Bigmollos cykelblogg

Ekerösväng på nya pendlaren.

I lördags var det dags för den första riktiga rundan med pendlarcrossen. För dagens övning hade jag bytt hjul så jag slapp de tröga crossdäcken som hängde med. Nu körde jag istället på mina andra pendlarhjul, Ritchey wcs Protocol med 25 mm Conti 4-season.

Jag och brorsan mötte upp Ari och Hasse hårding på Drottningholmsbron för att köra vidare ut på Ekeröarna. Jag körde mina nya Shimanobyxor och Hovetjackan, Ari körde som vanligt i knickers och vindväst. Det är hårt virke i den där finnen.

Vi hade lovat varandra att ta det lugnt. Min nya pendlarcross uppmanar inte direkt till snabb och inspirerad cykling, snarare tvärtom. Det blåste som vanligt väldigt mycket men just då så märktes det inte så mycket. Antagligen för att vi körde så pass lugnt.

Var femte minut mötte vi andra cyklister. Många av dem kände jag igen från Happy-mtb, en av dem var Mange 48/16 som jag high-fivade på drottningholmsbron. Jag antar att han redan har börjat smygträna inför Stockholm-Göteborg nästa år. Men det skulle han förståss aldrig erkänna.

Hasse Hårding hade en hel del att berätta från hans och Bengts otroliga cykelresa i USA tidigare i höst. När jag får tid och råd ska jag också göra nåt liknande. Men till dess får jag nöja mig med Ekerö, Rimbo, Järlåsa och enstaka lite festligare rundor.

Cykeln då? Jo den funkade väldigt bra. Lite lugnare och tristare än räsern. Men den kändes väldigt stadig för långrundor. Växlarna funkar nästan onödigt bra. Tiagra liksom. Sadeln kändes ganska stum så den kommer bytas pronto mot en SLR. Styret kommer få en sväng styrlinda till. Än så länge är jag väldigt nöjd.

En annan kul grej är att brorsan börjar komma i form. Han kommer bli farlig till sommaren. Jag får helt enkelt lägga på en rem så han inte spöar mig i sommar. Det vore ju förjävligt. Men å andra sidan skulle jag aldrig blogga om det, och står det inte på bloggen så har det aldrig hänt.

Nu längtar jag till vintern. Mörka, kalla långa rundor som avslutas på LB. Idag är också första dan på nya kontoret så nu kommer jag börja cykelpendla ordentligt igen. Det blev lite väl långt att cykla till Nacka Strand varje dag. Nu blir det 4 mil om dan. Alldeles perfekt för en liten vinpimplare som mig.

10 mil slutade mätaren på innan jag slängde mig på soffan med en Duvel.

/Johan

Ny pendlarcross.

I tisdags var jag hos mina goda vänner på Alviks cykel och hämtade min nya pendlarcross.

Jag har klurat ett tag på vilken sorts vintercykel jag skulle köpa. Helst skulle jag vilja ha en cx med skivbromsar, men det finns inte så mycket att välja på där. Sen kollade jag på lite olika fin-crossar, men det känns lite onödigt att köpa en fin hoj och sedan hänga på skärmar och pendla med den. Till slut gick jag emot mina principer och lyssnade på plånboken istället.

Det blev en knallröd Merida Cross 3. En halvsniken men funktionell cykel som kommer gå som pendlare och vintercykel. Markus fick skruva på ett par skärmar på en gång.

Idag var jag ute en snabbtur och testade den lite. Cykeln kändes stadig och rejäl. Nästan lite tråkig.
Växlarna (Tiagra) funkade riktigt bra. Överraskande bra. Tiagra är fortfarande 9-delad vilket ger väldigt billiga slitdelar.
Hjulen är även de Tiagra med DT Comp-ekrar och CXP 22-fälg. Tunga men slitstarka hjul som jag med nöje ska sladda runt med i vinter.
Däcken, Larssen cx, kändes väldigt tunga och tråkiga. Men tunga däck ger starka ben. Och starka ben ger en glad Mollo.
Resten av grejerna är Meridas egna snikgrejer. Säkert funkis men ganska tråkiga.

Allt som allt verkar det vara en bra pendlarhoj för vettiga pengar. Jag kommer inte grina när den repas eller slits ner av grus och skit. Och det kommer kännas underbart när sommaren kommer och man kan plocka fram finhojen och susa fram på vägarna igen.

Ikväll ska jag ut en sväng med Nypan och skvätta lite grus på hojen. Det får bli lugnt tempo, min envisa förkylning har inte släppt än. Jag trodde den skulle gå över efter helgens 40-milatur. Men icke. Den blev nästan värre. Snacka om envis förkylning. Nästa vecka börjar pendlingen på riktigt. Då får vi se hur tuff den där bacillen egentligen är.

/Johan

"Kina" tur och retur.

I lördags cyklade vi till Gävle för att titta förbi det alternativa Kina i Älvkarleby. Viktor, Mattel, Rock, Danne, Kitzblitz, Calle och jag möttes på parkeringen utanför Welcome-Hotell i Barkarby. Förväntansfulla och lagom bakfulla cyklade vi iväg i morgonkylan. Solen hade precis gått upp men tempen låg fortfarande under fem grader. Det var rått och kallt, men solen började värma fint. Ryggsäckarna var packade till bristningsgränsen med kläder, tofflor, regnjackor och badbyxor.

Redan efter nån kilometer var det dags för den första skyltspurten. Jag tror att det var Rock som knep den. Mellan skyltrejsen låg farten mellan 30 och 40. Det såg ut att bli en perfekt dag. Soligt och klart, några plusgrader och lätt medvind. Träden var knallgula och löven regnade ner över vägen.

Lunchstopp på Mc Donalds i Uppsala. Vi diskuterade vilken väg vi skulle ta ut från Uppsala. Vic ville köra en mindre väg upp mot Österbybruk men ingen visste hur vi skulle hitta dit. Jag drog fram min karta, den var 5 år gammal och 1:1.250.000 i skala. Uppsala var markerat som en grå plupp och den nya E4:an fanns inte med.

Till slut bestämde vi oss för att följa gamla E4:an. Det var enklast. Den första biten var skräpig på vägrenen och lite stökig med avfarter och konstigheter. Calle fick helgens första punka. Efter lite velande vid en avfart var vi på rätt väg och susade på i medvinden. E4:an var riktigt bra att cykla på. Vägrenen var bred och de passerande bilarna märktes knappt.

Vi cyklade förbi övergivna vägkrogar och mackar, halvdöda byar och samhällen. Den nya E4:an hade snabbt tagit strypt livet kring den gamla vägen. Det kändes lite tragiskt att se det. Men det sket vi i för vi skulle ju till Kina. Ännu en skyltspurt.

I Månkarbo stannade vi på en liten mack och fyllde vatten och jag gick in för att fråga efter vägen. Calle fick glädjefnatt när han såg att de sålde Ipren bakom disken. Hans axlar hade börjat gnälla några mil tidigare. Vi skulle följa vägen ett tag och ta vänster innan eller efter nån kyrka. Tror jag.

Vi följde den senaste vägvisarens tips och trampade på mot vårt mål. Efter Tierp kände vi hur spänningen steg och vi väntade oss silhuetten av en kinesisk by när som helst. Jag vet inte om det var en inbillning men jag tyckte att naturen såg lite mer kinesisk ut än tidigare.

Vid en korsning tog asfalten plötsligt slut och vi irrade runt lite för att hitta rätt väg. Åt ena hållet låg motorvägen och åt andra hållet en liten by som heter Mehedeby. Vår karta gjorde ingen nytta så vi cyklade först mot motorvägen men efter en snabb överläggning vände vi tillbaka till Mehedeby.

Direkt efter byn svängde vi höger mot en viadukt under motorvägen. Där utan förvarning såg vi en kinesisk mur med ett stort hus uppe på en kulle. Det var bra mycket större än vi hade väntat oss. Vi fortsatte vidare runt för att hitta infarten. När vi cyklade genom den stora porten och in på torget stannade vi som en skock får. Sen stod vi bara och stirrade ett tag. Wtf är det här?

Ful-Kina var mycket märkligt på många sätt. Nån hade lagt ner en jävla massa pengar på att bygga en Kina-kopia mitt i ingenstans. Varenda kvadratmeter var smyckad med drakar och små krusiduller och apor och kinesiska teckan. Man fick verkligen känslan av att man var i Kina, inte för att jag har varit där men i alla fall. Det var mycket större än jag kunnat ana. Mycket mer av allting.

Som en liten surprise drog jag fram en Beining beer ur ryggsäcken. När man är i Kina dricker man kinesisk öl. Systembolaget säljer 3 sorters kinesiskt öl och 2 sorters vin, men bolaget i Sickla hade bara Beijing-ölen. Vinet hade förståss varit roligare.

Efter en storögd promenad runt byggnaderna bestämde vi oss för att äta inne på restaurangen. Den var lika rubbad som byggnaden i sig. Inne i matsalen hade de byggt en stor ful drakbåt som låg i en damm. Framför drakbåten stod ett fem meter högt torn. I ett litet hörn brevid serverades kina-buffé som såg ut att vara hämtat från en helt vanlig förorts-kinakrog. Allt detta för den maten? Mycket märkligt.

Mätta och fortfarande förundrade cyklade vi vidare mot Gävle. Det var ca 4 mil kvar och vi började se mål-ölen framför oss. Skyltspurtarna fortsatte. Hotellet vid Dragon Gate, som ful-Kina heter, var stängt så vi hade bokat in oss på Scandic west i Gävle istället. Vi fick cykla genom stan för att komma ut på andra sidan. Gävle såg ut att vara en fin liten stad med en älv som rinner rakt igenom.

Vi ställde cyklarna innanför dörren på hotellet och checkade in, sen gick vi genast till baren och köpte varsin öl och skålade för dagens cykling och för det konstiga Kina. Ölen rann ner utan besvär. Sen slängde vi in cyklarna på rummen och sprang ner till poolen och bastun där vi drack lite mer öl och spelade smasch-vatten-volley ball i en timme.

Kvällen avslutades med middag med bra käk och smarrigt vin sedan rundade vi av med några öl i baren. En av middagens festligaste var när Calle berättade om sin gastroskopi och att han hade legat på en brits som en knulldocka med en bitring i käften, sekunden efter hör jag servitrisen fråga om hon kunde ta min tallrik. Price less.
Cyklingen hade gått otroligt smidigt och ingen var överdrivet trött eller hade ont nånstans.

Efter en rejäl frukost med riktigt mysko musik satte vi fart mot Stockholm igen. Det hade regnat under natten så vägarna var fortfarande blöta. Den första timmen var helt vindstilla, sen började det blåsa igen. Otroligt nog fick vi medvind tillbaka. Gamla E4:an susade på i riktigt bra fart. 2 punkor och 20 skyltspurtar senare skildes vi åt i Barkarby. Vi hade cyklat till Kina och tillbaka.
38 mil stannade datorn på.

Tack grabbar för en riktigt härlig helg!!

/Johan

Artikel på Happy-mtb

Sidvind, motvind och piss i fejjan.

Jag har dragits med en seg förkylning de sista veckorna. Den tillsammans med mycket på jobbet och att pendlarhojen är paj har gjort att cyklingen blivit lidande. Jag har i princip bara kört ett trainerpass i veckan och en 15-20 milsrunda på helgen.

Den här cykelsvackan gör mig galen, helt jävla sjukt galen. Det känns som att jag kommer sprängas när som helst. När man cykelpendlar får man automatiskt och nästan helt gratis den cykeldos som kroppen måste ha. 20 mil i veckan är långt ifrån nog.

Det känns ännu mer frustrerande nu när jag fått möjligheten att skriva om långcykling på Happy, så har man gått och blivit en tunnpannkaka. Nu är det omedelbar uppryckning som gäller. Mer vin och mer cykel.

Mamma Mu var ute och joggade.

På helgerna har jag i alla fall lyckats masa iväg min bleksjuka kropp på lite sköna cyklingar. I lördags var jag ute med Brorsan och Ari utanför Bålsta. Vi körde den vanliga Järlåsa-rundan på 18 mil. Det var 12 grader varmt, blåsigt och regn. Det var sån där blåst som alltid kom från sidan eller framifrån. Väldigt mystiskt. Och väldigt tröttande.

Calle och Ari laddar upp för skyltspurt.

Helgen innan var det ännu värre väder. Då körde vi en 15-mila runda ut till Rimbo och tillbaka. Jag, Brorsan, Ari och Magnus var ute med Jan från Microsoft. Då var det 5 grader, halv storm och piss i fejjan. Men det var härligt ändå. Ännu härligare var duschen efteråt.

Det var inte bara jag som var knäckt.

Ikväll har jag laddat DiNotten så jag kan köra en 6-mila till Bro (lilla Paris) och tillbaka. Hoppas det känns lite bättre efter det.
/DeppoJohan

Vindpinad höstrunda.

Lördag morgon och klockan börjar pipa vid sju. Jag skulle träffa grabbarna 08:00 utanför Knallen.

När jag närmade mig Vivo Knallen såg jag två män som stod och kramades på parkeringen. Det visade sig att det var Nypan och Skogling. När jag sladdade in på avbröt de genast förspelet. Jag frågade aldrig vad det var jag sett. Hur skulle jag lägga fram frågan utan att låta homofobisk eller svartsjuk? Nästa gång, om de står med brallorna i knävecken och kramas sked mot butiksväggen, då blir jag tvungen att fråga. Men först då.

Nåväl, den här lördan skulle det bjudas på cykelbuffé. Skogling, Danne och SolnaJohan skulle cykla en 10-mila med fika i Bålsta, Nypan skulle köra en liknande runda men utan fika och jag och Ari skulle köra en 20-mila. Vi skulle allihop cykla mot Bålsta.

Det var först meningen att jag skulle hängt med på 10-milaren. Men strax efter 22 på fredagkvällen kläckte Linda ur sig att hon tänkte shoppa kläder hela lördan. Helt plötsligt fick jag dubbelt så mycket cykeltid.

I Jakobsberg stod Ari och väntade. Efter en snabb handskakning cyklade vi vidare mot Kungsängen där dagens andra par stod och väntade. Lite snabbt snack och sen var vi på väg igen. Tempot var högt och fint. Luften var skön att andas.

I Bålsta vinkade Skogling, Danne och Johan hejdå och vi fortsatte mot Skokloster. Det var skön medvind och hojarna susade fram. Strax innan Skokloster såg vi en jättestor fågel i ett träd. Antagligen en örn. Nypan trodde det var en skata och Ari var tvärsäker på att det var en finsk talgoxe.

Vid avfarten mot Sigtuna vinkade vi hejdå till Nypan. Han skulle hem och ta hand om nåt barnkalas eller fotbollstävling eller nåt. Jag och Ari fick åter igen medvind och vi tog sikte mot Sigtuna.

Efter en dubbel kaffe, en stor brie och salamimacka och lite PBP-snack med Hovets audaxgäng på Tant Brun stack vi vidare mot Märsta och därefter Arlanda.

Vid Arlanda trasslade vi in oss bland flygbussar, terminaler, Boeing 747:or och taxibilar. Som tur var så hade vi fortfarande medvind så vi kunden cykla därifrån i 45 km/h och svänga av mot Långhundra.

Farten låg kring 40 och vägarna var så där snygga och perfekta som man kan önska. Milen tickade på fint. Jag började tänka på hur jävla stark och grym jag var som kunde ligga och mala på i 40 utan att bli andfådd. Jag är nog fan bäst i hela världen...

Tills vi vände i Almunge och cyklade mot vinden. Det var minst 10 sekundmeter rätt i facit på tillbakavägen. Nu var det 7 mil hem och vinden pinade mina stackars ben till bristningsgränsen. Ganska snabbt kom krampen krypandes. Energin sinade och benen var som stela pinnar. Ari tog snabbt ansvaret och plogade oberörd vidare i motvinden.

När vi väl kom till Upplands Väsby var jag tvungen att ladda energi på OK/Q8. En Cola och en ny laddning sportdricka i flaskan. Coca Cola måste vara världens bästa cykeldricka. Efter Cola-laddningen gick de sista milen ganska smärtfritt.

Hemma i soffan gjorde jag mitt bästa med att fylla upp benen med vin. Det gick rätt hyffsat faktiskt. Jag kanske inte är världens bästa cyklist. Men jag är bra duktig på att dricka vin i soffan. 18 mil slutade mätaren på.

Tack Ari för draghjälpen.
/Johan

Ännu en härlig Bålstarunda.

Helgens plan var egentligen att cykla ut till Åkersberga och möta upp Jonas för en härlig sväng och avsluta med middag och vinfrossa. Men tyvärr blev han sjuk och ställde in.

Istället sms:ade jag brorsan :

”Är du sugen på lite härlig Bålstacykling på lördag? Samma runda som sist med fika i Järlåsa.”

-Skiter björnarna i skogen? Självklart.

08:00 stod Nypan utanför dörren i sin illgula jacka. Jag ville inte vara sämre så jag drog på min nyinköpta ultralätta jacka i samma fräscha färg. I Jakobsberg stod Viktor och Ari och väntade. I samlad tropp hojade vi vidare mot Bålsta där Calle mötte upp.

Vägen mellan Hjälsta och Örsundsbro var nyasfalterad med syndigt svart asfalt som slingrade sig fram mellan åkrarna. Den här gången hade vi lovat varann en sansad cykeltur utan skyltspurtar. Det lyckades vi hålla.

I Järlåsa tog vi en lång fika med kaffe, cola och köttbullemacka. Som vanligt det planerades det långcyklingar och snackades om gamla äventyr. Utanför fiket satt ett fyllo som undrade varför vi inte hade åkt bil till fiket. Ja det kan man ju klura på…

På hemvägen höjdes tempot litegrann. Antagligen var det kaffet som skojade till det. Nu kikade även solen fram. Vi tog långa härliga förningar och klungan susade fram i 40 km/h.

Istället för att köra genom Bålsta på hemvägen tog vi vänster mot Bro/Skokloster. Innan vi svängde av mot Skokloster vinkade Nypan hejdå, han hade lite bråttom hem till familjen. Vi andra körde ett varv förbi slottet.

Innan Bro svängde vi tillbaka mot Bålsta så man kommer ut vid Bålsta industriområde. Där vinkade vi hejdå till brorsan och cyklade vidare mot Lilla Barkarby. Calle hade hängt med bra hela rundan. Men de sista backarna tog snabbt musten ur honom. Han blir farlig till sommaren.

När jag, Ari och Viktor sladdade in på puben satt redan gubben Nyström där. Han hade fått dispens nån timme till. Ett par belpils, en Kwak och en Trois Pistoles senare cyklade jag hem till Linda som hade tjejmiddag. Jag hoppade genast upp i soffan och hjälpte till med vinet.

21 mil stannade cykeldatorn på.

Tack grabbar (och tjejer) för en riktigt härlig dag.
/Johan

Postmästare Mölleborn igen, H-senior.

I lördags gick Post-SM. I år var det lagt i gurkstaden Västerås. Förra året gick det i Visby, som jag för övrigt vann.

Kvällen innan laddade jag som vanligt med vin och parmesan. På lördagsmorgonen kom Lindas föräldrar förbi och hämtade Viktor, Linda var i Göteborg med ett gäng krämtanter. Mormor och morfar hade ett fullt schema. Först skulle de titta på djur på Bögs gård, sen skulle de på ett 18-års kalas.

Det var både kallt och blåsigt när jag mekade ihop hojen på parkeringen i Västerås. Jag stog och klurade på klädvalet. Skulle jag ta arm och benvärmarna? Äh de får ligga kvar. Det är så pass kort lopp så jag hinner knappt börja frysa. Om det inte börjar regna förståss.

Det var kul att träffa alla Postgubbarna igen. Många såg riktigt laddade ut. Mycket kolfiber och högprofilshjul vid startlinjen. När starten gick rullade alla iväg i sansat tempo. Förutom en kille som pep iväg på en gång. Men efter några kilometer var han inhämtad.

Efter ca 10 minuter kom de första regndropparna. Hmm en väst hade inte varit helt fel. Tempot var högt så jag frös inte så värst ändå. Efter förningarna gick jag bara ner 3-4 cyklar. Det var alltid nån som försökte rycka så det gällde att hålla sig långt fram, även om det innebar mer tid i vinden. Farten låg konstant runt 40 km/h.

Mats från Posten Logistik gjorde ett par modiga utbrytningsförsök. Men tyvärr gnagde motvinden ner honom och klungan kom ifatt. Samma sak hände med alla andra utbrytningar. Några gånger jagade jag själv ifatt för att kunna vara med.

När vi kommit halvvägs började jag frysa ordentligt. Nu regnade det riktigt mycket. Det såg inte ut att bli bättre heller. Det var 12-13 grader, spöregn och motvind och jag cyklade i kortbyxor och kortärmad tröja. Inte helt optimalt. Nu längtar jag till målet och ett slut på lidandet.

Några kilometer innan mål rycker en kille. Han får en ganska bra lucka eftersom ingen ville vara den första som jagar efter. 2 kilometer innan mål svänger vägen av från en stor väg till en mindre, där såg jag till att ligga bland de första för att inte försvinna bak i klungan.

Direkt efter svängen kom en liten backe, jag låg först och höll tempot uppe. När jag vänder mig om ser jag att jag fått en lucka till klungan. Jag bestämmer mig lite överilat att göra ett ryck. Jag står på allt vad jag kan och jagar efter killen som ligger först. Efter några hundra meter är jag ifatt och tar mig förbi. Men nu har också ett gäng från storklungan kommit ifatt.

Mina ben kroknar helt och jag bara väntar på att de andra ska komma ifatt. Killen som gjorde rycket vid 3 km kommer förbi igen, jag jagar efter. Han är riktigt stark och vill verkligen vinna. När målet närmar sig och jag inser att det är kört släpper jag farten och blir omkörd av två killar till.

På prisutdelningen ropades jag upp som etta i Herr seniorklassen. Efter lite förvirring från min sida fick jag en stor medalj, en ask fin-choklad från Mälarchokolaterie och en presentcheck från Intersport.

Sen åkte jag hem och la mig i badet med en ostmacka och ett stort glas vin.

Tack PIF och Västerås CK för ett strålande arrangemang.

/Johan, Postmästare i H-sen. J

Tokmullig Bålstacykling.

Alldeles för tidigt möttes Anders, Patrik, Viktor och jag för att cykla mot Bålsta där vi skulle träffa Calle, min brorsa. I kungsängen skulle vi plocka upp Markus. Calle hade lovat att visa oss lite mulliga vägar mellan Bålsta, Enköping och Uppsala.

Det var riktigt kallt den första timmen. Tempen låg runt 10 grader. Jag tog det säkra före det osäkra och krängde på mig ett par långa byxor och en jacka. Jag hade fortfarande lite ont i hälsenan så jag valde att inte ta knävärmarna, trots att det hade passat bäst.

Det såg ut att bli en strålande dag. Solen började kika fram när vi närmade oss Bålsta. Strax innan Shellmacken stod Calle och väntade. Vi bestämde ganska snabbt att vi skulle börja rundan med en fika.

Efter Bålsta börjar de riktiga vägarna. Vägarna hit känns mest som transport. Redan efter några kilometer började den sköna långcyklarkänslan infinna sig. Gruppen jobbade fint ihop från start. Tempot låg runt 35.

Jag brukar alltid skriva om härliga slingrande vägar, och det ska jag göra nu också. För här var det riktigt härliga vägar. Man fick känslan att man var långt bort från de stora vägarna och långt in i landet. Vi cyklade förbi små gårdar, hästhagar, runstenar, kyrkor och ängar. Allt sånt som man gillar att titta på när man cyklar.

Efter en härlig fika i Järlåsa vände vi hemåt. Nu hade vi till och med lite vind i ryggen. De slingrande vägarna fortsatte och vi rullade på i fin fart. Såna här dagar gör att man lever länge. Kroppen kändes kalas förutom mina ben som var lite tunga i skyltspurtarna. Jag har cyklat i snitt 40 mil per vecka den sista månaden. Så det var inte så konstigt.

Precis innan Bålsta drog Patrik av en eker. Calle var vänlig och skjutsade hem honom. Vi andra cyklade vidare mot Hässelby. Man börjar kunna den vägen nu. Varje backe och varje sväng.

Väl hemma efter 18 mil tog jag en Hoegaarden och slängde in mig i duschen. Sen var det dags att tända grillen.

Tack för en av årets bästa cykeldagar!!
/Johan

Skogling bloggade också om rundan.

Ride of hope. Målet uppnått!

I söndags var det dags för Ride of Hope, som jag skrev om tidigare. Ett välgörenhetslopp för Barncancerfonden på 85 kilometer, med start i Uppsala och mål vid Gärdet i Stockholm. SMHI hade lovat regn.

Klockan 05:30 stod Nypan utanför dörren. Jag hade just fyllt flaskorna, pumpat däcken och dragit på mig lycradressen. Cykeln stod nyputsad och fin i hallen. Själv var jag morgontrött och orakad. Resten av familjen låg och sov, till och med hunden.

Vi hade bestämt oss för att cykla de 85 kilometrarna till starten. För att göra det enkelt så tog vi vägen förbi Bålsta, vidare mot Enköping och sedan höger på 55:an mot Uppsala. Det var motvind och mina ben kändes trötta efter veckans jobbpendling.

Det är nåt speciellt med att rulla ut så här tidigt på vägarna. Allt är så lugnt och tyst. Man kan cykla två på bredd och snacka utan att man stör nån. Luften känns också annorlunda. Just den här morgonen fick vi all luft mot oss.

När vi svängde av Enköpingsvägen mot 55:an märkte vi att det var en vajerväg. En sån där vidrig historia med stålvajrar mellan filerna och ingen vägren. Här blev också motvinden ännu kraftigare. Rena rama kinderägget i värdelöshet.

Det var 50-60 pers som hade samlats på Ica kvantum i Uppsala. I starten delades vi in i olika hastighetsgrupper. Jag, Nypan och Markus ställde oss i snabbgruppen. I ”långsamgruppen” stod de med treväxlade damcyklar med korg på styret. För deras del var det här loppet en riktig utmaning.

En kvart efter start kom regnet. Tjugo minuter efter start kom ösregnet. Så fort masterbilen släppte så höjdes tempot till 40 km/h. Vi var ett gäng på 5-6 pers som roterade längst fram i klungan. De andra kunde ”lugnt” hänga med på rullen. Vi fick upp ett riktigt skönt tempo. Benen fylldes med mjölksyra och pulsen låg på rött under förningarna.

Det tog inte så lång tid innan vi var framme vid första bulldepån i Märsta. Här skulle vi tydligen vänta in alla deltagarna. Efter 30-40 minuters huttrande i regnet bestämde vi oss för att fortsätta till Löwenströmska sjukhuset och fortsätta vänta där. Det var nog ganska klokt för där blev vi sittande i en timme till.

De sista milen in till Astrid Lindgrens barnsjukhus körde vi i samlad grupp. Där överlämnade en maskot, Hoppe, till några av läkarna på canceravdelningen. Maskoten hade åkt med hela vägen från Lund till Stockholm. Under resan hade Ride of Hope nästan nått sitt insamlingsmål på 250.000.- Den sista biten chipade Microsoft in.

Efter lite spontana applåder och gripande tal så rullade vi vidare mot Gärdet. Helt plötsligt insåg vi allvaret med den här rundan. Jag tänkte på min lilla son på 2,5 år som skulle möta mig vid målet vid Gärdet. Barn och cancer passar inte ihop.

Efter målgång med bullar och saft rullade vi vidare mot Brommaplan och restaurang Sorbon, som det senaste året gjort en uppryckning. Nu har de ca 150 sorters öl i sortimentet. För min del blev det en Wheat in heat och en Delirium tremens. Båda var mycket smarriga.

Tack till Gary Fleming (initiativtagare), Barncancerfonden och alla som var med och cyklade. Och ett jättetack till er som satsade på era favoritcyklister.
/Johan

Mälaren runt -08

I lördags var det dags för Hovets Mälaren runt. Loppet går nu som en randonné vilket jag tycker är toppen. Jag och Tommy Heinermark skulle vara nån sorts kaptener för +30-klungan. Det skulle också bli premiär för mina nya Zipp 404.

Upp och hoppa som en loppa när väckarklockan drog igång 04:00. Jag packade ihop det sista och kollade tempen ute. 15 grader, det bådade gott inför dagen. Fyllde vattenflaskorna och proppade fickorna fulla med gel och snickers. Sen satte jag fart mot Barkarby.

Det var redan fullt med folk när jag kom dit 05:15. Surrade lite med de vanliga hovetgubbarna. Henrik och Åsa kom också förbi. Lika pigga och glada som vanligt, men nån storlek mindre. De skulle leda 25-gruppen.

Foto: Hovet.

Efter starten åkte hela gänget som en masterklunga till Alby där vi delads upp till våra grupper. Det var riktigt mäktigt att hoja på Bergslagsvägen, över tranebergsbron och Västerbron med 50 andra cyklister. Det var knappt några bilar ute och vi höll oss till en fil.

Efter Alby drog vi igång +30-klungan. Tempot var högt och fint mellan 35 och 40 km/h. Halvvägs till Södertälje släppte en kille för att vänta in 25-klungan. I Södertälje hade inte Shellmacken öppnat än så där fick vi nöja oss med vattenpåfyllning. Sen susade vi vidare mot Strängnäs. Fortfarande i härligt högt tempo.

Strax innan Strängnäs kom vi ifatt tre cyklister som hade stuckit iväg vid Alby när vi tog en pinkpaus. De hade pinnat på bra och såg ganska glada ut att få sällskap. I Lundby nån mil utanför Strängnäs stannade vi i en liten butik för fika och vattenpåfyllning. Här bestämde vi också att sänka tempot lite. Om vi höll 35 skulle alla orka med till slutet, och det var ju det som var meningen.

Nånstans ute i obygden stod det en öl med ett plakat med mitt namn på. Jag hade helt missat det, men några i klungan hade sett det och berättade. Det var en liten uppiggande presen från Oscar, oxr på happy. Grymt irriterande att jag inte såg den. Jag var helt upptagen med att snacka om Sverigetempot med Lasse från Ljusdal. Nån minut senare åker en av våra killar av vägen och ner i ett djupt dike. Som tur var skadade han sig inte.

Bara 3 mil senare var det dags för lunch på Torshälla golfklubb. Det var väl värt stoppet. Pasta med gräddsås och bacon. Det satt som en smäck. På väg från golfklubben mötte vi 25-gruppen som just skulle svänga in för att äta.

Vägarna ringlade vidare genom landskapet. Små slingrande vägar som man bara njuter på. Gruppen fungerade väldigt bra och milen forsade på. Farten låg oftast över 35 och ingen såg ut att lida. Jag kände mig helt avslappnad och fin i benen.

Efter 25 mil var det dags för middag på Max i Västerås. Där mötte vi Hasse, Bengt och HåkanC. De hade lämnat 25-gruppen vid lunchstoppet. Efter en flottig hamburgare och en knippe pommes frites cyklade vår förstärkta grupp vidare. Vägarna blev nu bara ännu finare. Från Västerås tog vi en svinmullig liten väg som kom ut vid Skolsta. På så sätt slapp vi sur-vägen till Enköping och sur-vägen från Enköping.

Efter ett fikastopp i Bålsta var det bara 4 mil kvar. Det kändes nästan trist att den här dan snart var slut. Jag hade gärna fortsatt några timmar till. Det verkade även Microsoft-Jan tycka. Han tänkte cykla några mil till så han fick ihop 40 mil. Efter 13,5 timmar var vi tillbaka i Barkarby där Tell tog emot och bjöd på kaffe och macka.

Foto: Tell.

Jag måste tacka alla i 30-gruppen för en riktigt härlig dag på cykeln. 34 härliga mil som jag gärna gör om i höst. Måste bara hitta tid för det. Och hjulen då? Jo de funkade grymt bra. Mer om det senare.

/Johan

Läs mer berättelser här:

Audax.se

Jan Hedlunds blog

Happy mtb

Ride of Hope.

Var med och stöd Barncancerfonden genom att cykla. Just nu pågår en insamling, den här gången i form av ett etappcykellopp, Ride of hope.

Det startar i Lund den 9:e augusti och avslutas i Stockholm den 17:e. Man kan köra alla etapperna eller välja några enstaka. Jag hinner bara köra den sista biten från Uppsala till Stockholm den 17:e augusti. Men många bäckar små..

Om du vill vara med och stödja det här kan du antingen köra själv eller klicka här och satsa på din favoritcyklist, i det här fallet jag. :)

Leta upp mitt namn i listan och lätta på lädret. Pengarna går oavkortat till Barncancerfonden.
Vi ses!
/Johan

Stockholm - Göteborg.

Klockan 07:30 rullade jag och Nypan in till Shellmacken på Norrmälarstrand. Där stod det ett tjog andra förväntansfulla cyklister. Jan yrade runt och försökte få allt att funka, Henrik och Åsa stod och snackade bergspass, Patrik såg ut som han hade druckit 10 liter kaffe, Ari stod och gnällde som vanligt och Magnus gav sista-minutentips till nån.

Det hela var lite extra festligt. Antagligen för att det var lite nytt blod i startledet. Det är alltid en härlig känsla när man vet att man har ett dygns cykling framför sig. Enligt SMHI skulle det regna på morgonen. Det var sol. SMHI, vad gör de egentligen? Försöker de ens, eller sitter de bara och fikar hela dagarna?

Av nån anledning startade loppet med en masterklunga till Alby, ca 2 mil från starten. Jag och John hade som uppgift att ligga längst bak och se till att alla hittade fram. Det dröjde bara nån minut innan fältet sprack upp i 2 grupper. På vägen surrade jag lite med Magnus, 48/16, som skulle cykla fixie. Han hade preppat hojen med ett par Miche Supertype högprofils kolfiberhjul. Det såg riktigt mulligt ut. Men ändå, fixie ner till Göteborg, det är jobbigt även med tusen växlar.

När vår vi kom fram till Shellmacken i Alby så gick starten på riktigt. Den här gången i fri fart. Ari tog genast täten och drog upp oss i 35 km/h. De flesta i gänget hängde med. Klungan var ca 15 man stark. Milen rullade på riktigt bra. Efter några mil hade vi trimmat in en fin belgisk kedja och jag njöt som en fisk i rödvin.

Storklungan höll i sig ända till Norrköping. Där började distansen göra sitt och vi delas upp till två grupper. Martin, Ari, Viktor, Danne, John, Toni och jag bildade en grupp med sikte på 20 timmar. Lite varstans utmed vägen stod Magnus, som åkte motorcykel, och hejade. Festligt att en sån liten grej kan göra så mycket. Tack för det Magnus!

Foto: Jonas

Vår lilla klunga jobbade riktigt bra ihop. Alla gjorde sitt och ingen verkade överdrivet trött. Danne var lite osäker ett tag, men det löste sig. Det här var hans första långrunda så det var inte så konstigt. Ari gnällde på att Toni körde för hårt i backarna. Martin och Viktor såg stabila ut och John låg tio meter bakom oss.

I Huskvarna stod Jonas och bjöd på mat. Här bytte jag brallor och fyllde fickorna med godis. Sen satte vi fart igen. Efter stoppet behövde man inte frysa länge. Den första backen fick fart på kroppen. Nu började det skymma också.

Nattcykling är grymt. DiNotte-lamporna lös upp vägen framför oss. Den sista biten innan Borås kändes som en evighet. Här var jag riktigt sovtrött. På macken i Borås var det proppat med folk. Det var tydligen ett poppis ställe för ortens festare. Nu stod vi och trängdes med packade bönder. En kille skröt om att han minsann hade kört Vätternrundan. Wow liksom.

Fem kilometer innan målet missar jag en högersväng i en rondell. Huvet var lite segt efter 20 timmars cykling. Istället för att åka tillbaka till punkten där vi körde fel så försökte vi hitta rätt ändå. Efter 30-40 minuters letande var vi tillbaka till den felande rondellen. Nu var jag riktigt jävla arg, mest på mig själv för att jag hade floppat.

På toppen av backen upp till Skatås stod Henrik och hälsade oss välkomna. Efter 21 timmar och 5 minuter var det skönt att vara framme. Tyvärr sabbade felnavigeringen stämningen. Cyklingen hade gått riktigt bra. Utan masterstarten och felkörningen hade vi nästan fixat 20 timmar. Men det är som vanligt, om ”om” inte fanns. Nästa år fixar vi det.

Foto: Åsa

Några timmar senare kom Nypan och Skogling i mål. De hade hållit ihop sen Norrköping. Skogling var riktigt nöjd, med all rätt. 55 mil är faktiskt ganska långt. Tack för ett härligt dygn på cykel. /Johan

Paris-Roubaix (cyclo)

Paris-Roubaix, ett mytomspunnet lopp på 26 mil med 5 mil pavé (kullersten). Loppet har gått sen 1896. Det är egentligen ett proffslopp som går på våren men nu var det dags för motionsvarianten. Det var ingen tävling med tidtagning utan en randonné. Det var nog tur det. Det skulle stryka med bra många pavékåta motionärer annars. Nu blev det istället en episk runda utan tävlingshets.

Viktor, Martin, Ari, Micke och jag packade in oss i vår jättestora hyrbuss och satte kurs mot Belgien. Där hade Ari fått tips om en bra ölbutik. Den var verkligen bra! Utan att namedroppa så kan jag säga att de hade all belgisk öl man kan drömma om. Efter ölbutiken styrde vi mot Gent där vi skulle sova för natten. Efter en regnig promenad i stadskärnan så hittade vi till slut en öppen pub. En riktig belgisk pub, 3€ för en Duvel och 4€ för en Rochefort 10. Vi var mer än nöjda, och blev mer än salongsberusade. Ganska mycket mer faktiskt.

Dagen efter åkte vi de sista 10 milen till Roubaix, checkade in på hotellet och gick ner till velodromen för att reka. Det pirrade i hela kroppen när vi gick på pavé 1. Man har sett det så många gånger på tv. Sen en skarp högersväng och en böj in på velodromen. Mäktigt. Efter det försökte vi sova lite för det var tidig uppstigning. 01:00 var det samling vid bussarna som skulle ta oss till starten. På vanligt fransk manér gick det smidigt i kaoset. Cyklarna packades in i specialinredda vagnar och vi satte oss i bussen. 3 timmar senare var vi framme. Det var fortfarande mörkt och vi kunde se hur de första startande cyklade förbi bussen. Det var ganska kallt och fuktigt så västen fick sitta på.

Starten gick lugnt till. Vårt lilla gäng rullade iväg i mörkret, farten låg runt 35. Efter ett tag kom vi ifatt en större klunga som vi hängde på. Utan ansträngning åkte vi med i 30-35. Efter ett kiss-stopp splittrades klungan och vi fick jaga ikapp. Jag hade varit pinknödig de senaste 6 milen. När vi väl kom ifatt den sista klungan där Martin och Ari låg så gick vår grupp fram och fortsatte dra. Efter en stund var det bara 5 andra kvar. Några backar senare var det inga kvar. Det var fransman som vägrade ge sig. Han såg verkligen plågad ut när han till slut släppte. Då hade vi inte ens kommit till pavé-avsnitten.

Efter 10 mil var det dags för den första pavén. Vi dundrade på och ylade som nypippade tonåringar. Det var blött på stenarna. Efter några hundra meter i totalt lyckorus fick jag sladd på cykeln. "Inte bromsa inte ramla, inte bromsa inte ramla." Efter ett tag får jag kontroll på hojen igen. Hjärtat i halsgropen. Blöt pavé är verkligen svårcyklat. När jag väl fått fart igen och kommit förbi det blöta partiet så slogs jag av hur stötigt, slagigt och skramligt det var. Händerna domnade nästan på en gång, pulsen slog i taket och benen skakades tills all kraft försvann. Nu var det 27 pavé-avsnitt kvar. Efter varje avsnitt väntade vi in vår lilla grupp. Under tiden hann vi ställa frågan "hur fan gör proffsen?" ett antal gånger. Helt allvarligt, hur gör de?

När Boonen vann sist snittade de 43 km/h. Jag hade packat med 5 slangar och 4 kolsyrepatroner. Jag var rustad för krig. Pavé-avsnitten fortsatte att banka skiten ur oss. Gång efter gång. För varje gång var man lite mer kränkt. Lite mer sliten. Men Martin fortsatte att ånga på. Det spädde förstås på kränkningen ännu mer. Men jag lyckade knycka ett avsnitt från honom. Jag laddade max och körde "all in", flåsade förbi honom på vänstern i en svag nerförsbacke. farten var lite över 40 km/h. Men då hade vi satsat allt. Proffsen ska tydligen snitta 40 på pavén. Åter igen, hur gör de?

När vi kom till Arenberg blev jag både besviken och lättad. När proffsen kör så spärrar de av grusvägen på sidan. Mest för att det är så mycket folk, men säkert också för att tvinga dem att köra pavén. När vi kom fanns inget kravallstaket så vi kunde enkelt ta oss förbi det här avsnittet. Men jag testade några hundra meter på slutet, där det går svagt uppför. Det räckte för att få krampkänning i låren. Den krampen skulle sitta kvar och göra sig påmind resten av loppet.

Efter 20 mil så bestämmer vi oss för att dela upp gruppen. Nu var Micke rejält sliten och Ari plågades duktigt av pavén. Jag, Martin och Viktor håller ihop resten av resan. Det var ganska skönt att kunna rulla vidare efter stenavsnitten. Tidigare hade vi väntat in resten. Men samtidigt var det kul att vi kunnat hålla ihop så pass länge. På näst sista pavén börjar vår lilla trio känna målvittring. Martin låg först och ökade tempot. Jag och Viktor hängde på. Nu började man tänka på positioner och planera för eventuella ryck, det var nästan givet att Martin skulle stöta när som helst. Han hade varit stark hela dan. Men Viktor verkade också ha mycket kräm kvar. Det var bara jag som åkte runt och försökte hålla tillbaka krampen i benen. Som sagt, det var upplagt för en riktig fight till velodromen. Just då får Martin punka på pavé nr 2. Vi stannade självklart och hjälpte till.

När vi hojade vidare så hade vi tappat det härliga trycket som vi hade inför upploppet. Men känslan att dundra fram över pavé 1 och svänga in mot velodromen är svårslagen. Full fart på pavén, skarp höger, sen vänsterböjen in och äntligen 1,5 varv på velodromen. Jag testade för skojs skull att gå upp lite högre i sista svängen för att farten med mig. Det funkade fint, men inte lika fint som det gjorde för Bäckstedt -04. Hatten av för honom förresten. Att vinna det här loppet är nåt av det tuffaste man kan göra.

Nöjda och härligt mörbultade satte vi oss på gräsmattan och drack några öl var. Där träffade vi åter igen ett gäng från Örebro som vi mötte vid bussarna på morgonen. Solen sken och benen ryckte. Ibland är det bara så läckert. Vi hade kört Paris-Roubaix och nu satt vi mitt i velodromen och bara njöt. Nästa år blir det Flandern Runt. Då går motionsloppet på lördan och proffsloppet på söndagen. Kan det bli bättre?

Lastning av cyklar till starten.

Den här cykeln ska snart få smaka pavé.

Härligt landskap i Frankrike.

Första punkan.

Precis som Boonen blev vi också stoppade av tåget.

La trouée d'Arenberg

Martin punkterar på pave nr 2.

Nöjda killar på velodromens gräsmatta.

Så jävla crisp!

Tack för en underbar helg grabbar!

/Johan

Energitrampet. 2:a i motionsklassen. Weee!!

I lördags körde vi Energitrampet i Västerås. Det skulle bli fjärde gången för mig. Förra året gick hyffsat tills jag blev avhängd och körde slut mig fullständigt. I år skulle jag vara lite smartare. SMHI hade lovat varmt väder. Upp mot 30 grader.

På morgonen hämtade jag upp Nypan och Vic. Vi hade missat anmälan med några dagar så vi fick ställa oss i kön för efteranmälan. Där fick vi höra att vi kunde betala 500.- för att delta med chipen var slut så vi skulle inte få nån tid. Hmm.. 500 spänn för att cykla 13 mil utan tidtagning?

Hur som helst så betalade vi pengarna och fick startnummer och ett chip för den kortare rundan. Som en liten överraskning fick vi reda på att de hade löst problemet. Det var bara att programmera om chipet så var allt i sin ordning.

Innan start träffade vi ett helt gäng från Happy. Superape, Engström, Pilen, Martin, Micke, Ostkakan och säkert några till. Startfållorna var helt proppfulla. Det var minst dubbelt så mycket folk mot förra året. Nu var det också en elit-klass. De startade 5 minuter innan oss.

Det tog inte lång tid innan klungan sträcktes ut. De första 5 milen snittade vi över 40. Jag höll mig mitt i klungan i den främre delen. I år skulle jag inte bränna för mycket energi på onödiga ryck och förningar. Martin, Vic och Pilen var också i närheten.

De första 5-6 milen susade på riktigt fint. Jag kunde inte sluta tänka på öl och vin. Jag hade 3 stycken Mars Contreras, 1 flaska Masi Campofiorin, 1 flaska iskall Cava och en hel tetra Black Granite shiraz. Just nu var jag väldigt sugen på Cavan. Iskall och bubblande.. Nä det är ju cykeltävling. Nu måste du skärpa dig. Se till att avancera i klungan så du är beredd om klungan splittras.

Efter 7-8 mil hade jag hamnat längst fram. Vi var 5-6 gubbar som höll farten i klungan, bland annat Pilen. Han är verkligen stark. Han ser lite kul ut när man ligger bakom. Smal som en pinne med två stora lår. En kille i Cykelcity-dräkt och en kille med Assoskläder hjälpte också till, vad jag kommer ihåg. Assoskillen var bra sugen på att göra ett ryck. Jag var självklart också sugen, men vinden på de öppna fälten skulle antagligen straffa oss hårt.

De sista milen var lite festliga. När man skulle släppa fram nästa man efter en förning så var det bara tyst. Inte ens när jag slutade trampa tog nån över. Men när jag försökte rycka så hängde folk på direkt. Pilen och jag gjorde vårt bästa för att splittra klungan. Men den sträcktes bara ut och kom tillbaka vid nästa kurva.

Några hundra meter innan målet trängdes vi ihop vid ett övergångsställe, helt plötsligt låg jag inlåst i klungan och hade ingenstans att ta vägen och nu började folk spurta mot målet. Med lite tur hittade jag en lucka till vänster och trampade på. Jag kom fri och kunde stå på de sista hundra meterna in mot mål. Precis innan mållinjen klämde jag in mig som andra man. Det fanns visst lite pulver kvar i benen ändå.

Pilen, Martin och Vic rullade in med samma klunga som jag. Nypan hade tydligen fastnat vid en krasch missade på så sätt när klungan drogs isär.
Sluttiden blev 3:17 och snittet hamnade på strax under 38. Helt ok för 13 mil.

Sen åkte vi nöjda hem och jag kunde äntligen ge mig på vinet och ölen. En sekund efter hemkomst knäppte jag en Mars och följde upp med ett glas bubbel efter duschen. Sen gjorde jag mitt bästa för att kränka vintetran.
/Johan

Bilden är fräckt knyckt från Nypans blogg.

Nattcykling runt Mälaren.

I lördags var det äntligen dags för vår nattrunda runt Mälaren. Vädret var fint, men det skulle bli ganska kallt på natten. Runt 5 grader ungefär.

Klockan nio på kvällen mötte jag upp resten av gänget på Lilla Barkarby för en öl innan avfärd. Det var Martin, Toni, Micke, Anders, Mattias och Jonas. Bel pilsen var riktigt god och jag hade lätt kunnat tänka mig att stanna ett tag till. Men då hade det inte blivit nån cykling.

Jonas skulle inte hänga med oss utan han var i full färd med sin egen afterbike. Han hade kört en 18-milsrunda på sin nya Turner och nu satt han i soffan på väg att bli kalas. När vi stack stod han lutat mot baren med en ny Bel pils i näven. Det blev nog pendeln hem.

Innan starten delade Toni ut småflaskor med Jägermeister. Det är tydligen 53 olika kryddor i dem som ska hjälpa nattcyklister att hålla trycket uppe. På min midjeväska, som jag bara använder vid längre rundor, fanns det 2 små fack där flaskorna passade perfekt.

Med lätt vind i ryggen hojade vi in mot stan, sen vidare mot Södertälje där vi tänkte ta en fika på Statoil. Förra året missade vi stängningstiden med 2 minuter. Men i lördags var vi där 23:40, alltså 20 minuter innan. Vi låg på rätt ordentligt på vägen ut. Farten var sällan under 35.

Efter fikat fortsatte vi genom Södertälje mot Mariefred. Vår lilla grupp höll bra fart och milen tickade på. Allt flöt så lätt och fint så det kändes nästan som att det var medvind eller nerförsbacke. Det var helt vindstilla och vägarna var så gott som tomma på bilar.

DiNotte-lampan som jag köpte i vintras funkade perfekt. Det blir så ljust så man inte ens tänker på att man kör i mörker. På heljus lyser man upp hela vägens bredd och en bra bit framåt. Man är tvungen att blända av för mötande bilar. Batteriet höll hela vägen runt. Men jag hade ett extra med för säkerhets skull.

Strax innan Strängnäs stannade vi på en stängd mack för att fylla på vatten, men tji fick vi. Vattenskåpet var borttaget. Enligt Martin hade vi snittat 34 km/h tills nu. Vi hade i och för sig legat på ett led hela vägen från start.

Den sista timmen hade det blivit riktigt kallt så nu var det äntligen dags att värma upp kroppen med lite Jäger. 53 utvalda kryddor…

På väg mot Enköping började solen gå upp. Det är verkligen härligt att se hur landskapet vaknar till liv och höra hur fåglarna sätter igång med sitt kvittrande. Vi låg fortfarande på ett led och dundrade fram strax under 40.

Nån kilometer innan Shellmacken i Bålsta kör Mattias, Toni och Martin igång en långspurt. Jag försöker hänga på men släpper ganska snart. Benen kändes tomma. Kylan och tempot har gjort sitt. På macken fikade vi och såg hur solen gled över trädtopparna.

Självklart blev det race i de sista 4 backarna in mot Barkarby. Samma sak här, jag försökte hänga med, men nu var benen helt tomma. Det funkade bra på platten, men när jag försökte trycka på i backarna så svarade det inte alls. Nypan gjorde ett djärvt ryck i backen mellan Bro och Kungsängen. Mellan backarna ryckte vi på skyltar. Allt för att vrida ur de sista dropparna energi.

Klockan sex på morgonen rullade jag in hojen i cykelrummet hemma och tog ett stort glas oboy och en lång varm dusch. Sen gick jag och la mig, för att bli väckt efter en kvart av Viktor som ville sova i vår säng. Efter 40 minuter blev jag väckt igen, även den här gången av Viktor, men nu med en spark i huvet. Efter en halvtimme väcks jag av larmet på min mobil. Sen dröjde det nästan en hel timme innan jag blev väckt för sista gången. Då gick jag upp och började rensa i trädgårn istället.

Jägerpaus i Strängnäs. Martins mobilbild.

Tack för en riktigt härlig natt grabbar.
/Johan

Tunnpannkakan Mölleborn

I lördags var det meningen att jag skulle kört en 40-mils brevet. Smhi hade lovat uppehållsväder. På fredan ändrade de till spridda skurar, men ändå hyffsat bra väder. Tempen skulle ligga runt 8 grader.

Klockan ringer 03:15 och jag packar ihop det sista. Brer jordnötssmörsmackor och fyller vattenflaskorna. Sen åker jag in till stan för att hämta Viktor. Det spöregnar hela vägen. Tempen låg runt +3.

Vi enades ganska snabbt att vi skulle ställa in cyklingen om det fortsatte att regna vi starten. Det gjorde det, och vi nöjde oss med att vinka av de 7 tappra cyklistern som stack iväg. Läs mer om det här: Åsa och Henriks blog

Senare på dan vid 10 så rullar jag och Nypan ut på en sväng. Det fick räcka med 10 mil. De sista 4 milen från Bålsta spöregnade det igen och vinden var emot oss. När vi avslutade på Lilla Barkarby var jag riktigt nöjd med att jag bara hade 5 kilometer hem och inte 300 som det egentligen skulle varit. Sen drack jag alldeles för många belgiska öl och vinglade hem.
/J

Rimborunda i solsken.

Jag, Ari och Viktor hade bestämt oss för en sväng ut mot Rimbo på lördagen. Jag hade först varit lite sugen på lilla mälaren runt, men den rundan ska vi köra om två veckor så vi siktade in oss på Rimbo istället.

Efter en ordentlig frukost trampade jag iväg mot sumpan för att möta upp de andra. Vädret skulle bli kalas så jag körde kort/kort redan från start. Solen sken och himlen var klarblå. Det var näst intill vindstilla och man kunde redan förstå att den här dan skulle funka.

Först tog vi oss genom Danderyd och Djursholm. Fan vilka kåkar det finns där. Sen vidare förbi Täby och ut mot Kårsta. Här kom vi i fatt två stora grupper med cyklister. Den första gruppen susade vi förbi i 45 blås. När vi kom till den andra gruppen stannade vi upp för att kolla vilka det var. Det var tydligen Fredrikshofs kaffelatte-grupp som var ute och luftade sig. Efter några minuter höjde vi farten igen och stack iväg.

Temat för dagen var skyltrace. Det började bra, jag klippte några skyltar här och där. Efter en lång förning siktade jag in mig på en fin skylt. Då, som skjuten ur en kanon, kommer Viktor frustandes. Han ville verkligen ha den. Jag försökte hänga på, men var för seg i benen efter förningen. Snyggt jobbat. Som salt i såren klippte han en skylt till när jag fipplade med en gel.

Efter lunchen i Rimbo trampade vi vidare hemåt. Solen stekte och vinden fläktade lite lagom. Vägarna här är verkligen perfekta för cykling. Kurvigt och småbackigt. Knappt några bilar och fantastiska vyer. Jag hade siktat in mig på att spurta på alla skyltar under rundan. Det gjorde jag, även om det krampade skönt i låren de sista milen.

Väl hemma i Hässelby 16 mil senare så grillades det biff och ploppades chianti tills lilla Mölle somnade gott i soffan.
Tack för en strålande dag på cykeln.
/Johan

Bilden tog Viktor.

Trettio smuttiga mil i roslagen.

I lördags var det brevét-premiär för min del. Jag skulle egentligen premiär-randonnéat redan i februari, men den lördan valde jag att sitta på toa istället.

Jag lyckades vakna 10 minuter innan klockan ringde (04:50). Efter att jag hämtat upp Martin i stan så åkte vi vidare i morgonsolen mot Täby. Det var skoj att se de andra randonnégubbarna igen. Ari såg pigg ut och Magnus Hektor överraskade med sitt deltagande. Han skulle ju ta cykelpension till 2011. Uppe vid klubbstugan satt Bengt och mös. De skulle tydligen renovera huset så han ficka sitta utanför och hälsa oss välkomna.

Efter 100 meter kom jag på att jag nog skulle tagit långfingrade handskar istället för de korta sommarhandskarna. Vad tänkte jag när jag gjorde det valet? Nån timme tidigare hade jag skrapat rutorna på bilen så tempen låg nog på max 1+. Nåväl det löstes genom att trä på ett par Fizik tåvärmare på fingrarna. Efter ett tag hade tempen höjts och jag kunde peta ner tåvärmarna i fickan igen.

Tempot var bra och jag trivdes som en fisk på de slingrande vägarna. Mallisbenen var sprattliga och sugna på att sprinta i backarna. Hojen kändes riktigt bekväm och fin och de nya hjulen funkade också prima, mer om dem senare.

Första stoppet var i Furusund. Några hade redan släppt från gruppen så nu var vi ca 10 kvar. Det blev ett ganska snabbt stopp med pink bakom macken och en nyköpt snickers i ryggfickan. Här lyckades jag också tappa bort mitt stämpelkort. Får hoppas att Bengt är på sitt snälla humör och godkänner mig ändå. Nästa gång tar jag med plastpåsen man fick på PBP.

Solen sken och milen tickade på. Efter några blåsiga mil var vi framme vid dagens andra kontroll, Grisslehamn. Strax innan hade Martin gjort ett ryck mot en ortsskylt. Här stannade vi på det lilla fiket och tog en räkmacka och en dubbel kaffe. Magnus och några andra ville köra lite lugnare så de stack iväg innan. Efter några mil kom vi ifatt dem, och körde ifrån dem. Jag, Ari och Martin låg och körde i fint tempo. Farten låg runt 40. Mina ben värkte och började krampa men huvet ville köra snabbare. Huvet fick bestämma.

Vid nästa kontroll i Gimo rullade Magnus och hans gäng in när vi stod utanför och fikade. Nu slogs våra grupper ihop igen, för att splittras efter nån mil. Vår lilla grupp rullade på riktigt ordentligt och Ari var framme och drog långa stunder. Nu började Martin se lite plågad ut. Framför allt när det gick snabbare än 40 km/h, då räckte inte hans 14-27(!) kassett till riktigt. Han är stark, men det hjälper knappt när man får trampa med 120 i kadens för att hänga med i klungan.

För att göra rundan lite roligare så rejsade på ortsskyltar de sista 15 milen. Det var i och för sig ingen som räknade, men det kändes alltid fint att göra en segergest när man tagit en.

Efter 10 timmar och 58 minuter rullar vi in på Shell i Täby för den sista stämpeln. Rulltiden var 9:15 så vi hade fikat bort ganska mycket tid. Men det är ju det som är tjusningen med randonné. Som vanligt avslutades rundan med kaffe och bulle. Nu var jag riktigt trött i benen men samtidigt nöjd att rundan gått så pass bra.

Väl hemma i soffan knäppte jag upp en flaska vin och kände hur kroppen sög i sig alla antioxidanter och började ladda för nästa helg. Då blir det nog samma runda igen.

Tack för en superdag på cykeln.

/Johan

Tyvärr tog jag ingen bild från cyklingen, så jag lägger ut en bild på en katt istället.

Mallorca 2008.

Ja jösses vilken vecka det blev. Efter flera månaders planerande och ivrig väntan så var det äntligen dags för Mallorca. Under vinterns mörkaste och suraste cykelpass har jag hela tiden haft siktet på den här veckan. Efter förra årets mallispremiär så visste jag vad som väntade. Det är inte ofta verkligheten slår tanken, men i år blev det så.

Jag började skriva om resan, men när jag skrivit 3 A4 så la jag ner det. Så istället för att försöka skriva om veckan på mallis så lägger jag ut lite sporadiska bilder istället. Och alla vet ju att en bild säger mer än 1000 ord.

Bilderna är klickbara om du vill spara dem.