Ett kort inlägg om Sverigetempot innan filmen!

 Men jösses. Nu är det klart. Jag har haft det här loppet i huvudet i över 10 år men av olika anledningar har det inte blivit av. I år var det äntligen dags. Sverigetempot, 210 mil från Riksgränsen till Smygehuk nonstop utan support.

 

 

Det här loppet ska man inte blanda ihop med  ”Treriksröset” – Smygehuk som har blivit populärt som rekordsträcka genom Sverige den senaste tiden. Vid rekordförsöken tar de den snabbaste sträckan genom landet, såklart. Oftast med följebil och support. De gör det på makalösa tider och det är grymt imponerande att de kan hålla sånt tryck under så lång tid.

 

 

På Sverigetempot har arrangören Peter Tonér letat upp de finaste och mest krävande vägarna. Om det finns ett berg i närheten kan man ge sig fan på att man får ta en omväg och köra dit. Tex körde vi över både Klövsjöbacken och Vemdalsskalet. Vi körde upp för Billingen 2 eller 3 gånger och såg till att pricka alla de finaste backarna på Hallandsåsen och Söderåsen. Kort och gott, om du har tänkt att slå rekord genom Sverige, använd inte Sverigetempots gps-fil.

 

 

Jag och brorsan Calle har pratat om loppet nästan varje dag det senaste året. Vårt mål har varit att komma i mål. Vi satte en tidsplan på 120-130timmar (5 dagar) eftersom vi hade bokat hotell i Smygehuk på onsdagen. Vi flög upp till Kiruna och tog en buss till Riksgränsen. Starten var precis utanför hotellet. På grund av Covid så var restaurangen stängd men vi hade tur och kunde köpa middag och frukost på Coop som stängde 5 minuter senare. Sen blev det en lugn kväll och vi kom i säng tidigt.

 

 

Starten gick och vi rullade iväg. Jag hamnade längst fram av någon anledning. Efter 500 meter märker jag att min bakväxel inte fungerar. Den står helt still så jag får rulla in till vägkanten och se klungan susa vidare. Calle stannar också. En kvart senare fick vi ordning på det. Det visade sig att jag hade skruvat på växelörat fel. Det är nya växlar på hojen där växelörat är tvådelat. När jag fick ordning på det var gruppen långt bort. Det passade oss perfekt eftersom vi vill köra själva.

 

 

Vi höll vårt eget tempo och planerade rundan så som vi ville. Vi susade genom magiska vyer,  ändlösa vidder och härliga vägar. Solen var uppe dygnet runt och myggen och knotten var på hugget. Dagarna gick och milen tickade på. Vi hade ingen plan för hur vi skulle sova utan tänkte krasha i våra foliefiltar när det blev panik. Vi skalade bort all bekvämlighet för att öka incitamentet att cykla mer.

 

 

Vilken otrolig runda det blev. Vi kom i mål efter fem dagars cykling. Vi höll ihop hela vägen och hade det kul varje dag. Det går inte att undvika svackor. Vi hade såklart några såna också. Tex på sträckan mellan Vansbro och nån by som jag tror hette Fredriksberg. Det var min absolut lägsta. Istället för att dundra fram på Inlandsvägen mellan Vemdalen och Lesjöfors så hade vi dragits ut på nån riktig skitväg som gick upp och ner och hit och dit. Det var tjälskott och gropar i asfalten och både snitthastigheten och mungiporna drogs ner i botten.

 

 

Nästa svacka kom i Laholm där vi hade räknat med att fanns en nattöppen mack eftersom det var kontroll där. När vi kom fram dit efter 18 mil i regn, mörker och motvind välkomnades vi av en stängt bensinmack. Nästa chans till mat var 6 mil senare. Det fanns inget annat att göra än att bryta ihop en stund och sen ta sig i kragen och cykla vidare.

 

 

Efter 125 timmar och 216 mil var vi äntligen framme i Smygehuk. Vi åt middag på hotellet med Sven. Sen gick vi direkt därifrån till en pizzeria för middag nummer två, där vi träffade resten av de som hade gått i mål. Vi fick till en riktigt bra afterbike och jag somnade ovaggad när vi kom tillbaks till hotellet.

 

 

Jag är supernöjd med att vi höll ihop hela vägen och att vi gjorde det precis så som vi hade tänkt det. Cykla tills vi inte orkade cykla mer, sova i en sopsäck i vägkanten och sen kliva på det någon timme senare. Sjukt nöjd över att kroppen och huvudet höll hela vägen. Nöjd att vara hemma nu och bara kunna ha semester och göra de sakerna jag har skjutit på under våren. Långcykling liksom, livets elixir. Ur armod föds stordåd. Det är sällan man känner sig så tacksam som när man har tagit ut sig ordentligt.

/Johan

Kommentarer