Talang 2018

 Jag var ute och cyklade idag och man kan väl sammanfatta det så här…

Nästa tävlande är Johan Mölleborn från Ekerö som hävdar att han är Sveriges sämsta cyklist. Välkommen upp på scenen Johan! Skriker Pär Lernström och försöker få igång publiken. Jag går ut på scenen och publiken tystnar. 

David Batra: Johan, berätta om dig själv. Vad är det vi ska få se idag?

”Tack! Jag är som sagt Sveriges långsammaste cyklist. Jag har tänkt visa det genom att cykla på en trainer här på scenen.” Säger jag och monterar min cykel på trainern. Jag är klädd i Raphas senaste kollektion från topp till tå.

Bianca Ingrosso: Alltså, jag spyr. Hur ser du ut människa, tror du att det är maskerad eller? Du ser ut som en semla med två tändstickor som ben. 

”Don´t let her put you down Johan. I´m sure you have some talang!” Säger LaGaylia tröstande. Sedan döljer hon en skrattattack genom att vrida bort ansiktet och låtsas nysa.

Alexander Bard försöker se ointresserad ut men hans trånande blickar lyser ändå igenom. Mina byxor sitter tight i grenen.

Jag välter mig upp på cykeln och vevar igång pedalerna. Långsamt långsamt börjar de röra sig. Redan efter två tramptag blir jag andfådd. Några sekunder senare känner jag hur ett par svettdroppar pressas ur pannan på mig som när man pressar en lime i en caipirinha. Jag tittar upp och ser Bianca hålla för ögonen med ena handen. Sakta skakar hon på huvudet och trevar med den andra handen efter den röda knappen på bordet. 

David Batra – Alltså Johan, jag blir inte riktigt klok på vad det är vi ser just nu. Du ser ut som en deg som sakta jäser på den där stackars cykeln. Jag säger inte att det är dåligt men jag kan inte för mitt liv förstå vad det här ska vara bra för?

Jag är så andfådd att jag inte kan svara så jag tittar håglöst på honom och hoppas han ska se lidandet i mina ögon. Det bottenlösa lidandet. Jag fortsätter att pressa pedalerna, varv efter varv. Benen är så makalöst svaga så varje tramptag känns som att bestiga Mount Everest trots att motståndet är på noll. En minut till sen är det över, tänker jag. En minut av mitt liv så kan jag vinna den här tävlingen. Vinna genom att vara bäst på att vara sämst. De senaste veckorna har jag laddat med tro på dig själv-böcker, ostmackor och spanskt lantvin på box. Det har gett mig en skev men oslagbar självbild. 

There is no tomorrow! Kämpa Johan skriker Pär från scenkanten samtidigt som han håller sig för magen och vrider sig av skratt. Bianca reser sig och springer ut med båda händerna för munnen. LaGaylia tittar förvånat på henne, sedan på mig, sen ner i bordet. Jag ställer mig upp och tar två tramptag, två Mount Everest, sen sätter jag mig igen. En halv minut kvar, det ska gå. Det är tufft. Jag tappar energin och slutar nästan trampa. Sen minns jag några tankeövningar som jag lärt mig från tro på dig själv-böckerna och kommer igen. Jag håller ut, jag kör tiden ut, jag passerar med två sekunder. Sen slutar benen röra sig och jag faller fram över styret som en säck potatis. 

LaGaylia tittar på mig och ser ut att fundera på vad hon ska säga. Sen sträcker hon på sig och tittar på David som blir tvungen att säga något. ”Vad hände på slutet Johan? Du blev lite rödare i ansiktet.”

-Jag spurtade.

”Aha”.

Tystnad i salen. Nån knappar på sin telefon. En annan ammar sitt barn. Annars helt tyst. 

Nu ställer sig Alexander upp och utbrister: Det här var tamigfan det bästa jag sett. Du är så provocerande dålig Johan! Du är nog sämst i Världen! Jag älskar det! Av mig får du med beröm godkänt! 

David tittar uppgivet på Pär. Sen släcks det ner i salongen och folk beordras att lämna sina platser. Programmet Talang har sänts för sista gången. Här tog det slut.