Bigmollos cykelblogg: Resor

Visar inlägg med etikett Resor. Visa alla inlägg

Sista rundan på ön.

Det blev den rundan jag planerade imorse. Klostret i San Salvador via det gubbtäta torget i Petra. Vilken hit! Vägen ut till Petra skar rakt genom landskapet. Och på Torget blev man inte besviken. Tyska gubbar i drivor. I alla världens färger och storlekar. Sen satte vi fart mot San Salvador. Vi såg berget på några mils håll eftersom det är helt platt runt omkring. Stigningen var riktigt fin. 4,5 kilometer lång och 6,5 % lutning. Utsikten från toppen var helt makalös. Man ser nästan hela ön därifrån. Det är en sån stigning som man måste göra. Tolv mil slutade rundan på och det var med en liten tår i ögat som jag lämnade tillbaks hyr-Orbean. Jag är riktigt osugen på att åka hem imorgon. Men jag har redan bestämt att vi ska hit nästa vår också.

Mot Petra.

Nöjding.

Vänta på mig!

Ett härligt gubb-exemplar.

Vi ska upp på knölen längst bort.

Uppe på toppen.

Utsikt över hela ön.

Upp på cykeln igen ba!

Idag tassade vi iväg och hyrde en cykel till mig. En Orbea Orca med Dura Ace blev vapnet för dagen. Eller ja, morgondagen också eftersom jag hyrde den i två dagar. Sen sprätte vi iväg mot bergen. Det blev en lagom rehabrunda på 8 mil runt Lluk, Selva, Sa Pobla och tillbaks till afterbiken där vi sitter nu. Vädret var topp, benen var topp och Nypan var självklart också topp. Riktigt jävla mulligt att få en sån här runda och att det kändes så bra i kroppen. Orbean var styv som en randonnépenix. Och ni kan ju haja att jag såg läcker ut. Grattis Mallorca. Imorgon blir det nåt annat mulligt. Får se vad Nypan hittar på. Kanske homo-torget i Petra...

Sol i alcudia!

Efter halv dags envist tjatande så fick jag till slut lämna sjukhuset i söndags kväll, på egen risk. När jag kom hem så regnade det, och även dagen efter. Men istället för att sitta och lipa på hotellet så hyrde vi bilar och körde samma väg som Mallorca 312. Vi tog ett snabbt kräkstopp vid kiosken där man kan svänga ner till Sa Calobra. Lisa uppskattade inte riktigt serpentinvägarna. Den här gången gick det att se genom tunneln i Puig Major så vi klarade oss från köra in bilarana i väggen. Sen rullade vi ner till mulliga Soller för fika. På hemvägen stannade vi på José L Ferrer i Binisalem och fyllde bilarna med vin.

Idag skiner solen och huvudet känns lite bättre. Direkt kom cykelsuget tillbaks. Så jag började pilla på hojen för att göra den körklar. Men nu såg jag att ena pedalen hade spruckit i crashen så nu får jag antingen hya cykel eller köpa nya pedaler. Men då gäller det att jag kan få på en hjälm på mitt elefanthuvud. Jag låter det vila en dag till sen blir det fullt spett i bergen igen.

Min version av Mallorca 312

Klockan ringde 05:30. Jag smög upp och packade tyst ihop mina grejer för att inte väcka ungarna, drog på mig cykelkläderna, pussade Linda och tassade över till hotellreceptionen där jag skulle träffa Anders klockan 6. Det var mörkt och fuktigt ute. Gårdagens regn låg kvar på gatorna och tempen var runt 15 grader.

Vi rullade till starten och kände oss riktigt crisp i våra KBCK-tröjor. De har varit med på många äventyr och min har skiftat från vitt till mer smutsgul, eller off-white som det heter. Vid startområdet var det fullt drag. Fållorna fylldes ganska snabbt och hela stället luktade liniment. Där vi stod så stod också en kille från Norrbotten, Kent, som vi började surra med. Sen gick starten.

De två första milen hölls klungan ihop med pace-bil för att hålla nere tempot nere. Jag och Kent låg brevid varann och snackade hela vägen. Sen började stigningarna.

Folk droppade från klungan och vi jobbade oss uppåt. Vi gick från grupp till grupp och efter tag var vi några stycken som höll samma fart. Benen kändes riktigt bra. I nån av backarna såg vi Oscar Freire och jag lyckades fota honom. Han polare blev mäkta imponerade, eller inte.

Den sista biten upp på Puig major gick riktigt fint. Kent hejade på bakifrån och skrek att den värsta backen var gjord. Nu skulle vi bara ta oss igenom tunneln på toppen. Sen var det fri rull ner till Soller.

Tunneln, som inte har lysen, var kolsvart. I vanliga fall ser man slutet på den men idag var det mörkt och mulet så det gick inte att se genom, i alla fall inte jag. Det blev svart som ett sotar-arsle. Mörkret slöt sig runt mig på ett läskigt sätt. Då känner jag att nån kör på mitt bakhjul. Jag blev livrädd för att dra omkull någon annan så jag fortsatte bara rakt fram. Jag hade helst stannat en stund tills ögonen vant sig vid mörkret men då hade jag blivit påkörd bakifrån. Sen känner jag hur jag åker åt höger och skrapar framhjulet i en trottoarkant och dundrar huvudet in i tunnelväggen. Jag såg stjärnor och blixtar och hörde kolfiber som slog i backen. jag skrek att jag var ok samtidigt som jag kröp ihop som en boll för att inte bli påkörd. Gruppen rullade vidare. De hade inget val.

En stund senare stannade en bil och frågade om jag var ok. Jag sa att jag inte hade brutit nåt men att jag ville kolla huvudet eftersom ansiktet kändes konstigt. Jag lutade mig framför hans framlykta och och han svarade "no more race for you". Sen rullade jag framför hans bil ut till ljuset. Där ringde han ambulans och såg till att jag fick hjälp. Vi bytte telefonnummer och han tog min cykel i sin bil.

Nu ligger jag på sjukhuset och ska vara kvar ett dygn för observation. Jag har utsikt över bergen och fri WiFi. Såret i pannan är sytt med 10 stygn och resten av kroppen, i alla fall halva, är skrapad och svullen. Linda har just hämtat cykeln från den vänliga engelsmannen Howard och hon och de andra i gänget ska gå ut och äta snart. Jag ligger nog kvar här och ser vad syster bjuder på istället.

Hoppas det gick bra för Kent och att han kom i mål ordentligt. Det var verkligen trist att inte kunna hänga med hela vägen. Det var upplagt för att bli en toppendag på cykeln. Nypan cyklade bra idag men lyckades köra omkull på vägen till hotellet. Det går bra nu.

Stay crisp
/Johan

Full fart i startfållan.

Nyvaken och laddad.

Oscar Freire till vänster.

Här tog resan slut.

No race for you!

Mörbultad men vid liv.

Col du Galibier

Vi hade först tänkt köra La Marmotte-banan men ändrade oss till att bara cykla upp till Col du Galibier istället eftersom det regnade på morgonen och skulle regna ännu mer på eftermiddan. Vi rullade ut från Briancon i duggregnet och började trampa mot Lautaret. Tempen låg på dryga 7 grader. Jag trodde först att jag hade fått nån lungsjukdom som halverade min syreupptagning eller att mina ben hade drabbats av polio, men det visade sig att de 2 milen till Lautaret lutar svagt uppåt hela tiden. Efter ett tag ökade lutningen så man kände att det var en backe, då släppte tydligen sjukdomarna jag hade och jag kunde börja trampa som vanligt igen.

Det regnade mer och mer på väg mot Lautaret. Där nånstans vände Viktor och cyklade hem, vi andra svängde upp mot Galibier. Det var redan fullt med husbilar utmed vägen trots att det var några dagar kvar tills Touren skulle gå förbi här. Efter ett tag fick regnet sällskap av lite snö. Ett tag senare var det bara snö. Nu började vi möta bilar som var täckta med snö. Tempen låg runt nollan. Mer snö, vind, piss, tempen på -2. Jag började fundera på hur det skulle kännas nerför. Jag hade sommarkläder på mig, förstärkt med knävärmare och tunn vindjacka. Det rök ur munnen. Det var snöstorm upp mot toppen och det såg ut som att vi var på väg mot världens ände.

Vid en skylt där det stog "Refuge du Galibier" valde jag att stanna och tänka en sekund innan jag bestämde mig för att bryta och vända nerför. En stund senare kom Markus, han tänkte inte heller länge innan han vände. På vägen ner mötte vi Tille. Vi sa att vi hade gett upp och skulle försöka ta oss ner. Han skrek att vi var töntar och cyklade vidare. Markus var lite vettigare klädd än mig så han rullade på medans jag stannade och försökte få lite liv i mina fingrar. Det funkade inte. Några hundra meter senare var jag tvungen att stanna igen. Den här gången hade känseln försvunnit helt i fingrarna och jag frös nåt fruktansvärt. Jag grät en skvätt och rullade vidare. Till slut började jag rota i soptunnorna som de hade ställt upp inför Touren efter plastpåsar eller nåt att trä över fingrarna men de var så klart tomma. Ett tag senare knackade jag på en av husbilarna och fick två soppåsar av det franska pensionärsparet som satt där och kurade.

Med plastpåsarna över händerna rullade jag vidare tills jag kom till Lautaret igen. Jag skakade så mycket så jag höll på att köra omkull. Ett tag vrålade jag tror jag. Det kan ha varit inbillning också. I Lautaret finns en restaurang och en souvenirbutik. Jag stolpade först in i butiken. Helt trasig. Dyngsur och genomfrusen. När jag kommit till sans sprang jag över gården till restaurangen. Det spöregnade här så det var i alla fall inte minusgrader längre. Sen satt jag på restaurangen och skakade och frustade tills Tille ramlade in som ett paket, ett paket som nån hade sparkat och pissat på. Han hade kommit upp till den riktiga toppen och blivit intervjuad av danska TV1. Sen hade han haft en liknande resa ner.

Efter 1 timme och 2 koppar varm choklad bestämde vi oss för att göra en sista stöt ner mot Briancon. Vi sprang ut i regnet och cyklade så fort vi kunde. Mina plastpåshandskar fylldes med vatten och jag frös som en hund hela vägen, men vi kom fram i alla fall. Dagen efter var det 25 plusgrader och strålande sol i byn. Det är snabba puckar i alperna.

Pyntat för TdF.

Mulliga byar.

Vi ska väl upp dit.

3 dagar innan Touren.

Höger från Lautaret.

Lite fuktigt i luften.

Hmm det där molnet alltså..

Fulladdat med husbilar.

Charmig campingplats.

Hej och hå..

Mot Katlagrottan.

Nämen snö. Vad trevligt.

Skönt med sommarhandskar.

På väg mot världens undergång.

Här gav jag upp.

Jaha, dags att vända hemåt då..

Heaven and hell..
/J

Col d'izoard.

På vår sista dag i Briancon hojade Tille, Vic, Markus och jag upp för Col d'izoard. Stigningen börjar mitt i byn och slingrar sig bort en bit innan den brantar till. Backen var riktigt fin och lättcyklad. När vi närmade oss toppen blev det kallare och kallare. Det låg snö i vägkanten men det var nog ändå nån plusgrad. Vi samlade ihop gruppen på toppen och susade snabbt ner för att inte bli för kalla. Jag försökte hänga på Tille nerför, det gick hyffsat, antagligen för att vi fastnade bakom några bilar. Jag klämde ändå upp hojen över 80 km/h. Nytt rekord faktiskt.

2 dagar senare kördes Touren på den här vägen. De kom upp från Izoards baksida och körde ner genom Briancon upp till Galiber. Nån dag ska jag skriva om vår miserabla tur upp på Galibier också..

När vi kom ner till byn värmde vi upp oss i hotellets bubbelpool. De hade placerat duscharna lite festligt precis vid en glasvägg ut mot parkeringen. Vi hade självklart glömt att packa ner badbyxor så vi bjöd på Briancon på lite naket. Sen gick vi ut i byn och kollade när Touren susade förbi. En bra dag helt enkelt. Här är lite bilder som vanligt. Inget från duschen tyvärr..