Bigmollos cykelblogg

Vätternrundan 2016

Jo jag cyklade runt Vättern, tillsammans med 28000 andra. Känner mig så unik. Men nu ska jag inte låta negativ. Det var riktigt kul. Jag vill börja hela inlägget med att tacka Stockholm CK för ett fantastiskt lagarbete. Både mina medcyklister och David och Micke som servade oss på depåerna. Davids energi lös som en vår egna lilla sol i regnet. Lagkänslan i klungan var otroligt stark. Den kändes genom motvind, kantvind, regn, medvind, sol, kramp och spykänslor. Och inte minst efter målgång.

Alla bilder är tagna av Jenny Grip.

Min uppladdning har varit allt annat än optimal. Jag har haft den värsta pollenvåren någonsin. Efter Mallorca var det så illa att jag fick inflammerade bihålor och kunde knappt cykla till jobbet. Det var som att andas genom ändtarmen på en näbbmus som jag skrev på Facebook. Klart obra om man har tänkt att tävla i cykling. I vanliga fall brukar jag lösa det hela med mycket randonnécykling men i år har det bara blivit några spridda 20-milare och endast en 30-milare. Men det har blivit desto mer besök på Bauhaus och olika fotbollsplaner runtom i Stockholmsområdet. Men jag ska inte skylla ifrån mig för mycket. Om man vill och är motiverad så går det oftast att hitta tid för träning. På kvällar och tidigt på morgonen. Jag har helt enkelt varit slö.

Vättern då. Vi samlades i Crescents tält där Micke Nord, Gunnar, Danne och David gick igenom dagens övning. Vi skulle ha två depåer. En efter 10 mil och en efter 20 mil. David och Micke Jansson skulle assistera oss där. Vi hade förberett varsin hink med fyllda flaskor, gel, bars och eventuella förstärkningskläder. Jag packade mitt i en låda. Samma låda som jag har tänkt använda på Jotunheimen om två veckor. Vi startade 12:24 och enligt Dannes order så rullade vi i tvåpar i sansat tempo för att värma upp tills vi var förbi de första rondellerna. Sedan började vi rotera. Efter några varv ökade vi farten. Det blåste sida-mot men vi var många i rotationen så milen tickade på smärtfritt. Vi körde om några andra snabbgrupper och försökte göra det så snyggt som möjligt. Enligt väderleksrapporten skulle det regna i Ödeshög. Och jösses vad det regnade. Det sved på läpparna när de träffades av regndropparna. En stund senare var vi i Jönköping. Där sken solen. En stund senare regnade det igen. Lyckligtvis var det varmt så varken regnet eller vattnet som sprutade upp från vägen kylde ner oss. Om det hade varit kallare så hade misärmätaren slagit i taket.

Första depån flöt på fint. David räknade ner från två minuter. Vi som var klara rullade sakta iväg på den smala vägen tills vi var återsamlade. När vi kom ut på 195:an igen ökade vi farten. Nu hade vi helt plötsligt vinden i ryggen och vi susade fram i 50-60 km/h. Känslan att ligga i en klunga i de farterna är svårslagen. Suset från vinden, dånet från kolfiberhjulen och bara känslan av att äntligen få betalt för de milen man har kämpat i motvind. Det gör ganska mycket för moralen i gruppen att få blåsa på så där också. Energin och glädjen kommer tillbaks. En annan som också kom tillbaks var regnet. Precis som väderleksrapporten hade sagt.

Mitt i regnet var det dags för andra depån. Jag hade fortfarande ganska mycket dricka kvar. Jag hade knappt druckt en halv flaska vatten sedan förra depå tio mil innan. Våra hinkar var prydligt uppställda utmed vägen och locket på min låda var redan uppknäppt för att göra det enklare för mig. En sån liten detalj som bara en människa som verkligen bryr sig om andra skulle tänka på att göra. Snyggt. Det gav mig extra energi och värme. Benen kändes fortfarande bra. Jag hade gott om energi kvar i kroppen. Det här gick bra.

Gruppen som var framme och roterade var hyfsat stor. Vi var runt 15 pers som delade på jobbet. Vid varje växling när man kom från långsamma ledet sa framförvarande till att det var dags. Då och då ropades det något peppande eller något annat för att höja motivationen. Laget, vår grupp. Alla kämpade tillsammans. Danne sa i våras när vi var på Mallorca ”det är ett bra gäng, det är gubbar med pulver”. Jag kan hålla med om att det stämmer. Det dundrades på ordentligt i gruppen. Snitthastigheten låg precis enligt plan för att nå målet på 7:30. Nu måste det bara hålla hela vägen in. De sista 4-5 milen är lite stökigare med många svängar och små backar så där gäller det att hålla trycket uppe. Vi var tvungna att hålla 40 km/h i snitt hela vägen in.

Fram till 25 mil kände jag mig stark och pigg. Men ganska snabbt därefter började jag få problem. Det började med kramp i vänsterbenet. Sedan fick jag kramp i högerbenet. Jag svarade tillbaka genom att ge mig en hård örfil på högerkinden tätt följt av en lika hård på vänsterkinden. Ingen större respons. Det blev lite varmt men benen gjorde fortfarande ont så då satte jag en knytnäve i källan till problemet, låren. Det gav inte heller något utan gjorde bara jävligt ont. Några rotationer senare packade jag ihop totalt. Jag fick problem att gå om och skifta över längst fram. Jag började köra ryckigt och hörde Danne ropa bakifrån -TA ETT BESLUT! Sen föll jag bakåt och la mig bakom Micke Nord som var grindvakt. Helt kokt. Verkligen helt jävla sönderkokt. Jag hade inte sparat på något. Jag hade inte stått över en enda förning och hade inte en meter kvar i benen. Bakom grindvakten gick pulsen snabbt ner till 60% igen. Ansträngningen är så mycket lägre där bak. En mil senare, vid backen i Medevi tänkte jag göra ett nytt försök. Jag gick upp i rotationen och kunde nätt och jämnt hålla krampen borta.

Då började det ropas i gruppen om att målet var nära och att vi måste öka tempot. Jag halkade bak och fick kämpa för att inte släppa. Då gjorde min kropp revolt igen genom att utöka krampen från benen till magen. Nu blev jag tvungen att släppa. Det gick verkligen inte att hålla hänga med så gruppen rullade vidare. Jag hittade ett tempo som jag kunde leva med. Precis under spygränsen. Nu var det ändå bara 8 kilometer kvar så jag skulle inte förlora så mycket om jag bara trampade på. När jag rullade över mållinjen 2 minuter senare stod redan killarna där och kramade om varandra. De hade klarat målet med 7 sekunder. Ökningen på slutet gjorde skillnaden. Helt sjukt vilka små marginaler det är ibland.

Om jag kommer köra Vättern med SCK nästa år? Hjo det kan ni haja!

/Nöjdingen

Paris Brest Paris 2015

Från 22 aug 2015

Jaha, nu är jag hemma igen och sitter på altanen med svullna fötter och domnade händer. Paris Brest Paris är över och det är dags att samla ihop tankarna om loppet. Vad hände egentligen? Vi hade som mål att köra på under 50 timmar. Vi var ganska nära sist så det målet var inte för hårt draget. Vi skulle bara behöva slipa bort 1,5 timmar sedan sist.

Planen var enkel. Cykla lugnt och samlat och ta korta stopp. I vårt gäng var vi jag, min brorsa Calle, Toni, vår engelska kompis John och Niklas Wennberg. Niklas halkade in på slutet men jag visste sedan tidigare att han både var riktigt stark och att han skulle vara grymt disciplinerad på stoppen. Vi var en bra grupp för att göra en bra tid. Men om man siktar på att köra ännu snabbare eller vara förste svensk i mål så ska man cykla ensam. Då kan man göra precis som man vill och man är garanterat snabbare på kontrollerna. Men som sagt, vårt mål var inte att vara först i mål. Gruppen skulle hålla ihop och göra en bra insats tillsammans.

Vi startade i den första gruppen 16:00 på söndagen. Det brukar vara ganska stöktigt med mycket vurpor och allmän oreda i starten men i år hade de minskat startgrupperna så det gick faktiskt riktigt bra. Såna här randonnélopp brukar dra till sig folk som är helt ovana vid gruppkörning så det gäller att vara uppmärksam när klungan är stor. Folk härjar och vinglar över hela vägbanan och rätt var det är kan någon stanna mitt i klungan för att ta upp en banan. Men i år flöt det fint. Kanske för att vi höll oss i den främre delen av förstaklungan.

Det gick förvånansvärt enkelt att hänga med förstaklungan. Eftersom de flesta av snabbåkarna har support vid varje kontroll så visste vi att vi inte skulle kunna hänga med hur länge som helst. De egentligen bara behöver springa in och stämpla och komma ut till en fulladdad cykel medan vi skulle behöva köa för vatten och försöka hitta nåt att äta. Plus att vi var fem stycken i gruppen. Det var egentligen bara en tidsfråga innan vi skulle behöva släppa. Nu blev det så att vi fick släppa lite tidigare än planerat. Efter 12 mil i en brant och ganska lång backe så hoppade kedjan när jag skulle växla ner på lillklingan fram och kilades fast mellan vevpartiet och ramen. I huvudet skrek jag könsord och långa haranger av svordomar. Men det hjälpte inte, jag var ändå tvungen att stanna och kladda ner fingarna för att få loss kedjan.

Just i den backen blev vi ikappkörda av startgrupp B som hade startat 15 minuter efter oss. Det var tydligen där de riktiga snabbåkarna var. De hade alltså kört ikapp 15 minuter på mindre än 15 mil. När jag väl hade fått ordning på kedjan och kommit över krönet så var det fullständigt kaos med klungan. Det som tidigare hade varit en fin samlad klunga var nu utspridda spillror av grupper och enskilda cyklister utspidda över vägen. Vår grupp återsamlades på vattenkontollen i Mortagne och vi återgick till vår plan att cykla lugnt och ta korta stopp. En annan del av planen var att vi inte skulle ta några sovstopp. Vi skulle köra två dygn utan sömn. I teorin borde det funka men man vet aldrig hur kroppen reagerar. Det där är också en nackdel med att köra i en grupp. Vi blev aldrig snabbare än den långsammaste eller sömnigaste i gruppen. Det är däremot mycket roligare att uppleva några sömnlösa dygn tillsammans med kompisar.

Jag kommer skriva en lite mer uttömmande text i Bicyclings papperstidning snart så just nu får ni nöja er med en lite avskalad version. Om jag ska vara ärlig så har jag inte hunnit sortera minnena riktigt än.

Vi nådde vändpunkten i Brest efter 22,5 timmar och det såg riktigt bra ut. Men som jag skrev tidigare så är inte gruppen snabbare än den tröttaste. Här började backarna, sömnbristen och distansen kännas av. Paris Brest Paris är backigare än man kan tro. Det är strax över 12000 höjdmeter fördelat på en jävla massa korta och branta backar. Det känns i benen kan jag lova och det märks mest på hemvägen från Brest. Fram till Brest kan man köra på glatt humör och vetskapen att man är halvvägs på loppet. När man sedan stämplar i Loudeac för andra gången och har 45 mil kvar så får man plocka fram pannbenet och börja nöta på det på riktigt.

Vi hade lämnat in väskor med mat till Magnus Bergdahl från Örebrocyklisterna som han skulle köra ut till Loudeac. Det jobbet skötte han så proffsigt som man skulle kunna önska. När vi kom dit hade han redan lagt fram våra väskor och var redo att hjälpa till så fort man ville något. Ibland innan till och med. Han var ansvarig för 80 personers väskor och gav alla dessa samma superba service. Det går inte att tacka en sån kille nog.

På kontrollen i Loudeac tog vi lite längre stopp eftersom vi hade våra väskor där. I väskorna hade vi påfyllning av bars och gel men även bröd och mjukost. Här passade vi på att sitta ner och fylla på ordentligt. De andra kontrollerna gick vi oftast igenom utan att sitta. Stämpla, fylla vatten och pinka var rutinen annars.

Efter Loudeac gjorde vi oss redo för den andra natten utan sömn. Den här natten var det jag hade fruktat för under planeringen. Skulle vi klara att köra den utan sömn? I teoring skulle det gå eftersom vi hade tagit det så pass lugnt under första halvan av loppet. Men man vet aldrig. Man kan aldrig veta när John Blund kommer och knackar på axeln. Några av oss fick en påhälsning redan under första natten medan jag fick min mellan Brest och Carhaix. Där hade jag en halvtimme som jag mer eller mindre sov mig genom. Väldigt otrevlig upplevelse som kan bli rent vidrig på natten. På dagen kan du alltid försöka fästa blicken på något eller bara titta på omgivningarna. Men på natten finns ingenting. Ingenting förutom det som din lampa lyser upp. Det förvärras lite när man kör i en liten grupp eftersom lamporna från de som ligger bakom skapar skuggor som dansar runt på vägbanan och upp på träden i vägkanten. Det är inte ovanligt att man får hallucinationer vid sådana tillfällen. När hjärnan inte kan urskilja riktiga former så hittar den på egna lösningar. Oftast ganska långt från verkligheten.

Som tur var så klarade jag mig utan några större svackor på natten. Vi gnetade oss vidare och längtade efter solljuset. När solen väl kom upp så visste jag att vi inte borde ha mer än tio timmar kvar. Om allt gick enligt planen så skulle vi vara i mål innan 18 på kvällen. Proportionerna blir helt upp och ner på såna här lopp. När vi stämplade i Mortagne au Perce så hade vi ”bara” 30 mil kvar. När man sedan bryter ner det till nästa kontroll i Villain där vi bara hade 22 mil kvar så börjar man verkligen känna lukten av målet. Nåja, lukten av ett hundratal slutkörda randonneurer kanske inte är så lockande men i mitt huvud fanns doften av vin och en svalkande dusch.

Med 15 mil kvar så tackade Calle för sig. Han hade inte hämtat sig från natten och nu började hans hälsenor ge upp. Det började med att han fick skavsår i röven så han inte kunde sitta så han var tvungen att stå upp upp. Sen tog det knappt ett halvt dygn innan hälsenorna gav upp. Det ena ger det andra kan man säga. Just när Calle vinkade hejdå så kollade jag klockan och räknade för den 500:ade gången ut hur snabbt vi skulle behöva cykla för att klara vårt mål. Nu var det dags att lägga på en rem. Vi hade varit alldeles för långsamma från Brest och hit. Var hade all tid tagit vägen? Det räcker inte att ta korta stopp man måste ha tryck på pedalerna också. Skulle vi ens klara målet?

Med tio mil kvar vaknar äntligen John. Han är grymt stark och kan verkligen göra skillnad när han vill. Men än så länge hade han varit trött och hållit tillbaka på krafterna. Nu ökade vi. Nu tog han en förning på tre mil i strax under 40. Jag, Toni och Niklas fyllde på. Mer fart. Det är fan knappt om tid för att klara målet. Vi måste ha mer fart. Turligt nog så planar det ut lite de sista tio milen så vi avverkade mil efter mil i bra tempo. Tripmätaren kämpade mot klockan och tripmätaren började få övertaget. Sub 50 var givet. Men hur mycket mer kunde vi önska på? Fortsätt bara. Håll fullt.

Med 15 km kvar ser jag att det finns en god chans att komma in under 49 timmar. Go go go! Skrek jag till Niklas och Toni. Vi kan klara 49 timar. Håll fullt nu! Vi körde verkligen så snabbt vi kunde de sista milen. Att komma in precis under 49 timmar var inte nog. Vi skulle ha lite marginal också. Det brittiska rekorde var tidigare på 49:05 och eftersom John är engelsman så fick han såklart ny energi att ta det.

Efter 123 mil och 48:53 sladdade vi till slut in i mål. Överlyckliga och svintrötta. John tog det nya brittiska rekordet och vi hade slagit det gamla svenska rekordet med en timme. Däremot hade Krister Jönsson redan gått i mål på 47:24 och hade således satt det nya Svenska rekordet. Nåja, andra bästa svenska tid genom tiderna kan man väl leva med. Calle kom in på hedersvärda 49:37 med en ordentlig marginal till målet.

Tack till alla som peppade på Happymtb och Facebook och alla som jag träffade i Frankrike och ett jättetack till Calle, Toni, Niklas och John för en riktigt bra runda. Vi hade kunnat göra ännu bättre men det får vi visa om fyra år.

/Johan

Jotunheimen rundt. 43 härliga mil i norska fjällen.

Från 07 jul 2015

I helgen var det dags att köra Jotunheimen runt igen. Jag körde det 2007 sist och har i flera år försökt få till det igen. Nu var det äntligen dags. Jag och brorsan fräste iväg efter jobbet och tog ett nattstopp i Årjäng. Utanför hotellet stod ett jättestort troll och blängde på oss och på uteserveringen satt ett gäng fulla norska pensionärer och skrålade. Det började bra. När vi skulle ställa in GPSen på Laerdal ville den ha en gata att navigerra till. Jag hade läst namnet nånstans men glömt bort det så brorsan började läsa olika gatnamn för att se om jag kände igen något. Efter ett tiotal gatunamn som inte stämde sa han ”nu har jag hittat det. Det här måste vara rätt, Lemvägen” -Låter prima, kör på det.

Loppet är väldigt välorganiserat. Man kan lämna en dropbag till varje depå utmed rundan. Man kan också lämna en väska som körs till målet. Start och mål är nämligen i olika byar. Allt detta ingår i anmälningsavgiften. Eftersom jag och brorsan är åt det blygsamma hållet så valde vi att lämna dropbagar till två depåer.

Det var strålande väder vid starten. Jag velade in i det sista hur jag skulle klä mig men till slut bestämde jag mig för att starta i min snygga långärmade Randonneur Stockholm-tröja. Jag visste att den skulle bli Galet varm i början men att det skulle vara kallt som satan på natten. Tidigare år har det varit snöstorm på fjälltopparna man cyklar över.

Efter startsignalen rullade vi iväg ut genom Laerdal och bort mot bergen. Det tog bara några hundra meter innan jag kände att nåt inte stämde. Jag fick inte ut någon kraft i benen. Jag försökte hänga med förstaklungan men släppte ganska snabbt. Det kändes som om bukfettet smälte och pressades ut i blodet och orsakade en massiv förstoppning blodomloppet. Benen kändes livlösa och jag ville bara vända och åka tillbaka till Laerdal lägga mig i ett soptunna. Jag rann genom klungan, och nästa, och nästa. Till slut låg jag bakom en gubbe med skolios. Äntligen kunde jag hänga med. Det var den enda ryggen jag kunde följa. Så krokig var jag.

Efter ett tag bet jag ihop och hängde med en grupp som kom ifatt oss. Vi höll lagom tempo och jag kände hur benen började komma tillbaka. Efter någon timme kändes det som vanligt igen. Vi jobbade oss lugnt upp för första berget, Fillefjell, och jag fick lära mig ett nytt norsk uttryck, ryckepiss. Det är när man gör ett ryck i en uppförsbacke för att hinna pinka och sedan ansluta till klungan när den cyklar förbi.

Loppet går över tre fjäll. Fillefjell, Valdresflya och Sognefjell. Vägen upp till Valdresflya är liksom Fillefjell ganska lättcyklad. Uppe på toppen lägger det fortfarande snö kvar. Jag antar att det ligger snö här året runt för det var inte så värst varmt. Någon i gruppen sa att det var två plusgrader. Det kändes när vi började cykla nerför. 85 km/h i två plusgrader gör kaos med fingrar och tår. Det var riktigt kallt. När jag tittade på de andra i gruppen så var det många som skakade så mycket så det såg ut som att cykeln vobblade. Jag hade mna långfingrade handskar i sadelväskan så jag frös duktigt om fingrarna. Av ren nyfikenhet tittade jag ner på fingrarna och de såg ut som tio skrikande danska korvar. Mitt i nerförskörningen och kylan gick solen upp och visade precis hur magisk en soluppgång kan vara. Kylan höll i sig några mil till men ibland fick man en värmande solstråle på sig och då försökte jag absorbera den så mycket som möjligt.

Milen surrade på fint och jag kände mig stark i gruppen. En fördel med att vara van vid långcykling är att man inte behöver tänka på distansen. Ett lopp på 43 mil är ”bara” 43 mil. Inte ”jävulskt långa 43 mil”. I matstationen i Lom, precis innan man börjar ta sig upp för Sognefjell, verkade det som att min grupp ville ta det lite lugnt och äta någonting så jag rullade iväg och då hittade jag några avhängda snabbingar från förstaklungan. Vi var från början 4 personer men en kille fick problem med benen och lungorna och möjligen hjärtat halvvägs upp för berget så han försvann. Vi andra tre höll ihop hela vägen upp. Jag trodde att jag mindes den här backen från förra gången. I mitt minne var det en lång slakmota som avslutades med tre-fyra svängar upp till tippen. I verkligheten var det något helt annat.

Vi skulle upp till 1400 meters höjd och i långa partier var lutningen över 10 procent. Vi hade nu kört 30 mil och mina ben började kännas rejält möra. På toppen visste jag att de bjöd på våfflor i depån. Energin var slut och jag ville verkligen komma upp till toppen nu. de där våfflorna kändes mer och mer lockande. För varje tramptag tänkte jag våffla. VÅFFLA VÅFFLA VÅFFLA VÅFFLA!! När jag väl tippade cykeln över toppen så såg jag depån och siktade in cykeln på gubben med våffeljärnet. Våffelfest och en snabb pink på en glasiär, sen drog vi vidare. Nu var det bara tio mil kvar. På vägen upp till toppen hade vi kommit ifatt en avhängd elitkille. Han hängde med oss efter våffelfesten så nu var vi helt plötsligt fyra. Från de sista svängarna i den skarpa nerförskörningen från Sognefjell såg jag en liten by som såg ut som en överdrivet söt by i en Merklin-katalog. Solen sken och vi susade fram i fin fart utmed Sognefjorden mot Sogndal. Det spelade ingen roll att det brann om benen, vyerna var så vackra så de dämpade det värsta.

Efter femton timmar och tre minuter rullade jag över mållinjen. Nöjd som fan. Det räckte till en 57:e plats totalt. Från att ha kännt mig som en säck skit till att ha kört riktigt bra i bergen. I målet stod brorsan och såg nöjd ut. Med all rätt. Han hade hängt med förstaklungan till mitten av Sognefjell där han hade fått släppa. Sen hade han kört solo de sista nio milen och kommit in på en hedersvärd 13:e plats. Han lyckades också sätta ett nytt svenskt rekord. Sven-Erik Viks gamla rekord på 14:06 är nu sänkt till 13:19.

Jag kan verkligen rekommendera det här loppet. Stämningen och organisationen är suverän. Norrmännen är stenhårda och det är race på fullt allvar om man vill. Även om man inte vill tävla så får man sig en rejäl utmaning och en upplevelse som slår det mesta. Vi kommer tillbaka det kan jag lova.

Intervju med Fredrik Kessiakoff.

Från 01 jul 2015

I helgen körs första etappen av Tour de France och i samband med det släpper Fredrik Kessiakoff boken om sin karriär. Jag fick som storbloggare möjligheten att både läsa boken och träffa Fredrik för en intervju. En sådan chans kan man ju inte säga nej till.

Boken handlar som sagt om Fredriks karriär och liv i cykelsporten och hur det gick till när han bestämde sig för att lägga av. Mitt bästa cykelminne av hans karriär är när han hade bergströjan på Tour de France 2012. Den sommaren var jag i Castellone della Pescaia i Italien och varje eftermiddag rullade jag ut teven så att jag kunde sitta under pinjeträden och njuta av touren till ett par glas chianti. Fredriks fight mot Thomas Voeckler var magisk. Det är inte varje dag man ser en svensk som fightas på den nivån på Touren. Till slut tappade han tyvärr tröjan till en omöjlig Voeckler och slutade på andra plats totalt i bergstävlingen.

Boken är välskriven och lättläst och ger en personlig inblick i hur det är att leva som cykelproffs. Träna hårt, prestera på topp, svälta sig, satsa allt och misslyckas, resa sig och komma igen, planera för nästa säsong, jaga team och samtidigt försöka få livet att gå ihop. År efter år. Det är så många gånger som det ser ut som att han skulle få sitt stora genombrott men så faller det av någon anledning. Stolpe ut som han själv beskriver det i boken. Ändå kämpade han vidare och fokuserade på nästa säsong ibland med miserabelt stöd från klubben. Men då och då glänser han till. När allt stämmer. Då finns det inget som stoppar honom. När man lärt känna Fredrik genom boken så känns det lite trist att han inte tävlar längre. Men som han själv säger, han ville inte harva. Han körde tills han kände sig klar. Det fanns helt enkelt ingen vits att dra ut på det mer. Kapitlet som cykelproffs var över.

Innan jag träffade Fredrik så hade jag förberett ett batteri av frågor. De flesta fick jag svar på redan i boken så de fick jag stryka. När jag väl träffade honom så hade det inte behövts några frågor alls för han är verkligen inte svårsnackad. Tvärtom. Det mesta går av sig självt. Under vår träff kunde jag inte låta bli att imponeras av hans fokus. Ett sådant fokus som bara några få personer har. Det är väl just det som krävs för att kunna prestera på den nivån som han gjort. Det var riktigt kul att träffa honom och våra två timmar sprang iväg snabbt. Jag är övertygad om att han får en strålande karriär efter cyklingen. Just nu är han engagerad i Velothon Stockholm där han är race manager. Han sitter även i styrelsen för SCF, Svenska Cykelförbundet. Och efter jag har träffat Fredrik så kan jag bara gratulera till deras rekrytering.

Och så frågorna då:

Vilket är roligast, MTB eller LVG? MTB helt klart. Det var så jag började min karriär. Nu när jag bara cyklar för att det är kul så är MTB perfekt. På en timme hinner man ha kul och bli riktigt trött.

Om du hade fått göra om din karriär, vilka bitar hade du ändrat på då? Jag ångrar inget. De besluten jag tog var rätt vid den tidpunkten. Men med facit i handen så skulle jag förstås ändra på vissa saker. Det gör man alltid. Men i stort ångrar jag ingenting. Jag skulle kunna hjälpa yngre cyklister idag att se saker från ett större och bredare perspektiv. Jag hade behövt det själv.

Vilken var din favorit bland de cyklarna du har använt? Det här kommer säkert låta som produktplacering men på LVG var det Specialized Shiv som jag vann Vuelta-etappen med. Jag kände mig hemma på den direkt. På MTB var det Cannondale Scalpel. Den var avancerad för sin tid och gick att göra riktigt lätt.

Du hade klossarna långt bak på en tempoetapp. Vem drev på det, hur gick det och är det något du har jobbat vidare med? Det stämmer. Jag har alltid kört med klossarna långt bak. Det började med att jag fick problem med knäna och försökte hitta en lösning på det. När jag gick över till landsväg så fick jag borra hål i sulorna för att få dem tillräckligt långt bak.

Vad tycker du att man ska göra för att få fler ungdomar att börja tävla i cykling? Jag tror det kommer lösa sig på sikt nu när fler och fler medelålders har börjat cykla och tävla. Det kommer rinna ner på barnen. Man behöver också hitta fler och bättre arenor för barn att träna och tävla på. Till exempel att stänga av ett industriområde för att tävla en helg. Eller Arlanda test track som det redan cyklas på en del. MTB är egentligen det perfekta upplägget för barn. De flesta av våra senaste svenska stjärnor har kommit från MTB. En Velodrom skulle göra väldigt mycket också. Se bara på de brittiska stjärnorna. De kommer nästan alla från velodromcyklingen.

Om vi går tillbaka till mtb och bytet till Full Dynamix som verkade vara ett gäng idioter. Vad tror du hade hänt om du istället hade valt något annat lag, tex Specialized eller fortsatt med Cannondale? Det hade antagligen gått bättre på OS och då vet man aldrig vad som hade hänt. Jag hade säkert stannat kvar längre med MTB också. Efter floppen i OS var jag färdig med MTB. Jag ville vidare.

Ångrar du att du inte gick över till landsväg tidigare? Absolut inte. Det var ju MTB jag ville hålla på med. Jag fick erbjudande om att cykla landsväg men tackade nej. Jag följde min passion. Det var även bra för mig att kunna mogna och träna upp mig med MTB där man inte tävlar lika ofta som i landsväg.

Vad äter du helst under ett lopp eller en etapp? Jag vill ha en flaska vatten och en flaska sportdricka. Lättsmälta bars och trögflytande gel. Ljust bröd (typ korvbröd) med honung Philadelphiaost och valnötter på. Jag dricker bara sportdricka på tävling. På träning är det vatten som gäller.

Har folk egna blandningar i slungorna? Ja i de fallen man kan välja. Innan loppen plockar man på sig det man vill ha. Under loppen så är slungorna ganska välfyllda så man kan ta det man vill ha och slänga resterande eller ge bort det andra.

Finns det något lag som du tycker jobbar på rätt sätt? Definitivt Sky. De har ett tänk med allt de gör. De var först med att Wiggins och grabbarna rullade av på trainers efter etapperna. I år har har vi sett Contador varva ner på trainer efter varje etapp. I år hade Ritchie Porte med en egen husbil till Girot för att känna sig som hemma och på så sätt kunna slappna av och återhämta sig snabbare. Det kommer vi nog få se mer av nästa år.

Finns det några rövargäng? Det finns inga riktiga rövarlag i Protour men däremot i de lägre klasserna. Där kan det komma lag som vill hävda sig och kör farligt. Ibland bjuds det in lag för att ”sätta färg” på tävlingarna och de attackerar i tid och otid så man blir less på dem.

Finns det några lag som du bara väntar att de blir nästa ”Festina”? Inte i Protour men det finns det säkert i de lägre klasserna. Där kan det säkert finnas ett lag som gör allt för att komma upp sig lite.

Du skrev att du tyckte att Thomas Voekler fuskade under Touren med kortison. Tror du att det kommer bli käbbel om det när boken kommer ut? Det är möjligt, men jag skriver egentligen bara undrande över hans knäproblem. Detta skrevs mycket om i media vid tiden. Det finns andra delar i boken som jag också tror det kommer blir diskussioner om. Astana tiden, uteblivna löner, etc.

Du flyttade utomlands tidigt i karriären. På vilken nivå hade du varit om du hade stannat kvar i Sverige? Finns det ens en möjlighet att komma till toppen då? Nej. Du måste ner och tävla mot de som är starkare. Om du stannar i Sverige så blir du bra med svenska mått men du kan inte hävda dig internationellt.

Har du några råd för motionscyklister som vill bli bättre. Något speciellt de ska tänka på? Träna varierat. Till exempel längdskidor och löpning på vintern. Bränn inte ut er på cykling innan säsongen har kommit igång genom att köra trainer och skitiga vinterpass. Träna hårt och varierat så ni har cykelsuget kvar när sommaren kommer.

Om man ska åka iväg en vecka för att cykla. Var ska man bege sig då? Mallorca, Toscana, Norra Italien eller Alperna? På vintern kan jag rekommendera Calpe. Det ligger i närheten av Alicante. Där är det varmt året om och är både backigt och hyfsat bilfritt.

Körde du någon styrketräning? Jadå det gjorde jag. På vintrarna gick jag på gym och fokuserade på benen och på sommaren körde jag styrketräning på cykeln. Spurter, lågkadens och sånt. Som cyklist bör man även köra bålträning och lite armar.

Watt. Ge mig siffror! Om jag maxade så kunde jag hålla 400 watt i en timme. Då vägde jag 63 kilo (6,35 w/kg) På tjugorna höll jag runt 380-400 watt.

Vad hade du för snittwatt på slutet av Schweitz-runt-etappen som du beskrev i boken? Jag har tyvärr inte kvar den filen.

Har du kontakt med några proffs/exproffs idag? Jag har kontakt med flera men de som jag har som vänner idag är främst Gustav Larsson och Thomas Lövqvist.

Kommer du bo kvar i Sverige nu? Det vet man aldrig. Jag är ju inte rädd för att flytta så om det dyker upp något intressant så är det mycket möjligt. USA kanske, där har jag inte bott än.

Stort tack Fredrik för att du tog dig tid att träffa mig. Och till er som just läst detta, spring nu genast iväg och köp boken så ni har något att göra mellan tour-etapperna i sommar.

/Johan

Vårputs på pendlarcykeln

Idag fick jag äntligen tummen ur och bytte från dubbdäck till sommardäck på pendlarcykeln. Jag gjorde det på bilen i helgen så jag tänkte att det var god tid att göra det på cykeln också. Den här våren blev ju jättekonstig. I vanliga fall hade jag cyklat två timmar om dagen till och från jobbet men nu har jag jobbat hemifrån sen mars. Utan ett kontor att cykla till så blir det svårt att få till cykelpendlingen. Sen drog jag igång ett stort projekt på tomten så vips var helgerna strukna för cykling också.

Men rätt var det är så kan jag behöva pendlarhojen och då vill jag inte stå där med dubbdäck undra varför ingen hade bytt dom. Det var dessutom punka på framdäcket. Nu blev ju allt så konstigt med Corona så jag hade inte förberett med att köpa nya pendlardäck så jag fick ta ett par nya Conti GP 4000s som jag hade liggande. De är 28 mm breda så de fick ändå inte plats på finhojen. Ni hör ju vilken fantastisk framförhållning jag har. Men om jag hade haft framförhållning så hade jag beställt mina nya däck på tooorch.com/. De är Sveriges första och enda cykeldäckexpert och håller tysklandspriser på däck och slangar.

Pendlarcykel i motljus

Jag rullade fram min gamla trotjänare som jag har haft i snart 12 år. Det är helt makalöst att den har orkat hänga med så länge. En pendlarcykel lever oftast inget glassigt liv.

Tjocka katten inspekterar verkstan

Fram med det som ska användas. Notera att jag har lagt fram en plastskål för att göra rent kassett och kedja. Den användes inte. Jag kör tills kedjan är slut sen köper jag nytt istället.

Koppla loss navgeneratorn

Navgenerator som har plockats från randonnécykeln. Sjukt bekvämt att veta att man alltid har ljus när man cyklar till jobbet.

Från dubb till GP 4000s 28 mm

Rostiga dubbar eller nytt racedäck? Som grädde på moset sopade de vägarna här på Ekerö i helgen. Säkrare vårtecken än så är svårt att hitta.

Kopplar in sladden till en nyputsad dynamo

Nytt däck och nyputsad navdynamo. Som randonneur slår hjärtat några extra slag av den kombinationen.

Bakväxeln och kedjan trimmas med 5-56

Jag orkade inte lägga energi på drivlinan idag. Det är ändå snart dags att byta allt. Jag sprayade lite 5-56 på trissorna för att lösa upp torkat vägsalt och annan skit.

Det räcker om en av kuggen är rengjort.

Lägger en sista finish på kedjan och vevpartiet

Pumpar upp däcket till 4 bar

Några drag med pumpen innan jag är klar. 4 bar blir bekvämt och bra. Continental GP 4000s är både snabba och bekväma. Som bonus är de även ganska punkasäkra.

Den andra katten inspekterar arbetet

Se där. Nu är cykeln klar för att börja fin-cykelpendla med. Nu ska bara Corona-viruset försvinna så jag är välkommen tillbaks till kontoret igen. Tills dess får den stå och se läcker ut i cykelrummet.

Ta hand om er och glöm inte att tvätta händerna och hålla avstånd från varandra.
/Johan

Nya glasögon gör susen för humöret.

Den här årstiden kan det vara lite svårt att få glasögonen att fungera bra. Men antingen är det strålande sol eller så är det kolmörkt. Samtidigt är det just nu man verkligen vill ha dem för skydd mot skräp i ögonen. Man behöver något som fixar allt det där. De som både tar solen och som fungerar när det är mörkt. Såna man kan ha på sig dygnet runt alltså. Lösningen är såklart Fotokromatiska glas. Det är ingen nyhet direkt. Jag har använt såna i många år men med tanke på hur bra det funkar så borde alla ha såna.

Efter att mina trotjänare som varit med på både Paris-Brest-Paris och 1001 Miglia plötsligt gick av så har jag kikat efter ett par nya. Oakley har flera som ser bra ut men de är snäppet för dyra för mig. Som av en händelse hittade jag ett par Endura på Cykelkraft som de för tillfället hade rabatt på. Jag högg direkt. Endura gör bra grejer och rabatt är alltid bra. Win-win liksom!

Jag blev inte besviken. Kvaliteten på glasögonen känns klart premium. Inte alls som många lågprismärken som man undrar om de ens kommer hålla den första rundan.

Nu har jag kört några rundor med dom, jag har till och med haft dem på områdets vårstädning, och jag kan verkligen rekommendera dom. Se så låt pengarna rulla! Köp fotokromatiska glajjer!

Funkar lika bra vid fika...

Som vid punka.

Jag lever!

Hoppla. Här var det tydligen ett tag sedan jag skrev nåt. Om ni helt har missat att jag har flyttat över bloggandet till Bicycling så får jag väl påminna om det igen. Säsongen har dragit igång med full fart. Förra helgen var vi i Båstad med Stockholm CK och nu i helgen kör vi Barkarbys 20-milare. Vi får väl se hur det blir med uppdateringarna här.