Jag klippte ihop en film från vårt äventyr genom Sverige. Det var inte helt lätt att göra en film av 5 dygns cykling utan att det alldeles för utdraget. Det här kan ses som ett koncentrat av de dagarna.
Ett kort inlägg om Sverigetempot innan filmen!
Men jösses. Nu är det klart. Jag har haft det här loppet i huvudet i över 10 år men av olika anledningar har det inte blivit av. I år var det äntligen dags. Sverigetempot, 210 mil från Riksgränsen till Smygehuk nonstop utan support.
Det här loppet ska man inte blanda ihop med ”Treriksröset” – Smygehuk som har blivit populärt som rekordsträcka genom Sverige den senaste tiden. Vid rekordförsöken tar de den snabbaste sträckan genom landet, såklart. Oftast med följebil och support. De gör det på makalösa tider och det är grymt imponerande att de kan hålla sånt tryck under så lång tid.
På Sverigetempot har arrangören Peter Tonér letat upp de finaste och mest krävande vägarna. Om det finns ett berg i närheten kan man ge sig fan på att man får ta en omväg och köra dit. Tex körde vi över både Klövsjöbacken och Vemdalsskalet. Vi körde upp för Billingen 2 eller 3 gånger och såg till att pricka alla de finaste backarna på Hallandsåsen och Söderåsen. Kort och gott, om du har tänkt att slå rekord genom Sverige, använd inte Sverigetempots gps-fil.
Jag och brorsan Calle har pratat om loppet nästan varje dag det senaste året. Vårt mål har varit att komma i mål. Vi satte en tidsplan på 120-130timmar (5 dagar) eftersom vi hade bokat hotell i Smygehuk på onsdagen. Vi flög upp till Kiruna och tog en buss till Riksgränsen. Starten var precis utanför hotellet. På grund av Covid så var restaurangen stängd men vi hade tur och kunde köpa middag och frukost på Coop som stängde 5 minuter senare. Sen blev det en lugn kväll och vi kom i säng tidigt.
Starten gick och vi rullade iväg. Jag hamnade längst fram av någon anledning. Efter 500 meter märker jag att min bakväxel inte fungerar. Den står helt still så jag får rulla in till vägkanten och se klungan susa vidare. Calle stannar också. En kvart senare fick vi ordning på det. Det visade sig att jag hade skruvat på växelörat fel. Det är nya växlar på hojen där växelörat är tvådelat. När jag fick ordning på det var gruppen långt bort. Det passade oss perfekt eftersom vi vill köra själva.
Vi höll vårt eget tempo och planerade rundan så som vi ville. Vi susade genom magiska vyer, ändlösa vidder och härliga vägar. Solen var uppe dygnet runt och myggen och knotten var på hugget. Dagarna gick och milen tickade på. Vi hade ingen plan för hur vi skulle sova utan tänkte krasha i våra foliefiltar när det blev panik. Vi skalade bort all bekvämlighet för att öka incitamentet att cykla mer.
Vilken otrolig runda det blev. Vi kom i mål efter fem dagars cykling. Vi höll ihop hela vägen och hade det kul varje dag. Det går inte att undvika svackor. Vi hade såklart några såna också. Tex på sträckan mellan Vansbro och nån by som jag tror hette Fredriksberg. Det var min absolut lägsta. Istället för att dundra fram på Inlandsvägen mellan Vemdalen och Lesjöfors så hade vi dragits ut på nån riktig skitväg som gick upp och ner och hit och dit. Det var tjälskott och gropar i asfalten och både snitthastigheten och mungiporna drogs ner i botten.
Nästa svacka kom i Laholm där vi hade räknat med att fanns en nattöppen mack eftersom det var kontroll där. När vi kom fram dit efter 18 mil i regn, mörker och motvind välkomnades vi av en stängt bensinmack. Nästa chans till mat var 6 mil senare. Det fanns inget annat att göra än att bryta ihop en stund och sen ta sig i kragen och cykla vidare.
Efter 125 timmar och 216 mil var vi äntligen framme i Smygehuk. Vi åt middag på hotellet med Sven. Sen gick vi direkt därifrån till en pizzeria för middag nummer två, där vi träffade resten av de som hade gått i mål. Vi fick till en riktigt bra afterbike och jag somnade ovaggad när vi kom tillbaks till hotellet.
Jag är supernöjd med att vi höll ihop hela vägen och att vi gjorde det precis så som vi hade tänkt det. Cykla tills vi inte orkade cykla mer, sova i en sopsäck i vägkanten och sen kliva på det någon timme senare. Sjukt nöjd över att kroppen och huvudet höll hela vägen. Nöjd att vara hemma nu och bara kunna ha semester och göra de sakerna jag har skjutit på under våren. Långcykling liksom, livets elixir. Ur armod föds stordåd. Det är sällan man känner sig så tacksam som när man har tagit ut sig ordentligt.
/Johan
Snart dags för Sverigetempot!
Nu på torsdag går första starten på Sverigetempot. Starten är uppdelad på tre dagar med en startgrupp per dag. De som har tänkt att ta längre tid på sig startar på torsdag, de som tar det lite lagom startar på fredag och stressputtarna startar på lördag. Jag och brorsan startar på fredag i lite lagom-gruppen.
Vårt mål är att cykla loppet på 130 timmar, alltså lite drygt 5 dygn. Då räknar vi med att cykla runt 40 mil per dygn. Det kan låta rätt lite eftersom man oftast sveper av en 40-milare på 15 timmar. Man skulle kunna tro att vi kommer ha gott om tid att till att sova och ta det piano och sippa cafélatte när andan faller på men vi kommer ha jämnt skägg att få ihop de milen som behövs. Vi räknar med att sova 1-2 timmar per dygn och sitta på cyklarna resten av tiden.
Vi har klurat och trixat ganska länge med hur vi ska lägga upp loppet. Hur ska vi packa, vad ska vi ta med, hur ska vi sova, hur ska vi tänka för att genomföra det på bästa sätt. Till slut kom vi fram till ju enklare desto bättre. Vi packar som på en 60-milare men vi tar även med en sopsäck att sova i. I värsta fall kommer vi frysa men det ger också ett bra incitament för att cykla snabbare.
I sadelväskan har jag förstärkningskläder. Reflexväst , värmeväst, tjocktröja, 2 buffar, regnjacka, 2 underställströjor, skoöverdrag, benvärmare, handskar och en tunn cykeltröja om det skulle bli jättevarmt.
De här trasorna kommer hänga på kroppen, som kommer vara ännu trasigare. Cykeln är nerpackad, gps:en är laddad och jag hoppas att gubbkroppen är redo för ett ordentligt äventyr. Jag tror jag har förberett mig så bra jag kan. Jag kan inte göra så mycket mer nu än att dricka öl och vänta på starten.
Om ni vill följa mig på resan så ska det tydligen finnas något på Sverigetempots hemsida eller så följer ni mig på Instagram @bigmollo där jag kommer försöker uppdatera när det går. Den bästa uppdateringen får ni på Happyride.se när Göran S sätter igång långcyklar-rapporteringen. Den officiella hashtagen på sociala medier är #sverigetempot2021 Det är också rätt troligt att jag gör Insta-takeover på Bicyclings Instagram under resan.
Ja ja, vi får se hur se hur det går. Nu kör vi!
/Johan
20 dagar till Sverigetempot
Det närmar sig. Eller som han som hade ätit laxermedel sa, snart smäller det. 20 dagar kvar till Sverigetempot nu. Jäklar vad jag har gått omkring och ältat och klurat och planerat sen jag anmälde mig. Vad ska vi ha för upplägg, hur ska vi packa, hur ska vi sova? Hur gör cyklisterna när de måste bajsa? Nä den sista frågan har jag faktiskt inte klurat så mycket på. Vi gör som de gjorde på stenåldern, vi väntar tills vi kommer till en bensinmack som har WC.
Planerna har ändrats kontinuerligt under tiden. Man skulle kunna säga att vi har jobbat agilt med planen. Eller att den första planen var dålig så vi fick göra om den. Och sen en gång till, tills det inte finns något att göra om. Första planen var att ha med tält och kök och grejer så vi skulle kunna sova skapligt varje natt. Vi testade det upplägget under Åre-helgen. Det funkade bra men det tog för mycket tid att packa upp och ner tälten. Det var också helt onödigt med kök eftersom du blir beroende av vatten för att kunna koka ihop något. Plus att man skulle känna sig som en idiot när man cyklar förbi en pizzeria för att en kvart senare sitta i ett dike och värma sin frystorkade mat som har legat i sadelväskan i 180 mil.
Förra helgen på 100-milaren så packade jag enligt vår nya plan. Jag skippade tältet och köket och behöll sovsäck, innersovsäck (för att höja värmen i sovsäcken), liggunderlag och en bivy av plastfolie. Det funkade fint men det kändes ändå onödigt att släpa med sig en hel säng när man ändå bara ska cykla. Jag brukar oftast klara mig utan att sova på två dygn. Under den rundan bestämde jag mig för att vi ska skala bort all komfort. Även om vi inte siktar på något rekord så cyklar vi inte Sverigetempot för att sova skönt.
Man ska packa så snålt att det bästa alternativet är att sitta kvar på cykeln och trampa. Om du fryser, fortsätt trampa. Om du är trött, bit ihop. Om du vill sätta dig i värme och vila, skärp dig. Om vi fullständigt tvärkroknar eller håller på att frysa ihjäl så får vi sova på en bensinmack eller i värsta fall ta in på hotell. Annars är det bara att bita ihop. Den nya planen går under namnet KBK, Kör Bara Kör, och går ut på att packa likadant som när man kör en 60-milare. Alltså att man ska klara sig i ett dygn. Förstärkningskläder, benvärmare, skoöverdrag och regnjacka. Om det skulle skita sig så har jag med en sopsäck som jag kan sova i. Det här kommer garanterat bli något som jag kommer få ångra.
Cykeln och packning har jag bantat ner från 20 kilo, med sovsäck och kök, till strax under 15 kilo med två fulla vattenflaskor. Gubbjäveln som ska cykla har gått ner från 70 vid nyår till 62,5 imorse. Jag tror nog att det här kommer funka.
Vad gör man inte för en öl i Åre?
Sedan jag cyklade downhill i Åre första gången för 20 år sen har jag haft en idé om att cykla upp dit och ta en öl på Broken. Det har av olika anledningar inte blivit av, förrän nu.
Jag är mitt i uppladdningen för Sverigetempot och håller på att trimma långcyklarbenen och testar utrustningen och planeringen för loppet. Om ni har läst bloggen eller sett mina tramsiga youtubefilmer tidigare så har ni sett att jag har testat köket och tältet och all utrustning på olika rundor. Den här rundan skulle bli 60-65 mil.
Den här helgen var det dags att sy ihop alla delarna. Bikepackväskorna, övernattning i tält, koka mat på köket och cykla långt. Skulle det funka att få med allt på cyklarna eller skulle det bli kaos av allt? Skulle vi spränga köken och somna gråtande till knastret av våra nedbrunna tält?
Eftersom alla brevetloppen är inställda i Stockholmsområdet får man hitta sina egna utmaningar. Nu var det äntligen dags att plocka fram den där gamla idén om ölen i Åre. Calle och Jocke nappade direkt. Tyvärr fick Jocke förhinder så det slutade med att det blev jag och Calle som körde.
Då Calle bor i Bålsta så bestämde vi att vi skulle starta därifrån. Det var två fördelar med det. Det är snäppet närmare och man kommer snabbt ut på fina vägar. Planen var att cykla 40 mil första dagen så vi skulle ha max 25 mil dag två. Vi bestämde att vi skulle starta 05:00 för att inte behöva cykla hela natten. Sagt och gjort. 03:20 ringde väckarklockan och någon minut efter 05 rullade vi från Bålsta. Mot äventyret!
Cyklarna kände riktigt bra trots att de vägde 20 kilo med all packning. Det var såklart både tyngre och långsammare men så länge man inte försökte spurta eller sprätta i någon backe så märktes det inte så mycket.
Jag hade lagt upp spåret i Komoot. Som vanligt hade jag inte dubbelkollat vägarna utan räknade med några överraskningar på vägen. Jag hade däremot kollat hur det låg till med butiker eller bensinmackar utmed vägen. Man blir lätt bortskämd när man cyklar omkring i Mälardalen eller söderut. Här finns det alltid någon nattöppen mack att handla på. Däruppe, norr om muren, finns ingenting. Bara vildlingar och järv.
Milen rullade på riktigt bra. Vi hade fint väder så vi kunde köra kort-kort. Komoot drog oss på supermulliga vägar och vi var på gång mot äventyret. I Gävle guidades vi helt suveränt genom stan. Det hade varit svårt att fixa själv utan lokalkännedom. Just här älskade jag Komoot. Den tog oss på småvägar genom byar som säkert inte hade sett folk på flera år. Byar där tiden stod still. Där man fortfarande mjölkade korna för hand och barnen sprang i träskor till folkskolan. Tänk Emil i Lönneberga.
Min rosaskimrande Komoot-kärlek fick sig en törn när den drog ut oss på E4:an mot Tönnebro. Där stod vi snopna och undrade hur fasen vi skulle komma runt det. Att cykla på E4:an var en säker död och att försöka runda det skulle ta halva dagen. Då kom det en snäll man i en bil och tipsade om en grusväg från Axmar bruk någon mil bort som skulle ta oss dit vi skulle. Det var en jäkla fin grusväg och vädret var fortfarande bra så det var inget att hänga läpp för. Stort tack till dig bilgubbe. Du räddade oss från en rejäl omväg.
Ljusdal passerades. I Bollnäs åt vi en tunnbrödsrulle och kände oss nöjda. Ronny och Ragge med bikepackingcyklar liksom. Det var stora fina vägar att sträcka ut på. Såna där vägar som man skulle vilja ha en riktigt bra ljudbok i öronen. Några mil till rullade på. Strax var vi i Järvsö.
Tack vare butikskollen så visste vi att det sista stället för att fylla vatten och mat var i Järvsö. Om vi hade missat det så hade vi inte hittat något förrän i Åsarna klockan 09 dagen efter. Då hade vi med all säkerhet blivit järvmat innan solen gick upp. Vi fyllde lite extra vatten och drog på oss kvällskläderna. Sen iväg mot de okända vidderna.
Vid tiotiden började det bli lagom att leta efter ett nattställe. Det hade just börjat regna också så det skyndade på det beslutet. Istället för att ta natt efter 40 mil så stannade vi vid 37 mil. Vi hittade en undanskymd plats vid en grusväg som verkade vara ett populärt toalettstopp. Skogen var full av små vita pappertussar. Vi tog seden dit vi kom och pinkade mot varsitt träd innan vi slog upp våra tält och kokade mat. Sen somnade vi snabbt i duggregnet.
03:00 tickade mitt randonnéhjärta igång igen. Upp och hoppa alla bagarbarn, det blir randofest hela dan! Vi kokade lite frukost och rullade ihop våra tält och sovsäckar och rullade vidare mot den första öppna butiken i Åsarna. Dit var det ca tre timmar. Nu följde vi inlandsvägen. Även den en sån där ljudboksväg.
Tre timmar senare staplade vi in på Tempo i Åsarna. Nu såg vi så där härligt härjade ut. Påsiga ögon och fiskmås-uttryck i ansiktet. Efter frukosten i Åsarna kände vi oss genast på bättre humör. Nu var det bara 16 mil kvar. 16 mil i motvind skulle det visa sig.
Jag vet inte riktigt vad som hände men vi stannade inte något mer innan vi kom till Åre. Med tanke på det så var det inte så konstigt att vi höll på att svimma av utmattning och hunger de sista dryga milen innan Åre. Motvinden var som klister. Tungan var som sandpapper och magen knorrade som en snarkande ölgubbe.
Strax innan 16 kom vi äntligen fram till Åre torg. Broken höll just på att öppna. Vi ställde cyklarna mot staketet och beställde varsin öl och en hamburger-tallrik. Sen slank det ner en öl till innan vi cyklade ner till hotellet.
Jäklar vilken resa det blev. Riktigt läckra vägar som inte ber om ursäkt för sig. Här kan man bonka sig till stenåldern om man slarvar eller inte är förberedd. Vi fick med oss en massa lärdomar till Sverigetempot. Att packa med tält och grejer gav en ny dimension på långcyklingen och att sova på en improviserad grusvägstoalett gav det ännu en dimension till.
Fem veckor kvar till Sverigetempot nu..
Snart kör vi!
/Johan
Mälaren runt i kort-kort!
Wohoo FTW! Halvdag i onsdags och strålande väder. Faktiskt första dagen på flera år (känns det som) som det var varmt nog för att köra kort/kort. Strax efter jag avslutat dagens sista Teams-möte och skickat de sista offerterna så drog jag på mig cykelkläderna och rullade ut i värmen. Eftersom det var så fint väder och att jag hade fått hela kvällen fri så bestämde jag mig för att köra min vanliga runda runt Mälaren.
Jag packade in två flaskor, en med vatten och en med sportdricka, några gel och en dubbelsnickers och rullade mot friheten. Det blåste rätt duktigt så jag valde vilken sida av Mälaren jag ville få motvinden respektive medvinden. Alltså antingen få motvinden på södra sidan hem från Strängnäs eller på 55:an från Strängnäs. Jag valde motvinden på södra sidan. Då fick jag medvind nästan hela vägen till Enköping vilket var väldigt trevligt. Den vägen kan vara magiskt dryg med motvind.
På 55:an mellan Enköping och Strängnäs fick jag kraftig kantvind som tillsammans med rätt kraftig trafik gjorde den riktigt läskig. När jag kom från till Strängnäs hade händerna nästan domnat av att jag hållit så hårt i styret. En lastbil åkte så nära att jag skickades ut i gruset på vägkanten. Där var det nära att jag fick byta cykelbyxor pga lastbilsinducerad tarmtömning.
I Strängnäs kom den utlovade motvinden, och jösses vilken motvind det var. Det var som att få en konstant stekpanna i ansiktet hela vägen hem. Jag tänkte på vinden som ett SMS-lån. Jag hade lånat till medvind den första biten och satt just nu och betalade räntan för det på vägen hem. Men vafan. Lev i nuet. Embrace the suck. En vacker dag kommer man sitta på hemmet och tänka tillbaka på de där dagarna i motvind och undra varför man inte gjorde mer.
Efter lite mer än sju timmar och 20 mil var jag tillbaks till färjeläget i Slagsta och missade precis färjan så jag fick vänta en halvtimme på nästa men det gjorde verkligen ingenting. Det var fortfarande varmt och kroppen kändes pigg så jag tog det med ro. Jag var extra nöjd med att jag hade klarat mig runt utan att fylla på vatten någonstans på vägen. Jag hade klarat mig på två flaskor, två gel och halva dubbelsnickersen. Äntligen! Jag känner nog att en liten långcyklarform kommer smygandes. Det här kan bli en bra sommar.
Solo runt Mälaren.
Nu är det mindre än två månader kvar till Sverigetempot. Det känns väldigt spännande men också ganska frustrerande. Just nu är alla brevetlopp inställda och det officiella Sverigetempot hänger på en skör tråd på grund av det där jäkla viruset. Visst, vi ska göra vad vi kan för att minska smittspridning men jag har svårt att se hur ett 50-tal cyklister utspridda på 200 mil skulle sprida smittan mer än någon annan vardaglig aktivitet som är helt ok att göra, tex handla Ica, trängas i kommunaltrafiken eller samla tusentals ungar i skolorna varje dag. Tyvärr är det de små guldkornen som gör livet värt att leva som får ta smällen när regeringen ska visa på handlingskraft.
Som sagt, vi måste alla hjälpa till att hålla avstånd för att minska spridningen. Därför gjorde jag slag i saken och cyklade ett varv runt Mälaren ensam. Helt jäkla ensam med en ljudbok i öronen. Ha! Där fick du ditt jäkla pandemivirus.
När jag gick upp vi sextiden var det bara en ynka plusgrad ute. SMHI hade dock lovat att det skulle bli soligt den största delen av dagen så jag visste att solen skulle hjälpa till med värmen. Det kändes faktiskt varmare än vad termometern sa. Jag styrde cykeln mot Jungfrusundsfärjan och rullade ombord precis innan 07:00 då den åkte. Om jag hade missat båten så hade jag varit tvungen att cykla några mil extra för att komma runt. Det hade såklart inte gjort något men det hade känts fånigt.
Jag hade hela dagen till förfogande så jag lyxade till med att ta några extrasvängar för att få en finare runda. Bland annat körde jag på norra sidan av Bornsjön förbi Sturehofs slott. Efter Södertälje tog jag svängen förbi Ekeby och Tuna. När jag kom till Taxinge-skylten så svängde jag in där för att se hur det såg ut. Det blev som sagt några små avstickare från den vanliga rundan. Det var riktigt fina vägar och kul med lite omväxling. Nånstans mellan Mariefred och Stallarholmen såg jag en vildsvinsfamilj på en åker. Suggan och galten var grymt (pun intended) stora. Jag stannade för att filma men de blev misstänksamma när jag fipplade med kameran så de sprang in i skogen.
Benen kändes bra och eftersom man själv bestämmer hastigheten så behöver man inte gå på rött heller. När man cyklar så är det minst lika viktigt att huvudet är på plats också och det var det idag. Jag var avslappnad och ville vara ute och cykla så länge som möjligt. Det är tre saker som måste vara på plats för att få en bra runda. Ben, huvud och gubbe. Idag hade jag alla tre. För en gångs skull jag hade jag en riktigt bra bok i öronen också. Jag lyssnade faktiskt på den hela rundan. Jag brukar oftast tröttna efter några timmar men den här ville jag lyssna vidare på. Det blev ändå 8 timmar nonstop rando-lyssnande på boken. Tror det är ett personligt rekord faktiskt.
Första halvan hade jag kämpat mot vinden men efter Strängnäs var det dags att casha in medvinden. Nu fick jag medvind på 55:an. Det kan betyda liv eller död. Psykisk död alltså. 55:an kan vara så fruktansvärt plågsam mot psyket om det är motvind. Nu susade jag fram i bra fart och lyssnade på hur de sprättade upp folk till höger och vänster på ljudboken. Det är livet på en pinne. Cykla i medvind och lyssna på brutala mord.
Strax efter Enköping började energin ta slut. Jag hade tänkt att jag skulle klara mig utan att fylla på någonstans så jag hade sparat på vattnet. Jag hade bara druckit en liten flaska (500 cl) och ätit en snickers på hela dagen. När jag kom till macken i Skolsta så unnade jag mig en Cola och en chokladbit och fyllde på vattenflaskan med sportdricka. Det var nog med energi för att ta mig hem. Strax efter Skolsta började det regna. Temperaturen sjönk snabbt och himlen blev kolsvart. Regnet kom och gick de följande milen. Som kallast var det 3,7 grader samtidigt som det regnade. En fördel med att det var så kallt när jag startade var att jag hade med kläder så jag klarade mig. Det hade inte varit superskoj om jag inte hade skoöverdrag eller regnjacka med. Då hade den här bloggen med all säkerhet varit lite gnälligare.
Efter 9 timmar och 23 mil var jag hemma igen. På det hela hade det varit en riktigt härlig dag. Benen, huvudet och gubben hade fungera som de skulle. De mörka molnen släppte samtidigt som jag kom hem så en stund senare kunde jag sitta på trappen och njuta i solskenet med ett glas rosé och njuta av det som var kvar av dagen.
/Johan
Cyklade omkring och kokade mat i våra spritkök
I lördags var vi ute och cyklade igen. Planen var en runda på 20-25 mil med lunch halvvägs som vi skulle koka på våra spritkök. Vi gav oss iväg i vårkylan och rullade ombord på färjan från Ekerö till Slagsta. Sen tog vi vägen förbi Södertälje, Läggesta och vidare mot Åkers styckebruk. Jocke var tyvärr tvungen att vända vid läggesta. Han hade varit förkyld veckan innan och det hade inte gett sig helt.
Jag och Calle susade vidare på de magiska vägarna efter Åkers styckebruk. Det är samma slinga som Södertäljes 30-milare. Vi gjorde några ändringar på vägen med några klickningar på Komoot och det blev en fullträff. Vi hittade en galet fin slinga där vi passade på att stanna för lunch. Ni kan se hur det gick på Youtube.
Årets finaste fika och 100% grusfritt!
Det var ungefär så som Jockes inbjudan hade sett ut. Vad de andra inte visste var att det var jag som hade ritat rundan och att jag inte hade haft en tanke på fika. Några timmar in i rundan kom jag på att jag faktiskt inte hade en aning om vart rundan skulle ta oss. Jag hade bara krafsat ihop något i Komoot efter några glas vin på fredagskvällen och skickat det till Jocke.
Vi möttes på OK i Brommaplan och cyklade ut mot färjan i Jungfrusund. Där visade det sig att vi precis hade missat en färja så vi fick vänta en halvtimme på nästa. De andra tyckte att det låg i mitt jävla ansvarsområde att ha koll på färjetiderna men det slingrade jag mig ur. Som säljare och hopplös make har jag blivit rätt bra på att åla mig ur såna situationer. Solen sken och det fanns mycket att snacka om så det gick ingen nöd på oss. Det var Sebastian och Jimmy. En stark jäkel som heter Staffan, Aitor, Jocke och såklart jag. Till slut var vi över på andra sidan i Slagsta och började tråckla oss ut mot Bornsjön och Södertälje.
Det var bara några plusgrader när jag stack hemifrån men med solens hjälp gick tempen upp ganska snabbt. Om det inte hade varit så blåsigt så hade nog benvärmarna åkt av så jag hade kunnat lufta mina vinterbleka ben. Vi höll ganska bra fart så milen tickade på snabbt. På något sätt så hade jag lyckats pricka in några riktigt fina vägar. Solen och det glada sällskapet hjälpte såklart till. Allt var frid och fröjd tills vi svängde in på en grusväg. Jocke hade tydligen lovat att det skulle vara grusfritt. Jag hade såklart ingen aning om att det var en grusväg. Jag drog en vit lögn och sa att det bara skulle vara någon kilometer grus. Det visade sig vara över en mil.
Efter ett tag började det frågas om var vi skulle fika. Jocke hade tydligen också lovat finfika. Kruxet är bara att jag är jäkligt kass på finfika. Jag är ju randonneur som är van att fika samtidigt som man stämplar på en bensinmack. En snabb koll på kartan visade att vi inte skulle åka förbi någonstans där vi skulle kunna fika förrän vi var tillbaks i Södertälje. Vi löste det med en liten omväg till Statoil i Gnesta. Finare än så blir det inte. Det gjorde inte så mycket utan alla var nöjda och glada efteråt.
Efter lyxfikat på Statoil susade vi vidare på de härliga vägarna. Det var en sån där härlig dag som man inte ville skulle ta slut. Det hade varit fantastiskt om vi skulle cyklat ännu längre. Lugna ner dig gubbe, de dagarna kommer. (notering till mig själv)
Jag började få tillbaka lite förtroende som vägvisare. Det var ju trots allt ganska fin cykling det bjöds på. Allt var frid och fröjd tills vi svängde in på ännu en grusväg. Då sjönk mina stigfinnar-aktier som en sten igen.
Det finns många outforskade praliner söder om söder. Nu när jag bor så nära så måste jag börja utforska det här området mer. Det skulle inte vara några problem att rita ihop en 30 eller 40-mil lång runda på finfina vägar. Man kanske till och med skulle kunna unna sig en övernattning i något dike. Jäklar vad mulligt.
När det var några mil kvar gick Jocke upp i täten och höjde tempot rejält. Hans hemradar hade tydligen slagits på så nu var det bara att bita ihop och hänga med. Vi körde den fina vägen förbi Bornsjön igen. Det är lite festligt för därifrån kan man se mitt hus. Det är mindre än en kilometer hem fågelvägen men det är tre mil och en båtresa med cykel. När vi kom fram till färjeläget så var båten på väg in, nästan som att det var planerat men det var det såklart inte.
Det blev trots allt en riktigt lyckad dag med 20 mil fin cykling trots den nästan obefintliga planeringen. Allt som behövs är ett glatt gäng, lite tur med vädret och en hel del överseende med improviseringar. Tack alla inblandade för en kalasdag på cykeln.
/Johan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)