"Cykling är hela livet".

Idag åkte jag och min lilla grabb Viktor iväg för att titta på Ride of Hope. Vi åkte ut mot Märsta och mötte den första klungan. Det var ett imponerande gäng. Minst 100 pers. Sen vände vi och körde efter klungan ett tag. Ett tag senare körde jag om och stannade utmed vägkanten så att vi kunde vinka och klappa händerna. Då säger Viktor att "cykling är hela livet". Det är rätt fiffigt sagt med tanke på att pengarna från det här loppet går till Barncancerfonden.

Efter förstaklungan susat förbi väntade vi ett tag till tills en ny klunga dök upp. Där såg vi Nypan och Danne, och säkert några andra som jag inte hann koppla ansiktena till. Men vänta, låg de i gruppetton? Där ligger ju bara de som är avhängda. Så fort man inte är med så slarvar de. KBCK ligger inte i gruppetton.


Hoppas ni hade en härlig runda och att ni fick ihop rekordmycket pengar.
/Johan

Mälaren runt -09

Igår gick Fredrikshofs Mälaren Runt av stapeln. Jag och Tommy skulle kaptena i snabbgruppen som vi gjorde förra året. Vädret såg ut att bli prima. Det var 13-14 grader när jag mötte upp Amir utanför Knallen. Jag hade bara packat med en reflexväst om det skulle bli sent på puben efteråt. Det blev en härligt solig runda i bra fart.

Starten i Barkarby. Foto: Tell

Det var skoj att träffa de andra cykelgubbarna och surra lite innan starten. Lasse S och Gunnar O var också på plats. Lasse hade föreslagit att de skulle cykla från Järvsö till Barkarby för att köra Mälaren Runt, sen skulle de cykla hem igen. 108 mil på en helg skulle det bli. Gunnar hade tydligen svarat ja innan frågan var klar. Janne såg smal och trimmad ut. Tillmann såg ut som en påse skit. Han hade tydligen vaknat i cykelkläder på soffan. Fortfarande berusad av belgiska brandsläckare. Sånt ger pluspoäng i min bok.

Jag var lite osäker på min hälsena som började kärva på LEL, men den visade sig hålla ihop fint. Benen verkade också vara i fin form. Vila och rödvin gör under på trötta kroppar. Med det här vädret och den stora klungan kändes det som att jag fick betalt för all blåst och regn från england.

Vår grupp i Södertälje. Foto: AJ

Det var ca 100 pers i klungan som slingrade sig in mot stan. Vi fyllde upp ett körfält på Bergslagsvägen. I Botkyrka stannade vi och delade upp oss i de olika fartgrupperna. Snabbgruppen körde iväg först, vi var strax under 30 pers. Efter ett tag stack 8 cyklister iväg. Snabbgruppen ska hålla 30-35 så jag gjorde inget försök att gå med. Tur var väl det. En av utbrytarna var Simon, som tydligen körde bra på SM sist. Den andra var Erik, killen med tempohjälmen som körde sönder klungan på 30-milaren och Energitrampet för några år sen.

Foto: AJ

Tack var vädret och den stora klunga rullade milen på i bra fart. Vid Torshälla golfklubb satt några av utbrytarna och flämtade. Peter, som hade ben som såg ut att kunna producera sjuka mängder watt, såg helt färdig ut. De andra hade dundrat vidare. Det hade tydligen gått undan ordentligt. Vi andra mumsade i oss lunchbuffén och fyllde upp med kaffe och kakor. Sen stack vi iväg.

Mellan Kungsör och Köping hördes en läskig smäll längre bak i klungan. När jag tittade bak såg jag en kille som studsade ner i diket och en kille som låg på backen. När jag kom fram var han fortfarande avsvimmad. De som stod runt omkring försökte få kontakt med honom. Efter ett tag vaknade han till, men var knappt kontaktbar. Hjälmen som låg brevid var alldeles platt på ena sidan. 10 minuter efter jag ringt 112 kom ambulansen. De tog hand om honom och körde honom och hans son till sjukhuset. En familj med bil stannade och frågade om de kunde hjälpa till med något. Turligt nog hade de ett cykelställ med sig så de tog hand om hojarna. Verkligen bussigt.

Sedan rullade vår klunga vidare och alla var påverkade av det som hänt. Hur hade det gått om han inte hade haft hjälm? Det vill jag inte ens tänka på. Hoppas verkligen att det gick bra med honom.

Foto: AJ

I Köping stämplade vi och fyllde på vatten. Sen rullade vi vidare mot Västerås. Vägarna här är verkligen helmulliga. Nu började folk bli lite krokiga längre bak i klungan. Tempot sänkte bitvis för att gruppen skulla hålla ihop. På Max i Västerås åt vi middag och fortsatte mot nästa stopp i Bålsta där vi fikade. Halva klungan var trött och den andra halvan var pigg. Efter Bålsta började det ryckas i backar och laddas för Barkarby-skylten. Nu hade också Peter vaknat till liv. Han hade legat längst bak i klungan de sista 15 milen och ropat lucka, nu var han längst fram och ville vara med och spurta.

Det finns bara en vinnare på en skyltspurt, och det finns bara en skylt som betyder nåt på Mälaren Runt. Eftersom jag är världens bästa cyklist tog jag den spurten med lätthet. Zipphjulen susade i ett ökande tempo tills jag hörde ljudvallens knall. Jag kunde skymta tårar i de andras ögon när dammet la sig.

Foto: Tell

Tack allihop för en fantastisk dag på cykeln. Vi ses väl nästa år igen?
/Johan

Mälaren runts hemsida.

London - Edinburgh - London

Det är lite svårt att sammanfatta ett sånt här lopp. Det kommer dyka upp minnen ett bra tag framöver. Loppet började lite struligt med en helt makalös kö för registreringen. Nån i organisationen hade tänkt lite kort vilket gjorde att vi fick köa i ofattbara 6 timmar för att få ut startkort, nummerlapp och cykeltröja. Som tur var så fungerade resten av loppet med kontrollerna perfekt.

Registreringen. Foto Matt Haigh

Anders startgrupp 09:00

Vi rullade iväg i vår startgrupp 09:30 på söndagen. Det var ganska mycket svängar och korsningar så vi fick hålla reda på vägbeskrivningen. Jag läste noterna och Ari hade sin gps som back up. Det funkade prima. Magnus hade en extra uppsättning kartor om vi skulle köra vilse. Efter 1,1 mil fick jag vår första punka.

Efter några mil kom vi ifatt ett gäng engelsmän. När vi körde förbi så hängde de på. Jag antar att de blev provocerade av våra sverigetröjor för de försökte rycka i backarna och låg och tryckte på som fan på platten. Vi hade lätt medvind så farten var ordentligt hög, pulsen också. De första 20 milen gick på under 7 timmar. Med det här tempot skulle vi krokna innan kvällen. Som tur var så kroknade den hetsigaste engelsmannen i en backe.

Team Sweden. Foto Roly C

Matstopp efter 20 mil

The swedish train. Foto Greg Melia

Efter kontrollen vid 20 mil hade vi sällskap med en belgare, en engelsk holländare och en engelsman. Vi körde fint ihop gjorde sällskap till kontrollen vid 41 mil. Där skulle de sova. Jag och Ari ville köra vidare för att komma till Edinburgh innan sovstoppet. Magnus var redan ordentligt trött och skulle med facit i hand ha sovit här. Man blir inte piggare av nattcykling i regn.

Magnus vilar över styret.

Rugbyklubben i Thorn på utvägen. Foto Greg Melia

Hemlig kontroll. Foto: Roly C.

Vi körde vidare till nästa kontroll och sen stretade vi vidare mot Alston. Nu gick det riktigt långsamt. Magnus var helt färdig och tappade rullen så fort man trampade några sammanhängande tramptag. Efter Yad Moss, rundans högsta berg på 600 meter, var Magnus mer död än levande. Han raglade in på kontrollen och somnade direkt över ett bord. Det fanns ingen chans att vi kunde fortsätta så här tog vi ett sovstopp på en timme.

Magnus vilar över styret.

De 18 milen till Edinburgh blev mycket slitigare än vi räknat med. Motvind, regn och Magnus som knappt hade styrfart i backarna. Men vi gnetade vidare och kom till slut fram till vändpunkten. Utsikten när man kom upp på sista berget innan Edinburgh var fantastisk. Vägarna och naturen hade varit otrolig hela vägen.

I Edinburgh tog vi först en dusch och satte på oss nya kläder sen rullade vi ner till sovlokalen som var inhyst i en kyrka. Där fick vi varsin filt och blev anvisade att sova mellan kyrkbänkarna. Jag och Ari var fortfarande pigga så vi stapplade ut på stan i våra cykelkläder och cykelskor för att ta en öl. Vi hittade en mullig pub där jag drack några inhemska ale, Ari tog som vanligt Guinness. Sen gick vi nöjda tillbaka till kyrkan för att sova några timmar. 04:00 var vi klara och började trampa tillbaka. Festligt nog hade vinden vänt under natten så nu hade vi motvind igen. Ja, vi hade faktiskt motvind resten av resan nu. Sammanlagt 90 mil motvind. Det är rekord för min del.

Jag och Ari varvar ner med varsin öl i Edinburgh.

Kyrkan där vi sov.

Efter nån mil blev Magnus trött igen så vi fick hålla igen på tempot. I Alston var vädret sämre än nånsin. Vägen genom Alston är kullersten med 19% lutning. Vägen upp till kontrollen hade en snittlutning på 6% och bitvis både 10 och 15%. Det tog emot ordentligt tack vare motvinden och att man nu hade ca 90 mil i benen. På kontrollen åt vi vita bönor och bacon som vanligt. Jag har nog aldrig ätit så mycket bönor och bacon. Jag har nog inte pruttat så mycket heller tidigare. Ännu ett rekord. Efter målgången träffade vi en kille som hade blåst omkull 2 gånger uppför den här backan. Sista gången hade han brutit av bakväxeln och fick bryta.

Backen upp genom Alston.

När vi kom upp på toppen av Yad Moss, för andra gången, så räknade vi med 20 kilometer nerförsbacke som vi kunde rulla ner för och vila. Men tji fick vi. Här var vinden ännu starkare så vi fick trampa på ordentligt för att hålla 25 km/h. Så mycket för den gratisåkningen. Vi cyklade hela dan och halva natten tills vi var framme i Thorn för en stämpling till. Nu var vi riktigt trötta alla tre. Magnus hade nästan somnat på vägen och jag hade kroknat ordentligt på slutet. Nu hade jag min hälsena strulat ett tag också. Det kändes som att den skulle gå av vid varje tramptag. Skavsåren i häcken var rätt ordentliga också.

På Thorns rugbyklubb strippade vi av oss alla kläder och hängde dem på tork över ett element. Sen la vi oss nakna på en heltäckningsmatta och somnade direkt. Vid det här laget kändes det riktigt lyxigt, vi hade ju faktiskt en filt. En timme senare pep Magnus klocka och vi gick upp och drog på oss kläderna igen. Det var kallt, regnigt, blåsigt och mörkt ute. Vi hade nu cyklat 110 mil och hade ”bara” 30 mil kvar. Ari fortsatte lika starkt som tidigare. Han visade inga tecken på att vara trött.

Det slutade vara kul för ganska länge sen.

Milen rullade på i hyffsat tempo trots motvinden och regnet. En dag senare var vi på sista kontrollen och insåg att vi bara hade 7 mil kvar. Tyvärr fick vi släppa det gänget vi hade haft sällskap med de sista milen. Min hälsena gjorde helt sjukt ont i de första backarna efter kontrollen. Vi gasade på lite för fort så den hade inte hunnit bli varm. Efter en stund släppte det och vi kunde fortsätta med vårt gnetande. De sista milen kändes som en oändlighet. Den ena branta backen avlöste den andra. Asfalten var nästan sämre nu, även om det är omöjligt, eller så var det kroppen som hade tröttnat på slagen från potthål och skaket från pinsamt dåliga vägar.

Efter 140 mil och 83 timmar var vi äntligen framme. Vi stämplade och skålade för vår egen förträfflighet. Sen rullade vi tillbaka till hotellet innan kroppen stelnade. I hotellbaren tog vi varsin öl och somnade sittande.

Allt som allt var LEL tuffare än jag räknat med. Vädret gjorde så klart sitt, men den dåliga asfalten och de smala vägarna tillsammans med backarna gjorde att man inte kunde köra på samma sätt som i Sverige. Här kan man ligga i en grupp och låta milen ticka iväg. På LEL fick man jobba för varje mil.

Om 4 år går loppet igen. Får se om jag kör då. Men ni som vill se England från cykelsadeln ska definitivt fundera på det här loppet.

Tack Ari och Magnus för en härlig helg.
/Johan




/Johan

Packad mitt på dan.

Nu börjar det dra ihop sig för englandsresan. Idag tog jag min sista runda innan loppet. Jag och Nypan tog den vanliga svängen runt Bålsta. Benen och hojen kändes helt ok. Däremot fick jag en punka på de sprillans nya däcken, så det var ju tur att jag körde in dem. Det var antagligen slangen som hade fått sig ett nyp när jag krängde på däcken. Det blev en mullig runda med mycket snack om touren och om planer för nästa år. Rundan avslutades med en veteöl. Weihenstephaner är nog den bästa recoverydrickan just nu.

Uppladdningen har inte riktigt gått som planerat. Förrförra helgen blev det alldeles för mycket festande och vinande och på söndan vaknade jag med halsont. Sen åkte vi till Gotland. Där finns det så mycket annat man vill göra så cykeln fick stå några dar till. Sammanlagt har jag bara hunnit med 4 stycken 6-milarundor de sista 12 dagarna. Det är lätt att sätta upp storartade cykelplaner för semestern, men när man väl är där så är det svårt att välja bort att umgås med familjen. Tur är väl det.

Imorgon flyger jag som sagt till London sen går starten på söndag. Jag har ingen aning om vad som väntar oss. Men tävlingsledningen har garanterat både regn och motvind. Enligt höjdprofilen lär vi inte sakna backar heller. Det är bara de 20 första och de 20 sista milen som är platta. 140 mil är ganska långt så jag lär nog få användning för både Assoskräm, Ipren och koffeintabletter. Hotellet har jacuzzi och bastu så vi har i alla fall nåt att se fram emot efter målgång.

Yad Moss ser rätt mulligt ut med sina 600 höjdmeter. Det känns verkligen bra att vi får den backen 2 gånger så man garanterat blir trött i benen.




Kläderna är packade och snart är cykeln nerstuvad i sin väska. Jag har just knäppt upp en lätt och somrig flaska vin och snart börjar touren på Eurosport. Linda och Viktor har det bra på Gotland och om en vecka ses vi igen. Jag kommer sakna dem, men samtidigt ha det för jävla skojigt på fel sida av vägen i några dar.

Vi hörs om en vecka. Nu kör vi så det ryker!

Här är några länkar om LEL:

http://www.aukweb.net/el/index.htm
http://www.londonedinburghlondon.co.uk/

Christian Tillmann kommer rapportera i den här tråden på happy.
/Johan

De första 1000 milen klara.

I vintras sa jag att jag skulle cykla 1000 mil innan starten på London-Edinburgh-London i slutet på juli. Det är inget speciellt med det egentligen men för mig var det ett bra mål för att pressa mig att cykla mer än tidigare. Framför allt för att hålla fokus under vintern och våren då det annars är lätt att slappa till. Nu är de 1000 milen klara och jag tror nog att jag hinner med 100 till innan starten.

Jag har försökt att cykla minst 35 mil i veckan. Vissa veckor har det blivit mindre och vissa mer, vissa betydligt mer. Varje månad har jag lagt in en runda på minst 10 timmar för att trimma långcyklarbenen och lägga på ett extra lager pannben under kepsen. Vintercyklingen hjälper verkligen till där.

Nu är det 3 veckor kvar till start. Den här veckan kommer jag köra förlängda pendlarrundor och i helgen blir det en 20 eller 30 milare. Nästa tisdag åker jag till Gotland i 8 dar. Där siktar jag på att köra 10-20 mil varannan dag. Sen vilar jag helt i 3 dar innan LEL.

Formen känns riktigt bra nu. Jag känner mig stark och seg. Framför allt så är jag sugen på att cykla långt. Jag hade säkert fått samma resultat med hälften av cykelmilen men nu fick jag den här idén och då är det bara att hacka i sig det och köra. Det viktigaste är att man har kontinuitet i cyklingen och att man har roligt när man är ute.

När vi väl startar så får vi se hur det går. Vi blev av någon anledning anmälda till ”långsamgruppen”. Vi kommer hålla ihop och köra så bra vi kan. Målet är fortfarande 70 timmar men det är inte så noga egentligen så länge vi tar oss runt och inte skämmer ut oss för mycket.

Cyklingen tar inte slut efter semestern. Tvärtom, det är nu man får lägga grunden för nästa sommars mål. I början på augusti går Mälaren runt och två veckor senare går det en 60 milare från Västerås. Eller varför inte Helvetet i norr, ett långt och kallt lopp som arrangeras av CK-Distans. Häng med, det är både lättare och roligare än man tror att cykla långt.

Nånstans mellan Vättern och Vänern på "3 sjöar runt".

Gran Canarias.

20-mils brevet i Västerås

Afterbike på Lilla Barkarby.

Cykelsugen skitgubbe.

/Johan

Mullig morgon

Imorse stack jag och Amir ut på en runda till Bålsta. Tempen var redan 18 plusgrader trots att klockan var 07. Tack vare gårdagens regn och åska kändes luften ny och fräsch. Vi rullade genom Skälby utan att möta en enda bil. Jag kände mig pigg och stark i benen trots långrundan förra helgen och en hel veckas jobbpendlande och torsdagens afrikarunda. Det beror antingen på att jag är bäst i världen eller det faktum att Tour de France startar idag, eller så hade jag bara en bra dag helt enkelt.

Vid Bro svängde vi in mot Ådö och slingrade oss ner tills vägen tar slut därefter slingrade vi vidare mot Lindormsnäs och tillbaka till Bro, sen Bålsta där vi vek av höger mot industriområdet och över motorvägen och genom skogen till I1´s övningsområde. Det kändes som att mina ben kunde dra hur mycket som helst idag. Amir släppte vid några backar annars hängde han med riktigt bra. Han kände sig fortfarande lite seg sen 60-milaren förra helgen.

När jag kom hem efter 10 mil smakade det riktigt gott med frukost. Jag körde rundan på tom mage och bara vatten i flaskan för att bränna lite extra fett. Jag måste verkligen göra nåt åt min fetma. Jag är tjockare än vad folk tror..

Tack Amir för en riktigt härlig morgon.

/Johan

Varmt som i Afrika.

Idag tog jag ledigt från jobbet för att kunna utnyttja en av sommarens varmaste dagar till att cykla. Efter att jag lämnat Viktor på dagis stack jag och Patrik iväg mot Bålsta. På vägen dit visade jag en lite omväg förbi Ådö. Ett sommarstugeområde strax utanför Bro med grymt härliga vägar som ringlar omkring inne i skogen. Vi hade bestämt att tempot skulle vara sansat. Jag var fortfarande lite seg efter 60-milaren och Patrik kände sig gammal efter att ha bytt panel på huset.

Redan vid halv tio-tiden var det 26 grader varmt enligt min Polar. Patrik hade väldigt svårt att hålla sig ifrån att rycka i backarna men jag tog ett moget beslut att hålla mig lugn. När vi kom till Bålsta var vi tvungna att stanna för att fylla vatten. Där passade vi också på att dricka varsin Cola. Sen bar det iväg mot Skokloster, men det åkte vi förbi och fortsatte på stora vägen.

Värmen var nästan olidlig nu. Benen kändes tunga och pulsen var hög bara för att försöka kyla ner kroppen. Vid korsningen där man kan välja mellan I1:s övningsområde och Bålsta valde vi Bålsta. Det är en ganska mullig väg som går genom skogen och kommer fram vid Bålsta industriområde. Nu visade Polaren 36 grader!

Den sista biten från Bålsta tillbaka till Hässelby rullade på i samma fart som tidigare. Rullsnittet låg en bit över 30. Strax innan Jakobsberg stannade vi vid en liten butik och köpte fryst pytt i panna och 2 kalla folköl. Patrik stoppade ölen i ryggfickorna och jag tryckte in pytten under tröjan. Jösses vad skönt. Pytten kylde ner ryggen så där perfekt. Att jag inte har tänkt på det tidigare..

Efter 11 mil och 4 timmar var vi hemma i Hässelby igen, där blev det en enklare after bike med pytt i panna, stekt ägg och en folkis.


Tack för en väl investerad semesterdag. Cykelbrännan börjar arta sig nu...

/Johan

Nya väskan.

För ett tag sen köpte jag en ny väska till hojen. Tanken var att jag skulle ha den på LEL och andra långrundor. Jag har kollat en del på olika lösningar men det har alltid spruckit på nånting. Till slut hittade jag en Rixen Kaul på Norvelo. Den finns i en massa olika storlekar och modeller.

Den jag köpte har två små fack på utsidan och ett nätfack på ovansidan. Sen har den ett stort fack i mitten. Totalt är den på 6 liter. Tack vare Klick fix-fästet kan den tas bort och sättas på enkelt. Man kan också köpa ett extra fäste så man kan ha den på flera cyklar.

I helgen testade jag den för första gången på 60-milaren. Jag packade den full för att se hur mycket den rymde och hur det kändes med en tung väska bak på cykeln. Den funkade kalas. Det kändes knappt att jag hade väskan på hojen och den verkade inte ta så mycket vind heller. De små facken på sidorna kommer man åt när man cyklar och det stora facket kan man öppna helt så man lätt kommer åt det man packat ner. Så här läcker ser den ut när man hojar också.

Foto Tillmann.

Enligt mina beräkningar bör väskan rymma 4-5 Rochefort 10:or och i nätfacket kan man med lätthet trycka ner en parmesanost och en halv salami, så den är verkligen användbar.

/Johan