneur. Meningen med livet liksom. Sen gick samtalet över till bävrar och bävergäll.
Vägen tillbaks till Knutby gick lika smidigt som innan och vi återanvände skämten om pastorn och Kristi brud. Vi är ju så himla roliga. De sista åtta milen till Barkarby susade på i ett sansat men inte alltför lusigt tempo. Solen började gå ner och gav ifrån sig ett makalöst kvällsljus. Kortbyxor och korttröja, en god portion mil i benen, ett tramsigt gäng och en strålande kvällssol. Cykling när den är som bäst.
I den brantaste backen lossnade Oskars växelvajer. Jag och Sebbe stannade och skruvade ihop den snabbt. Oskar höll i cykeln, jag skruvade och Sebbe fick i uppgift att störa oss så mycket han kunde under tiden. Manövern tog någon minut för mycket så vi hamnade på efterkälken från resten av gruppen. Efter 30 mil bredsladdade vi in utanför Lilla Barkarby. Några hade redan satt sig på uteserveringen med varsin öl. Slå upp den perfekta cykeldagen i ett lexikon och du hittar en länk till det här blogginlägget.
Formen då? Hur värdelös är lillbrorsan Mölleborn egentligen? Det kändes faktiskt riktigt bra. Jag saknar allt som kan liknas med power och fart men de höll ihop fint hela vägen. Idag är jag lite trött i benen men har inte ont någonstans. Nu ser jag fram emot att öka distanserna tills jag hittar gränsen för vad jag klarar av.
Vamos!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar