300 mil än så länge.

Imorse cyklade jag min 300:e mil för året. Allt rullar på och jag känner mig starkare och starkare. Nästa vecka väntar en veckas cykling på Mallis. Sen rullar brevetsen igång med jämna mellanrum.

Räserpremiären blev en höjdare. Det känns att vintercyklingen har gett resultat. Jag hoppas benen är redo för Puig Major och de andra topparna. Det är första gången jag hojar i riktiga berg. Om man inte räknar Tranebergsbron som ett berg. :)

Men just nu är det inte bergen som oroar mig, utan vädret. Det ser ut att bli piss och blåst fram till tisdag. Det var ju inte riktigt det jag bokade. Men blir det för dåligt väder får man ta till spriten. Det gäller att ha ett reträttmål. Hur som helst ska det bli riktigt kul att komma iväg. Regn, piss eller skit. It´s all good.

Vi ses efter Mallis.

/J

Premiär i kort-kort.

Idag hade jag min kort-kort-premiär.

Min snälla mamma kom över och tog hand om Viktor i 3 timmar. Tempen låg på otroliga 19 grader.

Jag tog tillfället i akt och testade mina nya hjul och däck också. Benen var fulla av sprattel och allt kändes så där perfekt. Varje backe betydde attack. Jag försökte stå och bryta som Pantani (med händerna i bocken) men det var inte riktigt min stil. Jag såg nog mer ut som Lance. :)

Jag trippade upp på högre kadens, som när en katt klättrar upp för ett träd. Jag till och med övade på hans salta blick. Det gick jättebra tills jag kände hur solen värmde och hjulen sjöng när jag trampade. Då började jag nästan skratta av glädje. Endorfinerna sprutade. Det är precis det här jag har längtat efter hela vintern. Hysteriskt skrattande sprintade jag de 8 milen runt Ekerö.

Första passet på räsern, nysopade vägar, kortbrallor och korttröja och en helt nybantad cykel. Allt stämde.

Hjulen känns jättebra, styva och lätta. De nya Ultremo-däcken känns också väldigt fina. Grymt bra rull och väldans lätta. För att inte tala om nya gaffeln. Styv men ändå väldigt bekväm och vibrationsdämpande.

När jag vände vid Svartsjöanstalten så nollställde jag snitthastigheten, den hade jag glömt nolla innan jag stack. När jag sen kom till Drottningholmsslott 3 mil senare så visade mätaren ett snitt på 35,7. Helt ok för årets första riktiga räserrunda.

Väl hemma så blev det en espresso på altan. Sen kom Fredrik förbi med världens största ryggsäck fylld med bubbelplast. han jobbade tydligen "hemma" idag.

Om några dar sitter vi på Mallis och garvar oss harmynta.

/J

Les alpes de Hässelby.

Wheee! Nu är räsern klar för sommaren.

Hela vintern har gått åt till att leta, väga, räkna och drömma om cykeldelar. I veckan fick jag hem de sista prylarna. Och nästan samtidigt smälte snön och vägarna torkade upp. Men varje gång jag tänkt ta ut räsern har det börjat regna och snöa igen.

Igår kväll fick jag ett ryck. Jag slängde mig på hojen innan vädergudarna hann reagera. Sen sprintade jag iväg på en liten backrunda. Första stoppet var Skogling. Cykeln var ju tvungen att vägas. 7,59 kilo. Klart godkänt. Cykeln har bantats ett 800 gram sen förra sommaren.

Efter invägningen trampade jag vidare mot Hässelby Villastads sköna backar. Det fanns en hel del härliga vägar att välja mellan. Upp och ner, fram och tillbaka. Folk trodde nog att jag gick på knark. En vacker dag ska jag sätta ihop en slinga som man kan köra ett tag. Igår blev det mer spontanpsykling. Backen från Berghamnsbrygga upp till toppen på Vidholmsbacken var en given succé lisom backen från Strandbadet till Bruksvägen.

Cykeln kändes riktigt bra. De nya hjulen var styva och lätta. De flexade inte nämnvärt, jag väger bara 65 kilo så det kan ha hjälp till. Det jag tänkte på var att de lät riktigt härligt. De sjöng liksom.

De nya Ultremo-däcken, en nyhet från Schwalbe, verkade också bra. Jag vågade inte pressa hojen för hårt i kurvorna men det lilla jag kände var bra. Rullgrus och is är en dålig kombo på årets första räserrunda.

Den nya gaffeln (Ritchey WCS Carbon) gorde också sitt till för att hojen skulle kännas bra. Gaffeln var styv och vibrationsdämpande till skillnad mot originalgaffeln som jag hade förra året. Den kändes bara trist.

Det var lite ovant med de korta vevarna, jag kör med 170 vevar på räsern och 175 på de andra hojarna. Det var framförallt i backarna som det blev lite konstigt. Jag är van att stå och bryta, nu fick jag tassa försiktigt med hög kadens. Men det kommer nog ge sig på Mallis. Där finns det både en och två backar har jag hört.

Tjingelong.

/J

20 mil som sög fett.

Om alla rundor kändes så här så skulle sluta cykla.

Jag har känt mig seg och lite knepig hela veckan. Och blev konstigt nog inte piggare av en flaska vin kvällen innan heller. Det brukar annars göra susen.

Dagen började perfekt med sol och medvind. Jag fin-åt en Snickers och njöt. Det var bra fart på klungan ut till Sala, där första stämplingen var. Nån mil senare rasslar det till bakom mig. Henrik och Åsa gick slog hårt i backen. Sekunden efter ser jag även Jan ligga och sprattla på marken. Rassel pling så ligger jag också på asfalten. Totalt gick 5 pers omkull på en mystisk isbeläggnig. Som tur var så var det i en uppförsbacke. Så ingen blev allvarligt skadad.

Efter 8-milsfikat på Amigo Pizzeria i Horndalo så vände vi upp mot vinden. Nu hade även Fjärdebrunn, Herz och Bosse anslutit. Från och med nu var det moln och motvind. Den tråkigaste sortens cykling när man känner sig svag. Jag visste också att vinden skulle vara emot oss resten av rundan, alltså 12 mil till.

Min mage strejkade så jag kunde varken dricka eller äta ordentligt. Det kändes som jag ville spy och skita samtidigt. Ingen skrattfest. Jag trampade vidare och tog nån förning då och då. Men det var inte så skoj som det borde vara. Vinden brusade trist i öronen. Nu var vi i Dalarna och ortsnamnen lät som skidsemester. Vägarna var torra och fina och milen tickade på.

Några timmar senare staplar vi in på Elsa Andersson konditori i Norberg. Ett sånt där ställe man bara hör talas om. De andra gästerna såg äcklat på oss. Vi var smutsiga och luktade illa. Och om jag såg lika risig ut som jag kände mig så var det nog ingen vacker syn.

Två koppar kaffe och en halv kaka var allt som jag lyckade trycka i mig. Skink och ostfrallan tog jag med i ryggfickan. Den tryckte jag i mig en halvtimme senare. Då låg jag längst bak i klungan och njöt. Nu började det kännas lite bättre. Antagligen för att det var mindre än hälften kvar.

När jag såg "Västerås 32" på en skylt fick jag nästan glädjefnatt. Oscar såg också rejält lättad ut. Nu var det max 2 timmar kvar. Då kom regnet. Jag försökte gömma mig så gott jag kunde i klungan. Vinden kändes tyngre nu. Benen också.

Efter en lång dags skitcykling kom vi äntligen i mål på Shell i Västerås. Jag försökte äta en macka men fick avbryta efter halva. Magen var helt svullen. I bilen hällde jag i mig 2 redbull för att inte somna. Jans snackande skulle i och för sig hållit mig vaken nåt dygn till. Väl hemma var jag inte ens sugen på öl. Min första och förhoppningsvis sista alkoholfria after-bike.

Resten av kvällen komade jag bort i soffan till slutet av Melodifestivalen. Nu är i alla fall den första breveten avklarad. Och jag är ett steg närmare PBP.

Här är en artikel i Västmanlands läns tidning: http://www.vlt.se/artikelmall.asp?version=323115

/J

De första 200.

Sådär idag avverkade jag min tvåhundrade mil för året.

Jag har haft som plan att cykla minst 100 mil eller 50 timmar i månaden. Det har funkat bra tills den här veckan. Linda fick kräksjukan så jag var tvungen att stanna hemma från jobbet, där sumpade jag 4 fina cykeltimmar.

De sista veckorna har jag druckit alldeles för mycket öl och vin. På måndag blir det ändring på det. Då återgår jag till ursprungsplanen att bara dricka på helgerna. Att det ska vara så svårt...

Vikten ligger på 67. Det är fortfarande 2 kilo kvar till Mallis. Och då ska det bara vara skinn och ben kvar. Jag ska se ut som en anorektisk bergsget.

Skitsamma idag är det fredag och då åker vinet fram. Fredag är veckans bästa dag!

/J

Melodifestivalen blev njutbar.

I lördags kom min gode vän Anders tillbaks med en film han lånat. Som tack fick jag en Gulden Draak tripel ale. En härlig liten rackare på 10.5%.

På lördagkvällen när jag blev tvingad att se Melodifestivalen passade jag på att knäppa upp den.

Den påminde om Rochefort 10 men lite sötare. Min var snäppet för kall, men blev godare ju varmare den blev. På nåt konstigt sätt blev melodispektaklet bättre ju längre tiden gick också.

Eftersom den är så pass stark och smakrik så ska den inte drickas till mat. Den har nog ihjäl vilken måltid som helst. Istället bör den avnjutas ensam eller tillsammans med lite ost.

Om du mot all förmodan hittar en låda Gulden Draak på Bolaget. Passa på och köp, den kan rädda ditt liv.

/J

Söndag innan frukost.

I söndags skulle vi ta en 3 timmarsrunda på Ekerö. Planen var att vi skulle hoja 1,5 timme och sen vända hem. Detta för att Anders är hårt hållen hemma. Som vanligt körde jag utan frukost.

Jag packade ner en gel och en snickers som nödproviant. På väg mot Preem där Anders och Patrik stog och väntade så sprack min framskärm och fastnade i hjulet. Som tur var så gick det väldigt långsamt just då. Annars hade jag dött, säkert.

Skruva skruva och slänga den trasiga skärmen åt helvete. Så nu iväg. Härligt, nu börjar det snöa också. Små elaka snöflingor. Såna som verkligen svider i ögonen.

Det sista jag såg när jag stängde dörren innan jag stack hemifrån var mina fula glasögon. Jag minns att jag tittade upp på himlen och gjorde en snabb metreologisk analys. Glasögonen fick ligga.

Anders hade gjort samma analys av vädret. Så jag var inte ensam. Cyklingen gick fint och vi snackade en massa skit på väg ut mot Drottningholm. Mina ben kändes sprattliga och glada. Tack för det Krups espressomaskin.

Anders fick tyvärr bryta efter en timme, hans ostknän hade sabbats veckan innan i fjällen. Så han vände och trampade surt hemåt. Detta medförde dock att vi inte hade nån direkt tidspress längre. Efter en sekunds övertalning så stack vi vidare mot det långa varvet på Ekerö. Skogling gnällde över kalla tår. Med tanke på att hans fötter är en halvmeter långa så måste det svidit ordentligt.

Ekerö är fantastiskt. Vägarna slingrar förbi gårdar med hästar och skit. Här ute åker man trimmad moppe och lyssnar på E-type. Det finns en matbutik, där får man rabatt om man handlar för mer än 500 kronor.

Varje backe var ett tillfälle att testa gränserna. När skulle energin ta slut? Jag stog upp och bröt så hårt jag kunde i hopp om att hammaren skulle komma. Den kom aldrig.

Patrik såg glad och nöjd ut när jag lämnade honom. Det här var hans längsta runda i år. Men troligtvis inte den sista.

Väl hemma så åt jag en dubbel portion mat och slängde mig i badet. 4 timmars cykling innan frukost är verkligen kalas. Nån timme senare knäppte jag en röd Chimay.

/J

The final Oetzi.

Inför den sista Oetzin fick vi ändra strategi. Själva namnet Oetzi visade föra otur med sig. Inför de tidigare rundorna så slog alltid vädret om, så istället för isande kyla blev de riktigt behagliga myscyklingar. Den här gången skulle vi inte väcka den griniga alpmumien. Rundan fick istället arbetsnamnet Idas sommarrunda.

Strax innan 06 vaknar Viktor och tycker att jag ska ge honom välling. När han ätit upp vällingen så kräks han upp den på min tröja.

-13 grader ute. SMHI hade lovat -16. Jag ska möta de andra vid Aspudden så jag får en timmes uppvärmning när jag cyklar dit. Det snöar och ser lovande ut.

Jonas, Jan, Olle, Micke och Björn möter upp vid macken. Vi sätter fart mot första kaffestoppet i Södertälje. Det är ordentligt kallt och våra dubbdäck knastrar rejält när vi trampar genom de södra förorterna.
Jan berättar om nåt 100-milslopp i Italien.

Jag har en ryggsäck packad med extrakläder. Bland annat en rånarluva och ett par tjocka handskar. De första tre timmarna fryser jag som fan om ansiktet, men jag har bestämt mig för att vänta med rånarluvan tills det blir mörkt igen. Det får bli en liten present till mig själv senare.
Jan berättar om Paris-Brest-Paris -03

Efter det stående fikat cyklar vi vidare mot lunchstoppet i Strängnäs. Nu kikar solen fram och allt känns bara helt underbart. Kaffet börjar sprattla i kroppen och benen trummar på. Då får jag punka.
Jan berättar om långcykling i allmänhet.

En stund senare står det en kille med proffskamera i ett dike och plåtar oss. Jag gör mitt bästa för att se läcker ut. Killen i diket visar sig vara Daniel, en kille från Happy som inte hade nåt annat för sig. Sen ser vi hans bil lite här och där. Varje gång håller jag in magen och gör en salt min.
Jan berättar om brevets i england.

Nån mil innan Strängnäs börjar Jonas klaga på illamående. Det var kanske inte så bra att kolhydratsladda med Moules frites.

Nu är det äntligen dags för lunch, jag börjar bli riktigt hungrig. Som vanligt traskar vi in på Strängnäs kebab. Jag vet inte varför vi äter där varje gång. Maten är flottig och smakar skit. Precis lika äckligt var det idag. Och precis som de tidigare gångerna så är man helt spyfärdig de närmaste timmarna. Jonas vänder hemåt efter lunchen. Den vidriga pizzan gjorde honom inte mindre illamående.
Jan berättar om brevetveckan på Mallorca.

Solen lyser fortfarande. Den här rundan blir bara bättre och bättre. I Enköping har jag glömt lunchen. Vår lilla klunga trampar vidare utmed 55:an. Solen går ner och det blir mörkt. Med mörkret kommer också kylan. Nu har det gått ner till -10 igen. Men så länge man trampar och är glad så funkar det prima.
Jan berättar om Calais-Brindisi.

Fikastopp i Bålsta. Här står också Daniel och väntar. Lite redbull och drickyogurt. Nu är det bara 35 km kvar. När vi kom ut från macken märktes kylan ordentligt. Handskarna stelnade och tårna började svida. Av nån anledning så kändes de sista fyra backarna ganska tama idag. Rånarluvan får ligga kvar i väskan.
Jan berättar om brevetveckan igen.

Äntligen framme i Barkarby och in på stamkrogen Lilla Barkarby. Nu ska det drickas Bel Pils.
8 öl senare vinglar jag den sista halvmilen hem.
I huvet ekar Jans historier om brevets, titanramar och 120 milalopp. Fan va det ska cyklas i sommar.

En helt suverän lördag. The final Oetzi.
/J

Skitlördag.

Igår blev en sån där antiklimaxdag. Först en värdelös vecka på jobbet. Sen en värdelös fredagskväll. Det var upplagt för en toppenfredag. Oxfilé, klyftpotatis och rödvin på kvällen och cykling hela lördan.
Istället blev det sura miner hemma eftersom jag skulle cykla dan efter. Jag hade i och för sig sagt till en månad innan. Sen hoppar de sista två av cyklingen. Kvar var alltså jag med en sur sambo och inget sällskap till morgondagens cykling. Skit i det tänkte jag, jag hojar ändå.

Klockan nio somnar jag i soffan. Antagligen i protest mot nånting. När väl klockan ringer vid 06:00 så vägrar kroppen gå upp. Så jag sov vidare till nio. Nu ska jag väl ändå sticka ut?
Två timmar och 4000 koppar kaffe senare kommer jag äntligen iväg. Fortfarande sur sen kvällen innan, på vad vet jag inte.

Men jag är inte på humör att trampa runt själv i tolv timmar, som den ursprungliga planen var.
Istället hojade jag iväg till Johannelundstippen, en soptipp som har en trist asfalterad backe på baksidan upp till toppen. Den enda vettiga backen i närheten.
Det tar ca två minuter att trampa upp för backen. En minut ner om man bromsar.

Sen körde jag upp och ner för den i en timme. 14 gånger blev det. De sista vändorna ville jag bara spy. När jag kom hem körde jag situps och armhävningar tills magen och armarna inte gick att böja längre.
Nu är jag glad igen. Snart knäpps det upp en vinare.
/J

Piss till sol. Tur och retur.

Upp och hoppa som en loppa. Lilla Viktor väcker mig strax innan 6. Byta lite blöja och fixa lite välling. Samtidigt som vällingen snurrar i micron så spottar espressobryggaren ur sig en dubbel laddning espresso.

Idag ska vi köra en 10-mila sväng på Ekerö. Nypan, Fjärdebrunn och Bearfoot ska med. Jag har tänkt köra utan frukost. Jag har en idé om att vänja kroppen att bränna fett. Och bästa tillfället är att cykla innan frukost.

Jag tar en snabb titt ut genom fönstret för att bestämma dagens kostym, det spöregnar och träden plågas av vinden. Härligt skulle jag vilja säga, men det ser faktiskt riktigt pissigt ut.
En halvtimme innan avfärd ringer Nypan och säger att han stannar hemma. Han hade tydligen spytt ur sig cykelsuget.

Nä fan nu måste jag dra. Som vanligt blir det stress innan jag kommer iväg. I förrådet står cykeln med punka på bakhjulet. Jag börjar bända med däcksverktygen samtidigt som regnet gör sitt bästa för att reta upp mig. Nokians dubbdäck sitter verkligen hårt. Jag rusar in och sliter åt mig hjulet från Treken. Nu börjar jag känna mig riktigt hungrig. Det är 2 timmar sen jag gick upp.

En kvart försenad möter jag upp Micke (Bearfoot) på Preem i Åkermyntan. Han är lika glad ändå. Han kör sin vita ss-Pegga med 53-21. I Bromma möter vi upp Oscar (Fjärdebrunn). Nu äntligen kan vi börja hoja. Motvind och regn.

SMHI kan man verkligen lita på. De hade lovat storm och minusgrader. Något besvikna trampar vi nu fram med sol i ansiktet. Ute vid Björkvik fyller vi på kropparna med en vägfika. Nu är det 4 timmar sen jag gick upp. Hungern har gått över. Men jag äter lite ändå. Sen fortsätter vår lilla trio på de slingrande vägarna. I Bromma kommer regnet tillbaka.

Väl hemma så tappar jag upp ett varmt bad och kryper ner. Efter en sekund har jag somnat. Ännu en underbar dag på cykeln.
/J

Tour de Oetzi 2

Lördag, klockan piper 06:00. Jag känner mig trött och bakis, men väldigt cykelsugen. Innan jag sticker så pumpar jag i ett extra kilo luft i dubbdäcken. Nokian wxc 300 kan kännas lite tröga vid långcykling. Planen är att cykla runt Mälaren. 21 mil på dubbdäck, det är upplagt för skrattfest.

I Barkarby möter jag upp de andra morgonpigga Randonneurerna. Vi blev 4 pers som stack iväg. Det var jag, Jan, Henrik och Åsa. En helt perfekt liten klunga.

Första fikat gjordes i Södertälje. Sen trampade vi vidare mot Mariefred och Stallarholmen. Precis innan Strängnäs fick Åsa punktering. Jag tittade på medans Jan och Henrik fixade däcket. 5 minuter senare beställde jag en kebabtallrik med ris i Strängnäs på deras omtalade kebab. När vi rullade genom enköping var det is på vägen, äntligen fick jag användning av dubbisarna.

Mellan Bro och Kungsängen mötte Jansson och Thomas upp. De sista milen mot Barkarby rullar på i fin takt. Efter tolv timmars cykling stolpar vi in på Lilla Barkarby. Där väntade pizza och öl. 27 fatöl och 9 trappister senare skildes vi åt. Tack alla inblandade för en toppendag på cykeln.

Filmer för vintermörkret.

Jag har kollat igenom lite filmer inför vintern. En del var bra och en del kunde jag varit utan. De flesta filmerna har jag köpt på Ebay. De andra har jag köpt från respektive hemsida.


Hell on wheels
Filmen handlar mest om Eric Zabel och Rolf Aldag i T-Mobile under Tour de France. Många riktigt snygga scener.
Dokumetär 123 minuter.
Betyg 4+.








Transition 2
Ett gäng amerikaner åker över atlanten för att köra några crosstävlingar i Belgien. En riktigt bra film som ger inspiration. Mycket tävlingssnuttar och depåsnack. Det finns en 1:a också, den kommer köpas pronto.
Dokumentär 90 minuter.
Betyg 4.







Off road to Athens
Här får man följa uttagningen till USA´s OS-lag. De fick verkligen slita hårt de platserna. En bra film som tyvärr blir lite seg på slutet. Man får följa med på ett gäng tävlingar i USA och Europa.
Dokumtär 104 minuter.
Betyg 4.







Paris-Roubaix 2004
En perfekt trainerrulle för det där 4-timmarspasset som man längtar efter.
Dokumentär/tävling. 240 minuter.
Betyg 5.








The hard road
Här får man följa några förstaårsproffs i Netzero. Riktigt kul att se dem kämpa både mot andra smålag och mot US Postal. Mycket tävlingssnuttar.
Dokumentär ca 90 minuter.
Betyg 4.







Pro
Ganska seg film, mycket tack vare berättarrösten. Jag somnade de två första gångerna som jag såg filmen.
Dokumentär. Ca 90 minuter.
Betyg 2








A Sunday in hell
Paris-Roubaix 1976. En klassiker. Grymt snyggt filmat, snygga cyklar, och riktiga hjältar.
Klassisk dokumentär 95 minuter.
Betyg 5.








Overcoming
Filmen om CSC-stallet. En riktigt bra film. Här får man följa Carlos Sastre, Ivan Basso, Jens Voigt, Bobby Julich, Bjarne Riis med flera. Kan verkligen rekommendera den här filmen.
Dokumentär 107 minuter.
Betyg 4







Pure sweet hell
Lite blandade cyclocrosssnuttar. Snyggt filmat men intervjuerna och snacket i filmen får en att somna. Det handlar mer om livstil än tävling.
Dokumentär typ. 58 minuter
Betyg 2.







/J

Festligt värre inomhus.

Värdelöst på tv, ledset väder ute och kort med tid. För att inte ruttna ihop helt så kan man ju alltid kolla på en bra film på datorn och trampa ett par varv på trainern.

Ikväll blev det New World Disorder 5. De killarna vet hur man cyklar! Höll på att skita i brallan när Cedric Gracia hoppar ut ur skogen. Snubben håller typ 70 på en smal stig. Efter NWD 5 blev det Flandern runt. Nästan lika mycket action där. Utbrytningar, vurpor och sjuka spurter. En stund senare är jag tillbaka i verkligheten. Dags att bada Viktor och läsa en saga.

Max balja är inte riktigt lika upphetsande som Cedric Gracia och Tom Boonen.

/J

Planering inför 2007.

Jaha då var det nytt år också. Det kommer bli ett spännande år. Ett långt år. Det kommer garanterat bli en hel del skavande i stjärten.

Förra året fann jag min nya passion, randonné. Men jag kommer nog klämma in ett par långlopp också.

De här grejerna ska jag beta av under året som kommer.

20 mil brevet.

30 mil brevet.

40 mil brevet.

60 mil brevet.

Laholm 6 dagars.

Jotunheimen runt.

Paris-Brest-Paris.

Delar av Långloppscupen.

Paris-Brest-Paris är årets stora grej. Under våren kommer jag köra en hel del långturer för att förbereda mig. Bland annat kommer jag åka till Mallis med ett gäng från Happy. Fram till Mallis ska jag gå ner lite i vikt. Från 68 till 65. Var tredje helg ska jag försöka köra lite längre rundor, typ 10 timmar. Men det viktigaste av allt är att det ska vara roligt. Om det inte är roligt kan man skita i det.

Nu på lördag kommer vi köra Mälaren runt, Tour de Oetzi 2. Rapport kommer.

/J

Summering av cykelåret 2006.

Det här året har helt klart varit mitt bästa cykelår nånsin. Jag har tävlat mer, cyklat mer, cyklat längre, haft mycket roligare och dessutom blivit farsa.

Nu har jag även fastnat för randonné. Nästa år kommer det bli mycket mer sånt.

Jag träffat en hel del roliga cykelmänniskor, de flesta från mitt favvoforum Happymtb.org
Efter årets cyklingar så känner jag att gränserna för vad som är möjligt suddas ut. Nu känns en 30-mila runda som en trevlig lördagsaktivitet. Efter Göteborgstrippen så känns det mesta görbart.

I siffror blev året helt ok.
på 481 timmars cykling kom jag 976 mil.

Lite tävlingsresultat måste vi ha också.
Ränneslätt 24
Långa Billingeracet 31 (H30)
Lida Loop 21 (H30)
Mtb Vättern 41 (H30)
Mörksuggejakten 27 (H30)
Långa Lugnet 27 (H30)
Sömnlös i Rudan 4 (2 manna)
Vätternrundan 8:20
Stockholm - Göteborg 25:15

Jag vill önska alla jag känner ett riktigt mulligt 2007.

/J

Foto: Bruse Persson

Första inlägget.

Weeho! Nu har jag fixat en egen blog. Jag har ingen aning eller mening med den alls. Utan här kommer jag bara skriva om sånt jag gillar. Bloggen kommer alltså handla om vin och cykling.
Just nu håller jag på och göra mig i ordning för nyårsfest. Mitt nästa inlägg görs alltså nästa år. Vi ses då.
/J