Hjälp! Vad har jag mellan benen egentligen?

Rumpor, alltid dessa rumpor. Om det är något cyklister är fixerade vid förutom cyklar, forta hjul, däckstryck, styren, snabba glasögon, kläder, skor, cykelresor, FTP, kaffe, punkteringar, regn, motvind eller strumplängd så är det rumpor. Och helt osökt så tänkte jag skriva om sadlar.

Innan man börjar titta på ny sadel så kan man tänka på det en gammal chef sa till mig. ”Om man pekar finger mot någon annan så finns det alltid tre fingrar som pekar tillbaka på en själv”. Det finns oftast fler faktorer som spelar in än själva sadeln om man får problem med skav eller domningar. Även om man har världens bästa sadel så spelar det ingen roll om den är felvinklad eller om man sitter fel på cykeln. Här får man testa sig fram, millimeter för millimeter. Det kan vara byxorna som inte passar. För tunn eller för tjock padding, fel form på paddingen eller fel storlek på byxorna. Eller så kanske det är fel storlek på cykeln. Du kanske har fel reach så du sitter för framåtlutad eller för upprätt för din rumpas bästa. Eller så kanske du är för stel så du vinklar bäckenet fel. Om man är osäker på om man sitter rätt så ska man göra en riktig bikefit.

Nu är jag en sån där som litar på min egen förmåga. På gott och ont kan man säga. Även om jag har gått på några nitar så gillar jag att ta reda på vad som händer om man gör det ena eller det andra. Tyvärr kommer såna lärdomar till ett rätt högt pris ibland. För nån dag sen satt jag och kollade på en youtube-film om sadlar och bikefitting. Där tog de bland annat upp pedalklossarnas position och att en felaktig sadel kan öka trycket på fötterna och hälsenorna. Då plingade det till i huvudet på mig och jag tänkte genast på London-Edinburgh-London 2009. Med en kolfibersadel på 100 gram som var hård som en stekpanna. Jag fick såklart svinont i häcken och belastade då fötterna mer för att lätta på tyngden mot sadeln. Helt otippat så gjorde jag sönder hälsenorna så jag fortfarande har problem med dom.

Vilken jäkla inledning! Vad ska han skriva om egentligen gubbjäveln, tänker ni. Jo jag tänkte skriva om sadlar och att jakten efter den perfekta sadeln aldrig tar slut. Jag har oftast inga större problem med skav och domningar men man vill ju alltid optimera. Framförallt nu på vintern. När man faktiskt har möjlighet att sitta inomhus och testa vinklar och lägen på den sadeln man har. Det är oftast när man sitter inne (eller när man cyklar långt) som man märker att man domnar eller får ont eftersom man sitter mer still än när man är ute och kan ställa sig upp och vara mer aktiv på cykeln.

Jag vet inte hur många sadlar jag testat under åren. Många riktigt jäkla dåliga. Mitt värsta sadelminne är Selle Italia Turbo som jag monterade dagen innan Stockholm-Göteborg. Det var mitt första långlopp. Herrejösses vad ont i häcken jag hade. För det första var det dittils min absolut längsta runda och till råga på allt så passade inte sadeln mig alls. Jag minns att jag grät bitvis på slutet. Några år senare hittade jag Fizik Aliante som jag körde flera långa lopp på utan några större konstigheter, men jag fick alltid skav och ont på slutet av loppen. Dessutom tog de slut lite för snabbt. De var oftast slutkörda efter två säsonger.

För fem år sen tog jag klivet in i vuxenvärlden och köpte en Gilles Berthoud lädersadel. Men jösses vilken sadel. Det tog några hundra mil innan den var inkörd men sen var den som att sitta på en prinsesstårta. Vilken känsla. Jag tror jag köpte den 2014 och på PBP 2015 kommer jag ihåg att jag inte ens fick ont i häcken. Den var alltid varit riktigt bra, år efter år. Det är nu de mörka molnen rullar in. I höstas när jag spände fast cykeln på Zwiftmaskinen så fick jag helt plötsligt problem med domningar. Visst, man sitter ju mer still när man cyklar inomhus och framförallt när man ligger i tempobågar för det mesta så blir trycket helt annorlunda mot när man cyklar ute. Men ändå, det har aldrig varit ett problem tidigare så nu kickade min OCD igång ordentligt hos mig och sadelfrågan blev prio ett igen.

På några veckor har jag hunnit testa av ett gäng sadlar. Både gamla och nya. De flesta gamla kunde jag avfärda direkt. Oftast för att de var jäkligt gamla och hade gjort sitt. Jag köpte en Brooks Cambium B17 som jag hade läst mycket bra om. Den hade varit perfekt om den inte hade varit aningens för stor. B15 hade nog varit bättre. Innan jag sålde den på Happys köp och sälj så beställde jag en Pro Stealth som jag hade sett en del om på Youtube. Den är en sån där utskuren sadel som ska vara bra för just domningar. Både Specialized och Selle Italia har liknande modeller.

Efter en del trixande med sadelvinkeln så tycks den funka riktigt bra. Inga problem med domningar eller liknande och den verkar funka riktigt bra just när jag ligger i tempobågen. Däremot vet jag inte hur den kommer kännas efter ett dygn ute på vägarna. Jag får väl helt enkelt testa. Men tills dess vet jag iallafall att jag har en sadel som kommer funka toppen för mig inomhus i vinter. När sommaren kommer så får jag se om jag blir tvungen att fram den gamla fransmannen igen. Varför ändra något som kanske var rätt bra från början?

 

Anledningen till att jag håller på och ältar och grubblar så här är nog att jag längtar så till sommaren och att hoppa in i alla äventyr som väntar. Nu när man inte heller kan fuska fram lite konstgjord sommar på Canarias eller Mallorca så blir väntan ännu längre. Hur gör ni för att klara av vintern och längtan till sommaren?

/Johan

Sverigetempot here I come!

 Förra veckan överraskade jag mig själv genom att anmäla mig till Sverigetempot. Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot det loppet. Min cykelform ligger just nu på en låg 4:a på en 12-gradig skala. Jag har cykelpendlat och larvat mig på Zwift men det är länge sen jag cyklade snabbt eller långt. Om 8 månader går starten och tills dess måste jag härda upp mig rätt ordentligt för att inte behöva gråta mig till sömns varje kväll i tältet.

I lördags tog jag första steget. Jag såg att det skulle vara mulet hela dagen och att det antagligen skulle bli regn på eftermiddagen. Eftersom ungefär 150 av de 210 milen på Sverigetempot lär vara dödstråkiga så passade det vädret perfekt. För att toppa tråkigheten valde jag att cykla ett varv runt Mälaren med genvägen över Hjulstabron till Strängnäs. Fördelen med Mälaren runt är att man inte kan fuska om man skulle bli trött. Det går liksom inte att gena över vattnet. Mälaren runt bjuder inte heller på några överraskningar i festlighet eller vackra vyer. Det roligaste på rundan är Strängnäs och det säger ju rätt mycket om hur kul resten är. 55:an mellan Enköping och Strängnäs borde nästan få Nobelpris i tråkighet.

Tråkigt.

Jag vaknade som vanligt ganska tidigt och gick ner till köket och bredde en skinkmacka och fyllde två flaskor med sportdricka. Sen drog jag på mig cykelkläderna. Shimano S-Phyre, det är riktigt bra grejer. Både kläderna och skorna. Jag körde vinterbyxorna och den lite tunnare höst-tröjan med en underställströja under. Över det drog jag på mig en rosa Rapha-väst för att få lite mer värme och för att synas bättre. Sen sa jag hejdå till katterna och stack ut i mörkret.

Jag gillar att lyssna på ljudböcker när jag cyklar. Så tänkte jag även göra idag. Nu visade det sig att mitt Storytel-konto var nerstängt pga jag inte hade uppdaterat kortnumret efter det gamla kortet gick ut förra veckan. Det var ganska kallt och blåsigt och jag var egentligen mer sugen på att ligga kvar i sängen och nu ville Storytel att jag skulle lägga in mitt nya kortnummer för att låta mig lyssna på en bok. Precis vad jag inte behövde just då. Tror ni att det gick bra? Efter tre misslyckade inloggningsförsök så spärrades kontot, dock tillfälligt. Någon timme senare när jag hade kommit till Stäket lyckades jag logga in och lägga in mitt nya kortnummer så jag kunde lyssna vidare på boken jag hade börjat med nån dag innan. Det var nån deckarhistoria med poliser och grejer. Rätt beige historia. Absolut inte värt stöket med inloggning och kortuppgifter.

5 sekunder från psykbryt.

SMHI hade lovat mulet och nästan vindstilla. De fick i alla fall 50% rätt. Det var mulet hela dagen men det var fan inte vindstilla. Det är ganska fult hela vägen från Ekerö till Bålsta. Den ena förorten avlöser den andra och kommunerna verkar tävla i att spärra av vägar och bygga om eller bygga nytt. Det var motvind också. Det kanske man inte kan beskylla kommunerna för, men ändå. Det var knappt något ljus heller eftersom molnen låg som ett grått lock så långt man kunde se.

Gubbe i frontalkrock med motvinden.

Jag kanske låter lite gnällig men det här var helt perfekta förhållanden på min uppladdning för Sverigetempot. Som en kickoff på jobbet som man försöker göra så trist som möjligt. Det är ett koncept jag ska försöka bygga vidare på. Tror det kan slå faktiskt. Den där boken jag hade stökat med visade sig vara riktigt trist och uppläst av helt fel uppläsare. Jag vet inte vilket jag störde mig mest på, motvinden eller boken. De öppna fälten efter Bålsta gjorde vad de kunde för att bryta ner mig. Jag låg i tempobågen och kom inte över 20 km/h i motvinden. När jag kom ut på 55:an och vinglade på den minimala vägrenen med bilar som swishade förbi med en decimeter från styret och med vinden rakt i ansiktet fick jag nog av boken. Jag skrek rakt ut som ett riktigt psykfall. -Håll käften jävla bokjävel. Jävla ljudboksuppläsarjävel! FAAAN!!

Jo men faktiskt.

Ett snabbt stopp på en busshållsplats och byte från ljudbok till Spotify och Armin van Buuren. Nu jävlar! Ny energi och nya tag i motvinden. Nån gång borde vinden vända också. Efter Hjulstabron var det en inavlad bilist som kom från mötande filen och skulle göra en vänstersväng. Alltså över den filen där jag kom cyklande. Hen tyckte att det var helt rimligt att tuta på mig och fullfölja sin vänstersväng. Nu gick det bra och jag tyckte ändå att det passade rätt bra ihop med upplägget med fulcykling för att härda pannbenet. Strax innan Strängnäs finns det en rastplats med en stor informationsskylt om Strängnäs. Där stannade jag för att pinka. Man vill ju inte vara pinknödig när man cyklar in i Strängnäs. Det var jag tydligen inte ensam om tänka. Grässlänten bakom informationsskylten var full av toalettpapper och servetter som folk att slängt efter att ha torkat sig i snippan och rumpan. Så himla mysigt. Helt i linje med mitt träningstänk för dagen.

Det var bajspapper all over the place!

Helt plötsligt var jag i Strängnäs och lika snabbt var jag förbi. Jag brukar oftast stanna vid en kiosk och köpa en cola och en glass men den här gången skulle jag få klara mig med det jag hade på cykeln. Det innebar att jag fick nöja mig med två flaskor sportdricka, en snickers och några gel på 20 mil. Jag hade en liten svacka, milt sagt, mellan Bålsta och den där toalett-Strängnäs-skylten som folk gillar att pissa och skita bakom men efter det fick jag igång en skön långcyklarkänsla. Efter Strängnäs blir vägarna ganska fina, vilket är lite trist.

Här står vi och ser när färjan seglar bort i fjärran. 

Vips så var jag och Södertälje och ett ögonblick senare stod jag vid färjeläget i Slagsta och såg hur färjan precis lämnade hamnen. Nu började det bli mörkt och det hade precis börjat dugga. Det gjorde inte speciellt mycket. Jag var supernöjd med dagen. Den hade blivit precis så som jag hade planerat. Lång och helt utan överraskningar. Nya cykeln känns jättebra och den gamla kroppen hänger med ett tag till. Det ska nog kunna bli en långcyklist av mig också.

Nu kör vi så det ryker!

Täby 30 mil. Nu med videopremiär!

 Jag är en sån där som kan sitta framför Youtube och titta på långcyklarfilmer hela dagarna. Tanken slog mig att jag faktiskt skulle kunna kunna göra egna filmer. Jag cyklar ju ändå en del skojiga lopp och så. Sagt och gjort, i lördags dammade jag av min gamla GoPro och satte kurs mot Täby där det skulle cyklas randonnée. Jag filmade några snuttar här och där och satte mig sen och klippte ihop en liten film av det hela. Det är den första filmen som jag någonsin klipper ihop själv och kameran är gammal (gubben också) så ha lite överseende med det. Varsågoda!

Hoppas ni tycker den är värd att titta på. Kommentera gärna, antingen här eller eller på youtube eller på facebook.

/Johan

Bikepacking. Nu är jag expert.

 Det är lätt att bli expert när man har en egen blogg och får skriva vad man vill. Nu har jag blivit expert på bikepacking. Egentligen har jag inte ens gjort något som kan liknas med bikepacking men jag känner ändå att jag måste dela med mig av mina erfarenheter. Det här kan bli bra.

Jag har suktat efter bikepacking i flera år men aldrig kommit till skott. Jag har oftast cyklat tills jag stupat under ett bord på en kontroll eller bara cyklat utan att sova alls. Det är nya tider nu. Nu ska jag börja sova på nätterna. Skillnaden mellan bikepacking och traditionell cykeltouring är att man på bikepacking packar minimalt och bara stuvar ner det man måste ha med sig. Väskorna är mindre och smidigare och hängs med fördel på en räser till skillnad från cykeltouring där man hänger stora sidoväskor och styrväska på en touringcykel. Syftet är detsamma men bikepackarna har lite mer bråttom. Man packar lätt för att cykla långt. Det är iallafall så som jag ser det. Utan att ens ha gjort det, men är expert ändå.

 

Idag var jag ute och testade mina prylar som jag har samlat på mig. Det blev en tvåtimmars-sväng ut på Färingsö. Cykeln var packad för att kunna vara ute i några dagar. Jag hade allt förutom sprit/gas-kök med mig. Några nyckelfaktorer för att kunna packa lätt är att man har ett lätt tält, en lätt sovsäck och ett lätt liggunderlag. Det är liksom grunden. Man kan såklart sova i en bivvi eller hängmatta med tarp men jag har valt tält.

 

Jag har packat ner mina prylar i en sadelväska, styrväska, en toptube-väska och en ramväska. Då ryms allt utan att svaja eller skava. Det går att hänga på fler väskor eller ta bort någon om man så vill.

 

 

I styrväskan har jag tältet och liggunderlaget. Den väskan går ändå inte att öppna under färd. Om jag vill ha något under färden så ligger det i toptube-väskan eller ramväskan eller i de två flaskhållarna i tyg som hänger på styret. I de väskorna ryms gel, kakor och sportdrickapulver. Det går även att trycka ner en reflexväst eller regnjacka där om man vill. I toptubeväskan har jag batteripack, sladdar och telefon. Sånt som man vill kunna komma åt under färden. Ovanpå styrväskan har jag spänt fast tältpinnarna. Det blir ganska kompakt och smidigt.

 

 

För att slå läger behöver jag bara sadelväskan och styrväskan. I styrväskan ligger tält och liggunderlag. I sadelväskan har jag sovsäck och extrakläder, både  nattkläder och förstärkningsplagg som benvärmare och skoöverdrag. I ramväskan har jag regnjacka, reflexväst, pump och verktyg.

 

Det tar bara några minuter att slå upp tältet och blåsa upp liggunderlaget. Det är inte stort men gör sitt jobb. Tanken är att man ska sova några timmar på natten, inte slå läger och spela gitarr på kvällarna i en vecka.

 

Välkommen in. Det är bäddat och klart på Mölleborns hotell.

 

Här ska jag sova i natt. Självklart i de kläderna jag hade med i väskorna. Men ikväll har jag lyxen att kunna äta inomhus och ta en dusch innan jag kryper ner i sovsäcken. Sen ska jag drömma om framtida långcyklingar.

/Johan

Comeback, ryggskott och Alejandro Fuentes Bergström. 2020

 Just nu pågår Hell Week i Södertälje. Det är Randonneur Stockholms som ska ta igen alla inställda brevetlopp. Tanken är att man ska köra en hel brevetserie på en vecka. Alltså 20, 30, 40 och 60 mil från måndag till söndag. Jag som har vilat från cyklingen sedan augusti förra året såg det som en bra nystart men nöjde mig med den kortaste distansen, 20 mil.

Starten går i Södertälje och vanligtvis brukar jag ta bilen till starterna men den här gången tänkte jag att gott kunde unna mig att cykla dit och hem för att få lite mer tid i sadeln. Sagt och gjort, jag gav mig av ganska tidigt på morgonen med en ljudbok i öronen. Start och mål var flyttad från sedvanliga Statoil till arrangörerna Henrik och Åsas hus för att inte fösa in människor i på bensinmacken i onödan pga Corona. Utanför huset stod upp mot 20 personer och småsnackade. Starten gick och vi rullade iväg. I första backen märkte jag att min framväxel inte fungerade. Den var sönder. Redan i Hall-backen släppte jag förstaklungan. Med min usla form skulle jag vara söndertuggad och utskiten innan stämplingen i Torö om jag försökte hänga med snabbingarna. Det bildades ganska snart en andraklunga på fem personer. Det var ett par, kille och tjej, på varsin Canyon Endurace, en kille på en snygg blå Tegnér stålcykel med styrväska och en annan kille som redan från början sa att han skulle bonka efter 10 mil. Jag ska reda ut namnen inom några dagar.

 

Vår grupp höll ett jämnt och fint tempo. Killen med Enduracen tog en av de längta förningarna jag varit med om. Från Södertälje till Torö. Sen fortsatte han hela vägen till färjan i Skanssundet. Det är ca 12 mil totalt. Klart bra förning.

Innan vi kom till vändningen i Torö mötte vi tätgruppen. Vi hade inga planer på att stressa så vi tog en fika på lanthandeln. Sen fyllde vi flaskorna och vände tillbaka mot färjan till Mörkö. Den första halvan till färjan är backigare än man tror. Min trasiga framväxel gjorde det inte lättare. Jag försökte att inte störa mig på det utan tänkte på Alejandro Fuentes Bergströms Post-it peppin. Det finns inga problem som är för stora för att lösas med en peppande text på en post-it.

Man försöker lägga i lilla klingan fram men framväxeln är trasig. Den är sönder.

Då ser man post-it lappen där det står ”Du är stark.” Ja, jag är stark faktiskt. Se filmen så förstår ni.

 

Du är stark faktiskt.

Ungefär här började jag få problem med ryggen. Jag kände direkt att det var ett ryggskott på gång. Jag får det när jag slarvar med träning och stretching. Det kändes helt ok så länge jag satt på cykeln men så fort jag skulle kliva av eller på cykeln så gjorde det magiskt ont. Ryggen var sönder.

Det var på håret att vi kom med färjan. När vi kom fram hade de redan fällt ner bommarna och var på väg att åka men färjekaptenen var snäll och fällde upp bommarna så vi kunde rulla på. Grymt nice. På färjan träffade vi på en kille som hade droppat av från förstagruppen. Han hade en teamdräkt från Nyköping. Han fick åka med. Nästa stopp var Trosa. Där skulle vi äta lunch. Vi hittade ett litet fik där man kunde sitta i en park och äta. En köttbullsmacka och en Cola i skuggan under ett stort träd blev det.

 

Efter fikat lämnade vi Canyonparet och killen som trodde att han skulle bonka eftersom han nu var helt säker på att han skulle bonka. Jag, Tegnér och vår nyfunna vän från Linköping fortsatte mot Gnesta. Efter några mil fina vägar var vi framme i Gnesta. Nu var ryggen helt paj. Jag gick omkring som en stel pinne som nån hade knäckt på mitten. Tjejen i kassan på Statoil tyckte att jag såg så rackig ut så hon gav mig en skraplott. Jag skrapade och vann inget. När vi stod utanför macken och glodde i solen kom det andra gänget rullande. Canyonparet och bonk-killen. Vi bestämde oss för att hålla ihop de sista tre milen till målet i Södertälje. Canyonmannen tog täten igen.

 

De sista milen snurrade på lika smidigt som innan. Min framväxel var sönder och min rygg var sönder men benen kändes förvånansvärt bra. Humöret var också på topp. Det var riktigt skönt att känna att kroppen kändes så pigg, förutom ryggen då. Till slut var vi tillbaks till Henrik och Åsas hus där vi stämplade korten för sista gången och la de i deras brevlåda. Vi tackade varandra för en strålande runda. Sen stoppade jag in ljudboken i öronen och cyklade hem igen. När jag kom hem efter 27 mil var jag överlycklig av att vara igång med cyklingen igen.

 

Vi får väl se vad nästa äventyr blir. Jag har några idéer som jag hoppas att jag kan genomföra men först måste jag få ordning på ryggen. Den här så pass sönder så att inte ens en post-it kan laga den.

/Johan

Paris-Brest-Paris. Sämst när det gäller. 2019

 Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har laddat och peppat för PBP sedan 2015. Då körde jag tillsammans med min brorsa Calle Mölleborn, Toni Arndt, Niklas Wennberg och min engelska kompis John Barkman. Jag, Toni och Niklas kom in på 48:53. Andra bästa svenska tid nånsin. John ryckte på slutet för att vara säker på att slå det Brittiska rekordet. Han kom in två minuter före oss. Calle fick problem med hälsenorna och kom in strax efter oss men under 50 timmar. 

Inför årets PBP skruvade vi upp målet lite till. Det fanns en del saker vi kunde förbättra jämfört med 2015. Målet för årets PBP var att slå vår tid från 2015 och gärna att slå Krister Jönssons vinnartid 47:24. En enkel men ambitiös plan sattes ihop. Jag började samla mil och brevetlopp. Formen kändes riktigt bra under de långa breveterna. Peppen likaså. Sen kom sommaren och allt vad det innebär så jag missade de planerade 100-milarna som skulle vara nyckeln. Kroppen skulle nog hänga med ändå. Det mesta hänger på huvudet så länge inte formen är allt för dålig.

Dags för start. Vi rullade med bra i grupperna ut från Rambouillet. Vi behövde inte stressa utan det var bättre att vi cyklade säkert och stabilt. Det var planen. Ett jämnt tempo med korta stopp. Ingen stress på kontrollerna och ingen sovpaus, ingen! Efter 20 mil började Toni få problem i backarna. Han kändes inte lika overkligt stark som han brukar vara. Nånting var fel. Mitt i natten tappade vi bort honom i en backe. Vi försökte vänta men fortsatte efter ett tag utan honom. Toni bröt senare i Loudeac. 

Strax efter Loudeac (45 mil) började Calles hälsenor och knän strula. Vi fick hålla igen i backarna och fick därför släppa alla grupperna som kom ifatt oss. Innan vi kom till Brest mötte vi Niklas Wennberg som fortfarande låg i tätgruppen. Han hade vridit upp sitt mål till max. Han skulle hänga med tätklungan och siktade på en topp-10 placering. De körde otroligt hårt och Niklas verkade vara i dunderform. Verkligen imponerande. Vi tog en lugn stämpling i Brest där vi även träffade Krister Jönsson. Calles knä/hälsenestrul fortsatte. Under natten innan Loudeac gav jag efter för de bekväma tankarna som kommer när man är trött. Vi bestämde oss för att sova i Loudeac trots att vi hade bestämt att vi skulle köra genom natten. Vi sov nån timme i det stimmiga lunchrummet. Stoppet tog närmare tre timmar istället för beräknade tio minuter.  

Vi rullade vidare i vårt vakuum och tog det lugnt i backarna. Calles problem blev värre i takt med att backarna blev fler och fler. När solen gick upp och vi närmade oss kontrollen i Fougeres vid 90 mil sa Calle att han hade gett upp och skulle bryta på kontrollen. Jag hade ingen energi kvar för att försöka få honom fortsätta så vi delade på oss där. Jag fortsatte, gjorde en snabb stämpling i Fougeres och rullade vidare. Nio mil till nästa kontroll i Villaines la Juhel. Jag försökte få igång benen och huvudet. Det gick bra några mil men när värmen ökade och backarna blev ännu fler än tidigare så fick jag psykbryt. Det gick så fort så jag hann knappt tänka på vad som hände. Den negativa demonen som man fightas med hela tiden på såna här lopp tog över och vann.

Vi hade slarvat bort tid på att sova i Loudeac för att det kändes bekvämt just då. Calle hade brutit och vårt tidsmål var som bortblåst. Varför skulle jag fortsätta att mosa mig själv i 20 mil till. Mitt mål var egentligen inte att slutföra loppet, det var alldeles självklart att vi skulle göra det. Mitt mål var att slå min förra tid. Nu rullade jag in i Villaines på nästan samma tid som jag gick i mål 2015. Psyket var helt slut. Kroppen var överhettad och röven var sönderskavd. Fuck this shit. Jag tar tåget till Rambouillet och super ner mig. Jag är färdig med randonné tänkte jag och den onda demonen skrattade högt.

Sagt och gjort. Jag staplade in på kontrollen och sa att jag gav upp. De gjorde inget väsen av det utan skrev bara ”Abandonner” i stämpelkortet. Jag gick och satte mig på en stol och somnade. Nägra timmar senare fick jag skjuts av arrangören till närmaste tågstation. Strax innan det träffade jag Jocke Regenheim som vi hade mött på kontrollerna under det senaste dygnet. Han stämplade och cyklade vidare. Jag ringde Calle som hade kommit hem och bad honom komma och hämta mig i Le Mans. Nägra timmar senare var jag tillbaks på hotellet och tog en skön dusch. Sen gick vi ner och åt middag och drack vin tills jag somnade. 

Två dagar senare när jag körde bilen hem mitt i natten föll polletten ner. Vad i helvete hade jag gjort? Jag hade brutit PBP för att jag var trött och less. Jag var inte ens skadad. Jag bröt för att det var bekvämt. Det är så långt ifrån meningen med randonné man kan komma. Helvete vilken jöns. Jag är så fruktansvärt besviken på mig själv och mina beslut. Jag kan inte sockra till det på något sätt. Det är precis som det engelska uttrycket: Pain is temporary but quitting lasts forever, eller ”la douleur est temporaire, mais cesser de fumer dure pour toujours” som Google translate tycker att det ska heta på Franska sitter ganska bra. Det här kommer ta lång tid att smälta. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Jag är ansvarig för mig själv och mina beslut. 

 

Tre glada laxar innan start. Mustaschen är oljad och redo för äventyr.

Fint rull i solnedgången.

Härlig fransk gubbe på en kontroll.

Guide Michelin i Loudeac.

Fuck this shit, I´m going home.

60 mil och klar för PBP. 2019

 Det är söndag och klockan är strax efter tio på förmiddagen när jag vaknar i sängen och känner mig som en mosad skalbagge. Jag försöker röra mig men mina ben gör så makalöst ont att jag flämtar till. Här kan man använda hur festliga beskrivningar som helst för hur mina ben kändes. 

– Det kändes som att man hällt flytande lava i benen och sen slagit på dem med en stekpanna.

– Benen kändes som ett rått ägg som körts i micron i tio minuter.

– Benen kändes som utbajsat äppelmos.

– Det kändes som om att Kim Jong Un hade provsmällt en kryssningsmissil i låren.

– Det kändes som att man hade försökt borra en Hallandsåstunnel i låren och sen fyllt igen med Rhoca-Gil.

– Benen kändes som Dresden i mitten av 40-talet.

”Vad fan har hänt? Var är jag? Vad har jag gjort egentligen? Varför denna outhärdliga smärta?”

Ah, just det. Jag hade precis vaknat efter Täbys 60-milare. Det sista kvalloppet för Paris-Brest-Paris. Fasen vad nice att ha den avklarad, tänkte jag och rullade ner på golvet. När jag ålade vidare ner mot köket så försökte jag minnas vad som hänt på rundan så jag skulle ha nåt att blogga om. 

Det var ljust och varmt redan när klockan ringde 04:00. Vid starten var det 15-16 grader så jag startade i kort-kort. Det är alltid lika kul att träffa de andra vid starten. Speciellt när det är en 60-milare och PBP-år. För då är det bara de mest dedikerade som ställer upp och alla har samma mål, Paris. Calle, min bror var där. Toni, den tjocka australiensaren var där. Jocke, novisen på randonné var där. Jens, som inte verkar förstå hur stark han är var där. Reimert, som kan snacka så öronen blöder var där. Gunnar, superhjälten från Järvsö var där. Ingvar, The Dictator och mästaren på att suga hjul var där. Bengt, Herr Randonneur Sverige var självklart där. 

Samling i Täby 06:00.

Vi rullade genom stan och förbi Södertälje och Järna. Vinden låg i ryggen så milen tickade på bra. Kontrollerna löpte också på utan några större besvär. Solen värmde skönt och fixade en nice bränna på armar och ben. Tempot var alldeles lagom och det kändes bara så enkelt allt ihop. Det var många starka cyklister i gruppen som hjälpte till med farthållningen. Det kändes redan nu att det här skulle bli en bra runda.

Fin rull på fina vägar.

Vädret var som sagt prima. Allt var frid och fröjd och jag satt och njöt av det fina vädret och vyerna. Då ropar Desmo (happy nick) till mig:

-Var är misären Mollo, var är misären? Det här håller inte!

En kvart senare hörde jag ett brak och såg Desmo ligga på marken i ett moln av damm. Calle gick också omkull och båda fick sina hjul krökta. Som av ett under så gick båda hjulen att rikta så vi kunde åka vidare. Det hade ju varit ganska snöpligt att behöva bryta en sån här fin runda. 

Ungefär halvvägs ligger Fellingsbro. Efter den följer den tuffaste biten på rundan. Till Grängesberg där nästa kontroll ligger är det ca 10 mil och kan upplevas som jävligt dryg och backig. Här väggade jag förra året och hade allvarliga funderingar på att sluta cykla för gott. 

Ingvar laddar med en räkbakelse i Fellingsbro. Utanför bild sitter Magnus och trycker i sig en tub majonäs.

SMHI hade antytt att det kunde komma lite regn här. Typ nån liten skvätt eller så men inget värre. De molnen som tornade upp sig i verkligheten sa något helt annat. De var fulla med dödsregn. Frågan var bara när vi skulle få smaka på det. 

Börjar ana oråd. Regnet hänger i luften.

Precis när jag satt och funderade på det så började det droppa. Sen ökade det till fullt regn. Då beslutade vi oss för att stanna och ta på oss regnjackorna. Vi som hade packat med såna alltså. Regnet hängde med hela vägen till Grängesberg där det avtog lite när vi gick in på en liten mack som även var kontroll. Här bytte vi om och drog på oss lite mer kläder. Jag hade en minnesbild från SMHI-appen att det skulle sluta regna i Grängesberg så jag blev snöpligt förvånad när det regnade ännu mer när vi gick ut från macken. 

Och där kom regnet. Men jäklar vilka Rapha-stekare! 

En gubbe är glad i sin regnjacka, en annan ser bekymrad ut med sina tunna armvärmare.

Halvvägs till Fagersta slutade det regna. Vi hann även överraskas av ännu en vurpa. Nu var det Reimert som gick på Manges bakhjul och stöp i backen. Han och Mange skulle sova på hotell i Fagersta så Reimert hade nog börjat drömma om hamburgare och öl redan. Väl i Fagersta stämplade vi på den enda kvällsöppna macken. Ett tag senare vinkade vi hej då till ortens ungdomar som hängde utanför macken och drog vidare mot Sala. Nu var vi riggade för nattcykling med tända lampor och reflexvästar. Natten susade på precis lika fint som på dagen. 

De gula västarna är redo för hemfärd i Fagersta.

Stället där det brann för några år sen. Fortfarande rätt mäktigt att cykla igenom. 

Suddig gubbe. 

Vid den här tiden på året blir det aldrig riktigt mörkt. Om det hade varit molnfritt hade vi knappt behövt lamporna. Efter lite irrande i Uppsala så hade vi bara sista etappen kvar. Den här biten brukar jag ha lite ångest för. Den är ganska backig och det är ofta blåsigt här. Nu gick det tacksamt nog riktigt bra. Vi sladdade in på OKQ8 i Täby och fick sista stämpeln på kortet. Jag får passa på att tacka alla i gruppen för ett riktigt bra jobb. Det flöt så fint hela tiden så man skulle kunna tro att vi har gjort det här förut.

Värsta nöjda gänget efter målgång.

Det sista kvalloppet innan PBP är klart. Så jäkla skönt. Det var även ett skönt formbesked att rundan gått så bra. Att benen kändes helt skändade när jag vaknade några timmar senare skyller jag på min pollenallergi. 

/Johan