Igår blev en sån där antiklimaxdag. Först en värdelös vecka på jobbet. Sen en värdelös fredagskväll. Det var upplagt för en toppenfredag. Oxfilé, klyftpotatis och rödvin på kvällen och cykling hela lördan.
Istället blev det sura miner hemma eftersom jag skulle cykla dan efter. Jag hade i och för sig sagt till en månad innan. Sen hoppar de sista två av cyklingen. Kvar var alltså jag med en sur sambo och inget sällskap till morgondagens cykling. Skit i det tänkte jag, jag hojar ändå.
Klockan nio somnar jag i soffan. Antagligen i protest mot nånting. När väl klockan ringer vid 06:00 så vägrar kroppen gå upp. Så jag sov vidare till nio. Nu ska jag väl ändå sticka ut?
Två timmar och 4000 koppar kaffe senare kommer jag äntligen iväg. Fortfarande sur sen kvällen innan, på vad vet jag inte.
Men jag är inte på humör att trampa runt själv i tolv timmar, som den ursprungliga planen var.
Istället hojade jag iväg till Johannelundstippen, en soptipp som har en trist asfalterad backe på baksidan upp till toppen. Den enda vettiga backen i närheten.
Det tar ca två minuter att trampa upp för backen. En minut ner om man bromsar.
Sen körde jag upp och ner för den i en timme. 14 gånger blev det. De sista vändorna ville jag bara spy. När jag kom hem körde jag situps och armhävningar tills magen och armarna inte gick att böja längre.
Nu är jag glad igen. Snart knäpps det upp en vinare.
/J
2 kommentarer:
Surt det där. Ett ständigt pusslande med tider och ett givande och tagande. Det är egentligen den enda stora nackdelen med cykel, att det tar så lång tid varje gång man är ute. Inte så populärt alla gånger tycker familjen.
Jörgen
Nä, de där mysiga fredagskvällarna hemma finns liksom inte om man ska ut och cykla på lördagen. Det är som ett töcken i moll! :-(
Skicka en kommentar